Operation total proximal hamstringsruptur

 

Jag har inte skrivit här på jogg.se på rätt många år, så varför ett inlägg nu? Jo, jag har gjort en rätt ovanlig (ter det sig som) operation i benet och eftersom jag själv googlade runt som en tok när jag fått min diagnos utan att hitta speciellt mycket, så tänkte jag bidra med en liten träff i ett sådant sökresultat. Om någon annan löpare har oturen att behöva göra en sådan sökning i framtiden.

Bakgrund

Mina bekymmer kom rätt plötsligt. Det var på annandagen förra året, 26/12 2018, som jag gav mig ut på ett 30 km pass. Någonstans strax innan halvvägs började det kännas något vansinnigt tungt i höger baklår, men enveten som man är så springer man vidare och hoppas att det där ska försvinna av sig själv vilket det inte gör. I slutet av passet vill jag minnas att det strålar upp i ryggen och baksida lår känns väldigt odugligt. Går till och med i nerförsbacken hem. Så länge jag kan ”minnas” har jag varit svag i höger baksida, en svit från en vurpa på is 2008 enligt min bedömning. Jag fortsätter att springa över julledigheten med förhoppning att skiten snart ska ge sig, men det blir kortare rundor än vanligt. Efter årsskiftet börjar jag gå hos sjukgymnast för att massera och stötvåga, samtidigt som jag tar löpvila då jag känner att det här är inte ens roligt längre. Det börjar kännas bra igen och bestämmer mig för att ge mig ut och testa några kilometer. Dock kommer jag inte så långt på min testrunda innan benet viker sig under kroppen och jag ramlar i backen. Det är väl någonstans där som jag inser att detta inte är någon vanlig muskelbristning, och ringer sjukvårdsförsäkringen.

Den 25/2 har jag en tid på Carlanderska. Läkaren hittar inte något direkt fel, men skriver ut antiinflammatoriskt och skickar mig på MR. 1/3 gör jag MR och 7/3 ringer läkaren tillbaka. Det han har att säga är inte det man vill höra; ”det ser ut som att alla tre hamstringsfästena är av”. Efter en smärre chock får jag en tid hos deras  hamstringsspecialist några dagar senare. Läkaren heter Niklas Olsson och han undersöker strykan i benen och tittar lite. Sedan bekräftar han det som den andra läkaren sa; alla tre muskelfästena är av. Enligt Niklas gick detta och se utan MR; styrkan i högerbenet är mycket lägre än i vänsterbenet och det går okulärt att se att muskelbuken ”hänger” på höger baksida. Denna gång är det större chock. Niklas förslår operation ”med mina funktionskrav” och påpekar att ”du är ju ingenjör, du ser ju att det är en strukturell skillnad mellan de båda sidorna”. Vilket jag ju gör. Så egentligen var det ingen svårt beslut att ta, så fort hjärnan börjat fungera rationellt igen. (När jag kom hem tog jag faktiskt och försökte springa lite, och det var nästan skönt när det gick skit igen och högerbenet bara hängde. Ännu lättare att fatta beslut).

 

Märker man inte om man sliter av alla sina tre hamstirngsfästen då? Jo, kanske det. Niklas förklaring var att detta skedde då 2008, men det självläkte (tja) och musklerna växte fast igen i en fin ”ärrkaka”, en liten bit nedanför sittknölen där det egentligen är tänkt att de ska fästa. Varför det började spöka nu kunde han inte säga, men en teori  jag fått av en läkarkompis är att det nu börjat brista i ärrvävnaden och att ”fästet” då börjat flytta på sig.

Diagnosen heter förresten ”total proximal hamstringsruptur”. Operationen går helt sonika ut på att man borrar in små krokar i sittbensknölen, och sen syr man fast muskelfästena på dessa krokar (typ så, om jag fattat rätt).

Förberedelse för operation

Några dagar efter mötet pratade jag med Niklas igen på telefon och berättade att jag ville ha operationen. Jag var livrädd! Hade ju aldrig opererats innan, och vet att det alltid finns riska att något går fel. Speciellt om man sätter sig och googlar lite så verkar det vara en sjukt jobbig operation med lång och besvärlig rehab. Dessutom brukar resultaten bli bättre ju snabbare efter skadan man opereras. Inte kul. Det tar inte lång tid innan jag blir erbjuden operation 28/3, dvs bara drygt två veckor efter läkarträffen.

