Foruminlägg av Martin Sochor

Skriver helt utifrån eget perspektiv och egna erfarenheter - inte vad som är rätt eller fel.
Drog av främre korsband för drygt 15 år sedan. Menisk och ligament tog stryk i samma veva. Frågeställningen att ta ställning till då var ungefär den samma som du har nu. Valde operation utifrån resonemanget att jag kan träna och hålla igång så länge jag är "ung" men hur blir det när jag kommer upp i åren och kanske inte längre kan vara lika aktiv?
Operation av korsband gick bra men menisk fick de inte riktigt ordning på i första läget - krävdes två kompletterande ingrepp (titthål) innan det också löste sig.
Har varit fullt aktiv sedan dess med bl.a. fotboll, racketsport, utförsåkning och mtb-cykling. Senaste åren mest löpning och har normalt inga bekymmer alls med det aktuella knät.
Som sagt - rätt eller fel, bra eller dåligt? Kommer aldrig få veta hur det blivit om jag valt det andra alternativet...

Delar min egen erfarenhet men vill framhålla att var och en gör bäst i att följa sin egen känsla - och lyssna på vad den egna kroppen signalerar!
Provade barfotaskor första gången senvåren 2014 - väl medveten om att börja i begränsad omfattning och sakta sakta trappa upp över lång tid... Den taktiken sprack ganska snabbt! Helt enkelt för att jag fick så positiva resultat! Insåg ganska snabbt att gamla känningar i höft och knä var som bortblåsta. Mina vader reagerade inte negativt utan kändes... normala.
Jag fick ett litet annat löpsteg och löpningen kändes mycket lättare. För att inte göra inlägget för långt så sprang jag redan i mitten av augusti 2014 en halvmara i barfotaskor på ett ordentligt personligt rekord - utan att ha tränat mer eller annorlunda än vanligt.
Låter toppen så långt MEN - allt har en baksida...
I september åkte jag på en stressfraktur och ingen löpning alls förrän i slutet på december. Jag säger inte att det inte hade hänt med vanliga skor, och jag vet att jag trampade fel på en sten redan under halvmaran i augusti som gjorde att jag fick gå under ett par minuter i loppet. Hade då samma känsla i foten som när stressfrakturen slog till ett par veckor senare. Men jag tror definitivt att min forcerade övergång till barfotaskor har en betydande roll i att skadan skedde.
Vad vill jag säga med detta då? Kimberly (och andra) - ta det lugnt även om det känns bra och kroppen inte skickar negativa signaler! Varför inte lägga upp en långsiktig plan och följa den även om det känns bra eller bättre än förväntat? Likaväl som du givetvis inte följer planen om det skulle känna sämre än förväntat...