Foruminlägg av Lisa Nilsson

< < < 1 2 3 > > >
#1
•
25 augusti 2011 kl 14:46
Gilla
Jag har mest problem med min astma innan konditionen kommer på plats. I början körde jag med endast Ventoline innan en runda och sedan har jag trappat ner.

Mitt tips är att våga testa utan att ta din akutmedicin och lär dig känna dina gränser. Min erfarenhet var att jag tog ofta i förebyggande syfte och i rädsla för att få ett anfall, men att om jag arbetade mig igenom infallet genom att minska tempot och fokusera på lugn andning, så klarade jag mig oftare utan medicin. Jag undviker att springa vid de tillfällen då jag vet att min astma är som känsligast och när det ändå blir svårt tar jag till mantrat "andas in som om du luktar på en blomma, andas ut som om du blåser ut ett ljus" för att få regelbunden andning.

Lycka tlll
#2
•
25 augusti 2011 kl 14:55
Gilla
Jag tycker det är en stor skillnad på Runner's worlds engelska utgåva och den svenska. Den svenska kör visserligen delvis samma material, men det som är exklusivt skiljer sig stort. I synnerhet tycker jag att den engelska är mer inspirerande och handlar om såväl vardag som motgångar och trender. Den har även lite mer självdistans.
#3
•
25 augusti 2011 kl 14:57
Gilla
Jag anmälde mig genom en grupp och blev väldigt förvånad över att det bara var ett lopp för kvinnor? Jag trodde inte att tidningen riktade sig så tydligt till just kvinnor?
#4
•
29 augusti 2011 kl 00:24
Gilla
Vego i17 år med kortare vegan-perioder. Som svaret till frågan om protein vill jag lägga till andra billiga alternativ så som nötter, bananer och sojaprodukter.
B12 får jag mestadels genom B-jäst vilket jag brukar strössla över varm mat. Smaken kanske inte tilltalar alla och då finns det kosttillskott i tablettform.
#5
•
31 augusti 2011 kl 00:36
Gilla
Man kan byta distans på plats så man är inte bunden till tidigare vald. Däremot, om det är så som det var i Malmö, så armbåga er längst fram när startskottet går. Det tog mig nästan 2 minuter att komma ut ur startfållan (och de räknar tiden från startskottet) och första kilometern var det svårt att springa alls för alla gick mitt i vägen.
#6
•
31 augusti 2011 kl 15:23
Gilla
Regn gillar jag att springa i så för mig var det optimalt. Jag var jättebesviken över hela upplägget. Det skulle varit olika startgrupper för 5:orna så som i Stockholm men det blev inte av här. Längst in i startfållan stod hundar, barnvagnar och gångare. Första kilometern kunde man inte springa utan fick försöka kryssa sig fram...
Resten av loppet kändes inte lönt att försöka pressa till något utan jag fokuserade mest på att inte krocka .
#7
•
1 september 2011 kl 14:53
Gilla
Jag springer med min hund och märker tydligt när andra joggare tycker det är otäckt med hund, kopplad eller inte. Därför brukar jag försöka stanna vid sidan av och få hunden att sitta.

Dock tycker jag även det ligger på andra joggares ansvar att respektera hunden. Spring inte på min hund, vissla inte på min hund och skrik inte! Folk som skriker kan uppfattas som ett hot och även om min hund inte brukar bry sig nämnvärt, räcker det med några sådana incidenter på en runda för att han ska bli lättskrämd och mer svårhanterad.

Precis som man förbereder sig för att springa i terräng eller i mörker kan man förbereda sig för att springa på hundstråk. Om man inte är paniskt hundrädd kan man passa på att hälsa på ägare samt hund, vilket innebär att nästa möte kommer gå mycket enklare. Kanske är hunden man möter inte aggressiv utan en valpig unghund som älskar att springa? Kanske reagerar hunden utåt för att skydda sin rädda kvinna som inte insett att hennes rädsla för okända män överförs?

Om du är rädd för hundar eller en enskild hund - säg till! Då är det lättare att arbeta kring situationen eller undvika den helt. Dessutom kan man informera hundägaren vilket är en bra sak att göra då alla inte ser sin hund genom samma filter som den som möter den på ett trångt promenadstråk.
#8
•
2 september 2011 kl 14:56
Gilla
Sluta mata trollen (eller vad som liknar sådana) och ge istället vettiga råd:

Vad gör man om man vet att det finns en hund i närheten som är så lättskrämd att den attackerar direkt? Juridiskt såväl som vid kontakt?

