Foruminlägg av Eva Skog Eneroth

#1
•
6 januari 2021 kl 10:07
2 Gilla
Intressant tråd med många, för mig, nyttiga reflektioner. Lyssnar ofta på Marathonpodden och hade samma tankar om sponsringen - och just juice brukar jag bara dricka till frukosten på helgen.
Men mina 50 km i veckan kompletterat med lite hemma-gymmande, behöver troligen stöttas med mer genomtänkt enrgi-intag än ostmackor och o´boy. Tar med en nötcreme på långpassen och saft om det är varmt eller längre än 2,5 timmar. Gillar inte någon typ av kött, tyvärr, och resten av familjen gillar inte bönor, så det blir inte mycket protein. Och tyvärr jag blir inte snabbare, trots (kanske för snälla) intervaller varje vecka. Så innan jag bara skyller på åldern så ska jag nu jaga ifatt en kostrådgivare, det får bli mitt försenade nyårslöfte!
#2
•
7 januari 2021 kl 15:51
5 Gilla
Vet inte om jag skrev i tråden för sju år sedan, men still going strong, satte pb på milen för två år sedan (kommer aldrig mer att gå under 50 min, det var en hemsk upplevelse):-) Springer 50 km i veckan med väldigt lite annan träning, så för att fortsätta vara skadefri har jag nu, men hemmajobb, börjat köra lite daglig styrka. Tråkigt men troligen nödvändigt. Siktar på fler marathon och 50-km-lopp så fort coronan är över, och på att kunna fortsätta hänga med mitt trailgäng i skogen varje vecka! Ska bara sluta ramla så ofta, det känns lite farligare nu än när man var 25...
#3
•
1 mars 2021 kl 11:42
2 Gilla
Kloka kommentarer här ovan, och kan bara lägga till mina egna erfarenheter: dricker lite mer än vanligt sista dagarna med målet att urinen ska vara nästan ofärgad kvällen innan maran. Beroende på temperatur fyller jag på vätska fram till en timme innan start, aldrig senare än så. Då vet jag att kroppen tar hand om det själv, tom om jag skulle bli en aning nödig, så försvinner det av sig själv efter ett tag. Som med så mycket annat, du får testa hur din kropp reagererar, men troligtvis blir du positivt överraskad över vad som händer när nummerlappen åker på!
#4
•
9 april 2021 kl 14:37
1 Gilla
Jag kör Injinji tåstrumpor alltid, mest pga att unvika naglar som äter sig in i tån bredvid (klipper ofta men det har ändå hänt ett antal gånger). Säger som flera här ovan, bara att prova sig fram, men jag skulle nog säga att de flesta jag känner har alltid tåstrumpor när man kommer upp i mer än tre timmars löpning, för att minska risken för blåsor. Förresten - är man född -85 räknas man i min värld inte som "äldre";-)
#5
•
22 oktober 2021 kl 13:32
1 Gilla
Denna tråden har några månader på nacken, men tänker att den passar för mitt "fall", vill gärna veta om någon har liknande symptom och hur vägen tillbaka isåfall såg ut, hoppas ok..
Jag har under många års tid legat på 3-5 mil i veckan, beroende på årstid o lopp-planer. I år var det dags för Stockholm Marathon för 4:e gången, sen anmälan och ingen specifik upptrappning, bara några extra långa pass 4-6 veckor innan. Hade lite känningar i ena skenbenet, framförallt vid promenad, så misstänkte lätt benhinneimflammation.
En vecka innan marathon fick jag plötsligt rejält on efter 8 km, och haltade hem. En veckas panik-vila innan start, med inställningen att vara klok. ingen smärta alls första 8-10 km, sen kom den smygande och tvingade mig till DNF vid 15. Hade grymt ont i ett dygn, tre dagar senare kände jag inget. Verkligen inget alls. Gick till idrottsskadespecialist som tryckte och klämde till det gjorde rejält ont, och han sa då stressfraktur, nästan helt säkert.
Så nu vilar jag i minst 6 veckor, tränar på gym istället. Hade jag inte vetat om den här skadan hade jag glatt gett mig ut och sprungit men troligen hade det kraschat efter ett antal km. Det jobbiga är att jag verkligen inte känner någon smärta alls när jag tex går, så hur sjutton ska jag veta när jag är bra igen? Ska träffa sjukgymnasten igen förstås, och hoppas på vägledning och att han vet var han pratar om..
Alltså - någon som har varit med om liknande? Tacksam för alla erfarenheter!
#6
•
28 oktober 2021 kl 09:51
1 Gilla
Tack Jenny, det börjar nog luta ditåt, hoppas kunna ta några första löpsteg nån gång i december...
#7
•
29 november 2021 kl 15:53 Redigerad 29 november 2021 kl 15:59
Gilla
Apropå tidigare inlägg om att Strava (som jag använder både för att mina löparvänner finns där och för att appen funkar bra för mina behov) inte skulle vara svenskt -åtminstone en av upphovsmännen är faktiskt svensk, Pelle S från Helsingborg:-). idag är säkert ursprungsägarna inte kvar förstås..
#8
•
10 december 2021 kl 08:41 Redigerad 10 december 2021 kl 08:42
2 Gilla
Grattis till att du har hittat till löpningen! Jag säger som flera andra i tråden, tiden är helt ok, men om det är viktigt för dig att bli snabb, så är det bara att köra på med intervaller osv. Det jag vill lägga till är att hitta grejer som gör att du fortsätter motivera dig, tex att anmäla dig till något lopp! Dels för att få känna på hur kul det är att stå i en startfålla men även kanske överraska dig själv med att persa rejält på tävling! Löpning kan bli så mycket mer än en bra tid på 5 eller 10 km, kanske vill du om några år springa riktigt långt och då lägger du en fantastisk grund nu - bara kör på!

