Foruminlägg av Claus Sörensen

Hej !
Har genom många år haft perioder med kontinuerlig springning, som mest höll jag igång ca 1 år med runda ca varannan dag. Springer varken långt eller fort, som längst sprang jag ca 15 km, och en mil tar nästan en timme. Springer på stig och grusväg i skogen, relativt kuperat terräng. MEN det är mig omöjligt att hitta någon glädja i detta. Jag lyckas enbart hålla igång genom att tänka på att detta på sikt kommer gynna min hälsa. Jag har läst många beskriva en kick av springandet, eftersom endorfiner? frigörs. Men jag känner mer att jag blir deprimerat av det, är alltid på sämre humör efter en runda än innan. Varför då springa alls ? För att motionsformen passar mig. Inget medlemskort, kan göra när jag vill, och man är själv när man tränar. Dessutom känns det som springandet ger mycket utdelning i förhållande till tid, har cyklat också men känner jag måste lägga mycket mer tid där för att få samma puls. Nu försöker jag återigen komma igång, har sprungit en runda på typ 3-4 km 4 gångar nu, varannan dag, tar det lugnt, stannar när det blir för jobbigt etc. Ingen press, ingen klocka eller nåt. Men lik förbannat känner jag att det blir fullt med negativa tanker när, och efter jag springer. Hade varit intressant att höra om någon annan som har upplevd liknande. och om ni har hittat något sätt att hantera detta. Allt gott härifrån!

Tack för alla goda råd, uppskattas!
Ska försöka ge lite svar på alla motfrågor som har uppkommit.
Hur mycket jag tar i? Hm, svårt att säga. Jag springer inte så jag får kräkkänslor och blodsmak, men jag vill att det ska kännas. Om jag känner det går för lätt ökar jag tempot. Jag försöker undvika att klocka och mäta, gjorde det förut, men blir bara frustrerat över att det inte händer någonting. Några sekunder hit eller dit.
Hat testat springa med en kompis, men det funkar inte. Tycker det blir ännu jobbigare om jag tvingas pressa mig själv för att hänga med. Mår ännu sämre efteråt då, känner mig helt kass. Och nån sån där "kom igen, du klarar det" coach-typ brukar ge motsatt effekt på mig :) Jag är inte överdrivit social...
Generellt kan man väl säga att det stör mig inte att det är jobbigt NÄR jag springer. Det hör väl liksom till tänker jag, om det ska ge nåt. Men den där "goa känslan" efteråt, dygnets resterande 23 timmar, den har jag aldrig upplevd. Istället blir det ofta att jag tycker det gick dåligt, och börjar tänka på andra saker jag är dålig på. Jag vet inte om jag är tävlingsmänniska. Antagligen. Men jag avstår från att tävla i de flesta sammanhäng eftersom jag aldrig vinner. Så att delta i någon tävling vore nog ingen hit. Men än en gång tack för alla förslag, tar gärna emot fler, och det är en intressant diskussion. Jag kommer iaf försöka hålla igång med motivationen att det är en investering som jag kommer ha nytta av om en 20 år.

Tack för bra idé med ljudböcker, det ska jag testa! En bra bok som kan distraherar mig från att tänka på hur dåligt det går. Ska testa på nästa runda! Att springa uppför en backa och göra några armhävningar skulle nog resultera i ett självförtroendehaveri av episka dimensioner :)

Ja, det är väl mitt i prick ungefär, uppskattar att någon faktiskt vågar säga detta också. Utan att jag vill ge "the grand tour of my mind" så kan jag väl avslöja att jag inte vet hur man stavar till självförtroende :) Och en av orsakerna till att jag springer är just att stort set all forskning visar att motion bidrar till att må bra på det mentala planet också. Men märker alltså att det ofta triggar igång negativa tanker. Fick ett tips om ljudböcker, tror faktiskt det skulle kunna fungera, att ha någon distraktion, att inte tänka på hur det går, men istället förpassa själva springandet till undermedvetandet. Ett problem med springandet är ju också att hjärnan är fri att grubbla under tiden, kan man få den upptagen med nåt mindre destruktivt är det nog bra.

Jo, tänker själv ungefär likadant, att ju mer man gör det, ju mindre jobbigt blir det. Det handlar ju trots allt inte om att det ska bli kul, så länge det inte är mer jävligt än man orkar hålla igång...Har kört en del styrketräningsprogram hemma, och det ger väldigt snabbt resultat på mig, dock utan att det skänker mig någon större glädje, och till slut lägger jag ner. Funderar på att testa gymkort genom friskvårdsbidrag, gym är annars en miljö som jag definitivt inte trivs i, men återigen, kanske bra att exponera sig för det just av den anledningen. Det är lite med motion som med tandläkare, man blir glad när det äntligen tar slut men man vet man måste dit igen. :D

Kul att det fortsätter att komma svar här! Nyss tillbaka från en runda, tänkte en del på alla svar under tiden, viket i sig var en bra grej, att fokusera på annat än svett och flås. Att temperaturen var något lägre idag var inte fy skam heller, en stor mängd mogna hallon gav upphov till en del naturliga pausar, såkallat "Cross-eating". Det är befriande att läsa att så många andra också ser springandet eller motionen som ett måste, ofta ett ganska jobbigt sådant. Det är så lätt idag att fastna i en bild av att allt vi gör ska ge en kick och ge stora upplevelser, annars är man misslyckat. Det är ju inte många som på t.ex. sociala medier skriver ett inlägg i stil med "Fy fanken va jobbigt det var att springa, det gick sämre än någonsin". Jag brukar göra det ibland, men det verkar som många människor har svårt att hantera detta, att man inte får lov att posta annat än positiva saker. Inget under att så många människor är stressade över att deras liv inte matchar den bilden som syns i media. Hoppas denna tråd kan hållas vid liv ett tag, för mig har den gjort stor nytta, och tror säkert att andra kan hitta en del här också!