Hur informerar man hundägare och hundjoggare om sina åsikter utan att gå till personangrepp?

Finns det andra lösningar? Hur fungerar det i olika kommuner? Är motionsspår endast för människor eller har kommunerna regler kring dessa?

Jag vill exempelvis ge tips om att min kommun inte har koppeltvång inom alla motionsspår men inom vissa (våtmarker, parker etc) är det alltid koppeltvång året om. De flesta kommuner har en speciell sida om vad som gäller för djur inom kommunen. Läs på och informera de du möter ifall de är helt ute och "cyklar".
#9
•
2 september 2011 kl 18:23
Gilla
Men som Naturvårdsverket även skriver så är det strikt ägaransvar och hundar ska hindras från att springa fritt där det finns djur med barn. Det innebär att om du har en hund som springer med och inte stöter upp vilt, dvs har en jakt, driv- eller vallinstinkt, får den vara lös.

Alla hundar jagar varken kaniner, fasaner eller svanar. Därför kan man tolka det som att de får vara lösa.

Till detta tillkommer kommuners egna regler; "Kommunen kan också föra in lokala regler för exempelvis friluftsområden och på motionsspår.".
Eftersom alla kommuner inte har koppeltvång i dessa områden, så kan hundar få lov att vara lösa. Därmed kan det ses som tveksamt om människor med hund ska anpassa sig till de utan hund som kan tänkas vara rädda eller tvärtemot. Jag tolkar det som att det ska vara respekt mellan båda parter och tyvärr ger denna tråden mig inte mer tilltro till den generella joggarens respekt för hundar och dess förare.

jag skulle vilja dra en parallell till kvinnors som blivit överfallna, våldtagna eller misshandlade av män. Många kvinnor är rädda för okända män i naturen. Bör joggare av motsatta könet inse detta och därför ändra rutter alternativt bete sig annorlunda?
Det kan ses som långsökt, och visst är det, men tanken är densamma. Hur långt bör man vara tillmötesgående? Om du har en rädsla eller en fobi, var är ditt ansvar?
#10
•
2 september 2011 kl 18:32
Gilla
Jag emailade faktiskt tidningen såväl som klubben angående mina funderingar men jag fick ett mycket trist svar tillbaka. Inte på något vis negativt, men de verkade inte tycka min kritik var befogad. Dessutom ansåg de att de hade olika startgrupper samt en väl markerad bana.

Jag gissar att de såg loppet mindre som ett tävlingslopp för löpsugna som ett event för kvinnor som var fysiskt aktiva.
#11
•
2 september 2011 kl 18:37
Gilla
Ni alla verkar vara så tighta med löpningen! Finns det inte fler motionärsbloggare så att man inte känner sig som på gymnastiken (alltid sist vald)? ;)
#12
•
3 september 2011 kl 23:20
Gilla
->172 /Joanna M:
Du märkte kanske att jag skrev om en rädsla alternativt något som blivit en fobi? Jag pratade inte om skuldfråga eller lägga last på offrets rygg utan jag drog paralleller.
Det behöver inte ha något med faktiska händelser att göra utan är en känsla, en impuls. Alla har vi rädslor.
Därför min fråga om varför man inte försöker bearbeta detta?
Om man känner obehag inför hundar, varför inte ta itu med problemet?
Så gör vi ju med mycket annat såsom höjdrädsla, flygrädsla eller t.o.m social fobi: vi bearbetar den. Varenda gång jag springer med min hund på kvällarna så motar jag mina rädslor i grind.

I detta fallet verkar istället allt ligga på hundägaren att undvika hundfobiker såväl som att motionera sin hund samt låta den visa naturlig glädje. Många pratar om utfall men det låter inte som alla har förstått en hunds beteende och att en hund som hoppar, gläfser eller skäller inte behöver vara aggressiv.
#13
•
4 september 2011 kl 01:08
Gilla
Inspirerande inlägg. Tack för att du delade med dig och på så vis gav lite annorlunda perspektiv.

