Även skitår måste kommas ihåg!

Behöver man egentligen summera ett skitår? Det hade varit så enkelt att bara låta det falla i glömska och dyka upp igen när allt är tipp topp, guld och gröna skogar osv osv men just det är väl baksidan av alla sociala medier. Man visar bara upp de fina stunderna och mörkar allt det som känns trist.
Adobe_20190629_052959
Jag befinner mig just nu långt ner i ett träningsmässigt hål av mörker och misär. För någon som aldrig upplevt en långvarig skada tidigare känns vägen tillbaka oändligt långt och jag har turligt nog varit fri från skador sedan jag sprang min första ultra 2013.

Skärmavbild 2019-12-31 kl. 20.59.13
Kollar man min ITRA-historik så är det ändå mestadels lyckliga målgångar, spetsat med två DNF:er som ändå gett bra lärdomar inför framtiden. Statistiken för 2019 är dock ett riktigt mörker. Min revansch på Transgrancanaria slutade med att jag redan innan start fick erkänna att formen inte fanns där för de 128km utan det fick bli halva loppet. Tur var väl det ska man väl villigt erkänna. Race-rapporten finns som länk i bilden för den som behöver få en uppfräschning av minnet.
newdesign_1_originalDryga två veckor innan loppet hade jag återigen kommit in i värmen hos coach Amdahl, inte för att det fanns någon tanke att något mirakel skulle hinna uträttas på Gran Canaria, planen var mer långsiktigt inför Lavaredo!
Adobe_20190821_201649
Träningen under vårkanten gick riktigt bra och maj-månad var nog min bästa träningsmånad. Inte bara för året utan kanske den bästa jag någonsin haft! Sprang ett fantastiskt trevligt lopp mellan Uppsala och Enköping och under en helg tog jag mig an den fantastiska banan för Idre Fjällmaraton och njöt till fullo av naturen!
Adobe_20190528_105542
Men det var också i maj som de första tecknen på överansträngningen började visa sig, något som jag såhär i efterhand borde ha visat större respekt.

Juni var månaden då inget gick rätt och inte bara med löpning. Under de senaste 20 åren har jag mörkat min mammas missbruk och det har varit en väl bevarad hemlighet som krävt mycket energi. Löpningen har sedan jag fann den fungerat som en ventil där tankarna har rensats och jag har kunnat tanka på ny energi. Men när hon valde att avsluta sitt liv så försvann den ventilen, jag kunde inte längre röra mig fritt i skogen utan att tankarna vandrade iväg och all den glädjen jag tidigare fann i skogen bara försvann. Allt detta tillsammans med min begynnande skada gjorde att jag undvek löpningen, försökte springa men det slutade oftast sittandes på en sten nånstans. Sprang EcoTrail Sthlm för att försöka känna lite glädje i skogen men det var ingen större ide. Begravningen var samma vecka som Lavaredo och mitt huvudet var långt ifrån redo en sån stor belastning, inte kroppen heller då överansträngning började göra ännu större väsen av sig. Ett välkänt uttryck för ultralopp är att 20% sitter i kroppen och 80% i huvudet. Race-rapporten finns som länk i bilden för den som vill få en uppfräschning av minnet hur det gick.newdesign_1_originalAtt sluta hålla det här hemligt är nog välbehövligt för att kunna hitta tillbaka till glädjen jag ändå känner när jag får springa i skogen. Trots allt så är det inte mitt fel att det blev som det blev, jag har bara gjort vad jag kunnat men 20 år som medberoende sätter sina spår. Bara att kunna svara på frågan varför man springer utan att ljuga kommer kännas som en befrielse.
Utan glädjen vågar jag nog påstå att det blir inga fler ultralopp. Det har ändå funnits stunder under hösten då jag fått springa utan hjärnspöken eller smärtor i höften, de har inte varit många men ändå tillräckligt många för att inte ge upp löpningen totalt och hitta någon annan hobby.

Efter den bedrövliga månaden försökte jag fokusera om och tog sikte på Kullamannen, det här var ju året då jag skulle dräpa 100 miles-draken, om ni minns det. Planen var att springa Idre Fjällmaraton igen. I framsätet med mig på bilresan fanns förutom hunden Gösta och min pappa också ett mindre apotek, kanske kunde jag mota Olle i grind och bli frisk nog till starten. Redan innan vi kommit fram till Solna tog jag beslutet att vända bilen och ställa in starten. Sedan låg jag däckad resten av helgen.
20190823_104710.jpg
Träningen gick fortsatt sådär, höften blev värre och jag tror inte jag sprang ett träningspass utan voltaren. Såklart borde jag varit smartare men i början på september så ställde jag in mitt deltagande i Kullamannen och således har jag fortfarande ett 100-mileslopp kvar på min bucketlist.
Adobe_20190930_175039I början på oktober tackade höften för sig, bad mig dra åt helvete och slutade vara mig behjälplig. Efter en grym kväll runt marvikarna, jaja såklart med voltaren och smärta i höften men glädjen fanns där. Ibland tillsammans med andra, ibland helt ensam på nya stigar i höstmörkret.
IMG_20191006_074248_361Jag sprang dagen efter, vilade en dag och sen var det dags igen. Efter tre kilometer sa det stopp. Totalt! Fick gå hem. Väl hemma bestämde jag mig för att byta ut naprapaten och vända mig till en fysioterapeut. Såhär i efterhand ännu ett beslut jag borde ha tagit mycket tidigare.
Adobe_20181029_061913
Sedan mitten av oktober har jag träffat en fysio och börjat styrketräna mer. Eller ja, jag har börjat för någon styrketräning har jag aldrig gjort sedan jag började. Vi har långsamt utökat längden på löppassen och veckomängden, något löpförbud var aldrig aktuellt från början.
År 2020 däremot, kommer inledas med några veckor utan löpning för att ge höften en chans att ta till sig styrketräning utan löpning som just nu verkar förstöra mer än den ger. Det kommer bli två till fyra pass på gymmet i veckan och däremellan trampande på trainern, som ändå är helt okej nu när jag skaffat Zwift. Helt ärligt så har det tagit några dagar att acceptera detta till fullo, jag är verkligen inte någon som uppskattar att spendera tid på gymmet. Jag vill ju bara kunna springa fritt i skogen, så långt jag känner för. Men för att åter kunna göra det jag vill göra allra mest så måste det bli så här. Några dagar att tycka synd om sig själv får väl räcka, nu är det dags att göra jobbet. På ett sätt jag aldrig gjort förr.

 

 

 

 

 

 

1 kommentarer till inlägget

Monica Carlsson
1971 • Partille
#1
1 januari 2020 - 12:35
Jag håller med, det är förmodligen mer nyttigt för sig själv att vädra det som är jobbigt än att skryta om bara vissa utvalda framgångar. Även om det också har sin plats! Tack för fina texter och många härliga bilder. Krya på kropp och knopp!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.