Häsningar från en som persade på milen som 58-åring

#9
•
5 januari 2022 kl 11:56
8 Gilla
Kul tråd! Håller med om mycket här ovan men känner att jag vill bidra, så förutom min stressfraktur, som gör att jag nu trappar upp löpningen erbarmligt långsamt och utan sällskap, så vad säger ni om det här:

Alla finishertröjor som har loppets namn bara på framsidan!! Alltså - när jag är ute på en lång-o-långsam runda på några timmar, så vill jag att folk ska se att den här superlångsamma människan iallfall har sprungit i mål på nåt coolt maraton eller ultra eller nåt. Och då ska det stå på fram- och baksida i stora bokstäver! Årtalet är inte alls nödvändigt, det kanske hände för tio år sen.... Tänker på alla spänstiga ungdomar (dvs under 50) som kanske springer om en och aldrig ser ens framsida... (obs inte jätteseriöst detta, men ändå lite:-))
#10
•
23 februari 2022 kl 14:13
8 Gilla
När Garminklockan visar rejält långsammare tempo bara för att man springer genom en träddunge. När det egentligen går fortare pga att man slipper den skånska vinden, retligt. Så skönt att äntligen få detta sagt, gnälltråd är toppen! Med risk att låta positiv, sorry...
#11
•
23 mars 2022 kl 10:17
1 Gilla
Men så tråkigt Jenny, det låter ju som om du har haft riktig otur! Jag hoppas verkligen att du kommer tillbaka till både löpningen och hälsan snart. Energiunderskottet som du beskriver känner jag igen mig mycket i, blir mätt av en halv tallrik fil... man får äta ofta helt enkelt! På långrundor (hoppas som sagt du snart kommer dit igen!) så tar jag med kanelbullar eller gifflar, börjar äta efter en timme, sedan äter jag mig igenom resten av passet. Det kan kanske vara något att prova, även under promenader? Nötkräm och smågodis, nöt/fruktblandning, ta med något som är lätt att få i sig, så slipper du komma hem med ett kaloriunderkott som är rätt tufft att hämta hem för såna som vi.
Kram och lycka till!
/Eva
#12
•
6 april 2022 kl 11:44
7 Gilla
Oj så inspirerande (och lite jobbig) läsning, vilka tider många av er har gjort! Men på frågan om ålderstappet, så kan jag svara att jag har inte känt det förrän precis nu när jag har passerat 60. Jag springer nästan uteslutande med folk som är minst 10 år yngre, och för att kunna hänga med (en definitionsfråga) på de snabbare passen så måste jag värma upp några km först. Tidigare fanns det inte på kartan. Men även om första km på ett löppass alltid har varit den tyngsta, så har det blivit extremt tydligt nu, jag måste verkligen börja lugnt. Maxpulsen har gått ner, tror jag, från 195 till 185 sista året, kan förstås även ha med tre månaders löpvila pga skada att göra. Min snabbaste mil (49 min) gjorde jag för tre år sedan, och det känns ouppnåeligt nu, tänker inte fösöka ens.

För övrigt är jag anmäld till mitt 4:e Stockholm Marathon (i höstas slutade det med DNF och stressfraktur) och hoppas på en tid på 4.15-4.20, det är där jag brukar ligga ifall det inte är ökenvärme:-) och är, framförallt efter skadan, bara så himla glad att kunna springa!
#13
•
23 maj 2022 kl 15:41
1 Gilla
Jag ser fram emot revansch från i höstas, då jag pga stressfraktur fick mitt livs första DNF efter 15. Hoppades att det var benhinneinflammation, men nix, det var bara att kliva av med rejäla smärtor. Sen blev det kryckor.

Men efter 3 månader med löpvila o styrka, några bakslag förstås men sen väldigt (verkligen väldigt!) försiktig ökning som jag lät "glida över" i ett marathonprogram i februari-mars, så ser jag fram emot att bara ta mig runt utan att vara skadad, och njuta av publiktrycket! Jag vill absolut inte se vinnaren komma i mål i år igen, även om det var lite kul!

Lycka till alla!