Amerikanska Runner's World hade för något nummer sedan en cancer-special som jag skulle vilja rekommendera. Den gav pepp och inspiration om hur man kan använda löpning som en tillflykt och ett ventilationssystem men även som ett sätt att använda sig av sin löparenvishet och se den styrka kroppen (trots sjukdom) har och vad fysisk kapacitet gör för mental kapacitet.
Även om det gällde just cancer var sättet att hantera problemet applicerbart på många andra situationer och sjukdomar.
#14
•
5 september 2011 kl 14:42 Redigerad 5 september 2011 kl 14:42
Gilla
Kan det inte lite bero på den sk löparboomen och att arrangörerna inte går ut med allmän info och i synnerhet god löparetikett i tid?

Jag har fått för mig att de olika tjejloppen mer handlar om stämning, fest och ett reklamjippo/event än att uppmuntra kvinnor att tävla? Det gör ju att kvinnor på plats beter sig annorlunda ("heja systerskap" och "jag har minsann betalt för min startplats!") och kanske inte ens tänker på att folk vill springa på en bra tid.

Sprang inte Tjejmilen men mina erfarenheter från IFormloppet i Malmö låter liknande som de ni beskriver.
#15
•
9 september 2011 kl 02:55
Gilla
Moa Herngren skriver i sin blogg att författarteamet fick stå bland de 200 första, så jag gissar att det var ett pr-jippo i pr-jippot? Nu skriver hon ju visserligen om löpning men jag kan tycka att det är något fult att det ger en gräddfil. De som stod i gräddfilen hade ju trots allt sprungit sig dit, inte skrivit.


(http://www.runnersworld.se/blogs/moaherngren/tjejmilen-2011.htm)
#16
•
10 september 2011 kl 02:41
Gilla
Jag sitter i valet och kvalet att köpa en plats till Topploppet. Dock sitter mina negativa erfarenheter från den andra träningstidningens lopp i Malmö, dvs IForm-loppet, i färskt minne. Det var mer reklamjippo med få funktionärer än ett lopp.
På plus-sidan ligger att Topploppet även har ett mini-lopp för barn vilket jag vet att min dotter skulle älska att delta i. Jag gillar att det på så vis är för hela familjen.

Nu är frågan- är Topploppet värt 295:- + tågresa t/r Lund-Stockholm? Någon som sprungit det?
#17
•
12 september 2011 kl 22:41
Gilla
Det finns diverse test för att se hur man ligger till rent konditionsmässigt. Ett test kallas 2,4 km (Coopers?!) och handlar om att springa sträckan på så flackt som möjligt och så snabbt som möjligt. Jämför sedan med tabellen för att se var du hamnar http://www.brianmac.co.uk/gentest.htm
Personligen tycker jag att det är bättre att se på det faktum ATT du springer och dessutom TROTS övervikt. Du bär ju på en stor säck extrakilo när du springer (jämfört med slimmade joggare) så ge dig själv cred för vad du gör och håll huvudet högt.
#18
•
14 september 2011 kl 00:32
Gilla
Skön tråd. Har missat den tidigare men lägger en kommentar för att få den i min lista
#19
•
14 september 2011 kl 00:41
Gilla
Blogger är enkelt att hantera men Wordpress är lite proffsigare.

En blogg behöver ju inte handla om att enbart få läsare utan om att lufta tankar. När man väl präntat ner något framstår det ofta i ett annat dager.

Jag tror alla bloggar behövs och att alla läses. Visst, alla blir inte kändisbloggare på röda mattan eller får goodiebags slängda efter sig, men många ger gemenskap och eftertanke.
#20
•
16 september 2011 kl 23:36
Gilla
Till Sophie/ursprungspostaren;

Har du varit på kvinnomottagningen på sistone? Hormonerna kan orsaka sug som är svåra att motstå. Likadant andra brister i kroppen kan orsaka sug (såsom krom och zink). Testa att äta lite extra solrosfrön, det brukar vara kompletterande.

En rent personlig reflektion är att när jag nästan slåss med barnen framför godisväggen, så är det när jag äter för dåligt. För lite, mat med tillsatser etc.
När jag läser vad du äter så tycker jag det låter som du fastnat i den fällan? Ät lite mer och kanske lite oftare, så kan det mycket väl vara så att sötsuget försvinner.
< < < 1 2 3 > > >