7 januari 2014 kl 23:44
I Fredags kl 16.04 klippte jag iväg. Var ombytt o klar, rejält påpälsad, kass på att värma upp som vanligt men det bekymrar mig inte. Nästan helt mörkt ute men hade med mig en liten ficklampa som bara skulle användas vid behov. Joggar lätt uppför första backen, runt ett hörn och över en liten bro där grusvägen börjar. Ögonen har redan vant sig med mörkret så det går helt fint. Håller ett bra tempo, det är lite mulet ute och månen lyser. Ser min skugga framför mig. Vet att jag springer helt fel, vaggar med överkroppen som en gammal boxare, slösar bort energi som så väl behövs vid bättre tillfällen men det gör ingenting. Låter som ett barn när jag tänker att jag springer väl som jag vill... Tittar på mina fötter, är så nöjd med mitt löpsteg. Hittar en skön fart och allt känns bra. Kommer fram till Norrköpingsvägen, lubbar snabbt över upp mot Djulö kvarn, över den lilla bron där kära mor har sin sommarstuga. Förbi polarn Tolle's hus. Stegen går snabbare nu men det känns fortfarande bra. Helt plötsligt börjar det regna men det kvittar mig fullständigt. Ler för mig själv och ökar farten, över Norrköpingsvägen igen, förbi Malanganerna
http://kkuriren.se/nyheter/katrineholm/1.1084927 som jag gillar skarpt. De ser hemlighetsfulla ut i månskenet. Springer förbi Backa dagis, där min son gick, vidare mot Backavallen, regnet ökar, börjar bli hungrig som satan. Funderar på om jag ska vika av hemåt eller fortsätta mot firman. Velar men vet redan svaret, ökar på med lätta steg. Förbi Specceritjänst, ser folk i husen som Fredagsmyser men är inte ett dugg avundsjuk för jag är exakt där jag vill vara. Mer regn men närmar mig nu. Snabbt förbi gamla Lyktan, ut på Värmbolsvägen. Magen skriker efter mat, svettas som satan och ökar lite till. Förbi polarn Blixt's o Carita's hus, uppför sista backen, nerför och rundar fotbollsplan. Ser firman, sträcker ut ordentligt, snabbt går det. Svischar förbi postlådorna, 150 meter kvar, grinden, stortrucken och, där, är jag framme. Flåsar som satan, svettas, allt värker och endorfinerna är belöningen. Kikar på klockan, 17.09. Jag är jäkla nöjd. Ca 15 minuter snabbare än jag brukar. Skrattar för mig själv, sliten, ont men är så nöjd. Kan inte på nå vis jämföra mig med mina hjältar i boken Born to run men för ett kort ögonblick så kände jag löpningens själ. Det här är livet. Lika skönt som att mecka, krångla med en detalj i timmar och helt plötsligt lirar det. Tänk en motor som strular. Kolla soppan, tändningen, ringer en polare och vips, klockan två på natten går den igång. Justerar lite, låter den gå varm. Det sticker i ögonen av avgaser men det kvittar fullständigt. Man är lika glad som om man vore på ko-släpp eller vad som helst, man bara ler med hela kroppen.
Dessutom, belöningen efter en skön träningsrunda är ju att få vakna två dar i rad fem på morgonen, av sendrag och kramp i låren, haha.
