Foruminlägg av Joakim Flisberg

Jag är ny här, kul med vettiga diskussioner. Här är mitt sätt att se på det: För mig är det olika på träning och tävling, men jag jobbar ständigt med att närma de två tankesätten. På tävling tänker jag att nu är jag jättetrött och det gör riktigt ont, men det gör det på de andra också så det är bara bra för jag kan använda smärtan som drivkraft för att ta mig förbi de andra som inte står ut med smärtan.

På träning tänker jag bara att det är nu jag lär mig hur jag förvandlar smärtan till drivkraft. När det gör ont vet jag att det ger något. Däremot tror jag inte man ska pressa sig till det yttersta för ofta på träning eftersom återhämtningen blir mycket längre om man kör slut på sina sista energi depåer.

För övrigt hade tränaren rätt när det gäller mig, jag har sprungit ett par marathon där jag tagit slut halvvägs men ändå tvingat mig i mål - inte skönt, men väl värt det efteråt :-)

Jag upplever att hård terränglöpning (backigt, mycket rötter o sten) förbättrar mitt löpsteg drastiskt. Jag ökar då frekvensen mycket samt tar korta trippande steg. Efter att jag började med detta för ett par år sedan har jag inte längre några vadproblem när jag springer i mina VFF, kan springa upp till 10-12 km i dem emellanåt. Annars springer jag allt i lätta tävlingsskor. Teränglöpningen var jag dock tvungen att börja med väldigt lugnt pga just träningsvärk i vaderna, men nu finns det inget skönare än 15 km hård terräng :-) Det har lärt mig av med överdriven hälisättning även under marathon, även om jag mot slutet av marorna faller tillbaka till hälarna mot slutet när jag inte orkar upprätthålla steget längre.

Jag har sprungit i Puma roadracer i ett par år nu. Den har en väldigt mjuk känsla men inte så mycket dämpning, dock har jag gjor 5-6 maror i dem och tycker de funkar fint om man inte slår i hälen för mycket.