Sala Silverman – racerapport

Just som det kändes som att både sommaren och säsongen var slut kom sommaren tillbaka och SM i Sala var inplanerat sedan länge. Tyvärr hade barnen bara klarat tre dagar i förskola och skola innan de fick feber, halsont och snuva – och naturligtvis blev jag också smittad. I onsdags låg jag och Irma i varsitt soffhörn och snorade ikapp, då kändes det ganska tröstlöst inför loppet men redan på kvällen var jag piggare och kunde provrulla min nya cykel ett par mil. Min älskade vapendragare P2:an har fått en ny ägare och jag ska rulla Specialized Shiv framöver. En begagnad med lite vassare komponenter utan så himla mycket pengar mellan, en sprillans ny cykel finns inte på kartan. När jag först fick hem cykeln, den är köpt på Gotland så min snälla kompis Ellen hämtade hem den när hon var där på semester, så blev jag en smula besviken. Visst, den var fin, men däcken väldigt slitna, många skruvar rostiga och padsen på tempopinnarna var luggslitna. Småsaker visserligen, men jag hade köpt en cykel som skulle vara ”pedantskött” och förväntade mig väl någonstans något annat. Men nu har vi bytt kedja, rostiga skruvar, gammal styrlinda och konverterat mina tävlingshjul till 11-delat så nu känns det toppen! 

Torsdagen och fredagen fortsatte förkylningen att avta och på fredagkvällen när vi anlände till Sala med husvagnen så kände jag mig ganska taggad. Jag passade på att hämta ut nummerlappen och promenera en bit på löparbanan – förmodligen Sveriges vackraste även om de nu bytt ut en del av skogsvägarna mot cykelbana ner till centrum.

Jag sov skapligt och på morgonen checkade vi ut från campingen och begav oss till tävlingsplatsen. Jag stack ut för att värma upp och passade på att försöka njuta av stunden och omgivningarna.

Sen väntade en överraskning! Mina föräldrar hade kommit för att titta, jätteroligt!

Jag simmade in lite och snart var det dags för start. Som blev ett kaos! Jag gillar inte landstarter, det blir ofta buffligt, maxpuls och slagsmål och det här var inget undantag. Det blev inte bättre av att jag, i startögonblicket, insåg att klockan inte var på triathlonläge, tur att jag har koll på knapparna och kunde fixa det blixtsnabbt. Det var långgrunt och trångt och det blev ganska hårdhänt. Flera gånger tog någon sitt drag om min axel och jag drogs bakåt. Just som jag kunde skönja en pytteliten lucka i värsta trängseln och precis skulle slinka in där blev mina glasögon avsparkade och hamnade runt näsan. Bara att stanna och fixa, då hade vi dock kommit ut på djupt vatten så jag fick trampa vatten, ännu högre puls. Simbanan hade ungefär formen av en triangel och vid första bojen var det fortfarande kriga för livet som gällde, eller i alla fall kriga för att komma framåt. På väg mot nästa boj kom jag loss och kunde hjälpligt börja simma i mitt eget tempo. In mot stranden, runda en boj och så var det ett varv till. Resterande simning kändes bra och jag kom upp ur vattnet efter 28,30 men jag tror att simningen var något kort.

T1 gick bra och det var riktigt härligt att sticka ut på cykeln. Efter första milen hade jag snittat 38 km/h, roligt men lite för fort för att jag skulle orka hela vägen. Första varvet av tre avklarades med bra känsla, sen började jag må illa. Ofta brukar det bero på att jag nog ”dricker” en del luft eftersom jag dricker med sugrör och till en början blev det bättre när jag fick rapa några gånger. Men efter en stund hjälpte inte det och jag fick svårt att få i mig energi. Har ingen aning om anledningen, det blev något bättre när jag tog lite längre pauser från energin och bara drack vatten, men jag vet inte. Sista varvet var jobbigt på grund av illamåendet och jag oroade mig för löpningen. Magen kändes svullen och jag var rädd att jag skulle känna mig matt i kroppen. Cyklingen gick på 2,26, också den på lite kort bana. Men jag snittade närmare 36 km/h och cyklade dessutom 12 minuter bättre jämfört med sist jag körde samma lopp.

Men ganska snart när jag började springa kände jag att löpningen kändes bättre än cyklingen. Jag sprang visserligen inte jättesnabbt, men kroppen kändes okej. Först var det ett litet varv, en prolog, där man skulle över en jättehög bro som de byggt av typ byggställningar. Lite jobbigt och lite läskigt, men man skulle bara över den en gång. Sen var det tre lite längre varv längs en bana med hundratals funktionärer i rosa tröjor som alla hejade varje gång man sprang förbi. Efter ungefär halva löpningen fick jag lite magknip och hade inte haft något emot ett toabesök, men jag klarade av att fortsätta springa. Jag hade lite synpunkter på Rickards tidsrapportering (inte lätt att vara supporter till mig), men till slut hade jag nog klart för mig att jag låg på en stabil placering. Visserligen springer jag lite fortare än Lisa som vann (det var även hon som vann över mig i Jönköping) men de 8 minuter som hon hade på mig efter cyklingen kunde jag inte ta in. Jag hade också utökat avståndet till trean, så sista varvet var inget hetsvarv utan jag kunde köra på utan att känna mig stressad även om jag såklart sprang så fort jag kunde. Fram till 18 km kändes det ändå rätt okej, men de sista knappa 3 km var det tunga och sladdriga ben. Kom i mål med en känsla av att det ändå hade gått helt okej bra. Tog ett bad som kändes väldigt välbehövligt och sen ett antal toabesök, för nu hade magen gett upp helt.

Jag tog silver i min klass och var 5:e dam totalt, så det får jag väl vara nöjd med. Vi var fyra stycken från Julita som körde och Micke tog brons i sin klass, superkul!

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.