Paniken sprider sig i att vilja göra allt som jag inte kommer kunna göra sen. Gräver bland annat upp en ny rabatt i trädgården (smart va?), flyttar rosenbuskar och försöker fixa det som går i trädgården. Samt att förbereda på jobbet. Läkaren kommer att sjukskriva mig till sista maj, dvs 2 månader. Och så får jag besöka rehabkliniken för att få låna hem en samling med hjälpmedel (griptång, förhöjd toalettsits, kryckor, en dyna mm)

 

Operation

Kl 7 28/3 infinner jag mig på Carlanderksas operationsavdelning tillsammans med ett gäng andra människor och känner mig ungefär som att jag är på death row. Sjuksköterskorna är dock väldigt snälla och pratar lugnande, samtidigt som jag får lite morfin + annat smått och gott och sedan kommer Niklas in och säger hej, det här kommer gå bra. Det sista jag minns är att jag ligger på operationsbordet och får en mask över näsan. Sen vaknar jag upp på uppvaknandet och en av de snälla sjuksköterskorna kommer fram och säger att allt gick fint. Är väldigt trött och dåsig så nickar till lite. Ringer sambon och säger att jag överlevt och att jag ringer igen när jag får lämna sjukhuset. Niklas kommer förbi och säger att operationen gick som planerat, men att det tog lite längre tid än vanligt för att det var en del gammal ärrvävnad som behövde tas bort. När jag ska upp ur sängen för att gå på toa får jag hjälp av en sjukgymnast. Dock går det rätt bra, även om jag går med myrsteg. Lyckas senare till och med få på mig strumpor och överdragsbyxor själv och kan hasa mig ut utan att använda kryckorna. Hämtar ut mina smärtstillande och väntar i solen på att sambon ska hämta hem mig. Jag har ett horisontellt ärr strax under höger skinka, som är prydligt bandagerat.

Navigera i vardagen

Förhållningsreglerna jag har fått är att inte böja höften mer än 70 grader samt att inte göra något som gör ont. Därför börjar jag morgonen dagen efter med att hasa mig upp till brevlådan, vilket kanske är 500 m. Det går ju superlångsamt, men är ändå glad att kunna röra på mig. Går med kryckor, som jag dock inte alltid använder men alltid har i händerna ifall jag skulle snubbla. Varje dag går jag lite till, och 2 dagar efter operationen promenerar jag runt sjön här hemma! Bild från "sjöpromenaden":

Mycket glad, då jag hade trott att jag skulle vara sängliggande de närmsta 2 veckorna. På grund av morfinet är jag dock rätt trött och sover mycket.  Eftersom jag inte har ont alls så slutar jag med det efter ca  5 dagar. Är man van att träna varje dag är det en rätt stor omställning att gå till att inte träna alls. Något som hjälper otroligt mycket mot rastlösheten är att bo i så fina omgivningar som vi gör. Jag kan vara ute och titta på vårblommorna, lyssna på fåglarna vädra lungorna. När man bodde i lägenhet var liksom löpningen chansen att komma ut, men nu kan jag njuta av naturen ändå (även om det såklart inte kan jämföras med att springa).  Klar fördel. Hade nog varit mentalt MYCKET jobbigare om jag gjorde operationen innan flytten. Dessutom försöker jag promenera och köra bålstyrka så gott det går. Nedan en bild jag tog på vårt hus dagen innan operation:

Det mesta i vardagen, utom då att träna och sitta, fungerar förvånansvärt bra. Man lär sig liksom sina knep, exempelvis att ta på sig strumpor genom att lyfta foten upp mot rumpan istället och att böja sig ner genom att skjuta ut det opererade benet bakåt (för att inte böja höften för mycket). Det jobbigaste är att inte kunna sitta. Man blir rätt trött i ryggen av att stå hela tiden.

Det är rätt trist att bara gå och skrota hemma, även om jag försöker hålla mig lite ajour med jobbet och går till brevlådan två ggr/dag (hämta tidning, hämta post) och sover en del. Så 8 dagar efter operationen börjar jag jobba igen. Jag kan ju inte köra själv, så det får bli en kombination av taxi till tågstationen och sedan åka med kollegor därifrån. På jobbet har jag ståskrivbord, och ligger även en del i vilorummet och jobbar för att avlasta ryggen. Dessutom har jag fått låna en sadelstol på kontrollrummet, vilket efter ett tag fungerar rätt bra! Kontaken med försäkringskassan är ingen höjdare, men behöver bara ersättningen från dem en dag för taxireseor, eftersom jag sedan börjar köra bil själv genom att sitta på en badringsliknande sak jag fick långa på rehabkliniken.

Ska man skrota runt är detta ändå ett rätt bra ställe att göra det på:

Börja träna

De första veckorna går jag dagliga promenader, säg ett par kilometer. Jag får ju inte lyfta högerbenet så mycket, och det går heller inte för det är ett ordentligt motstånd för att röra benet. Ungefär lika smidigt som en 80-åring på högerbenet. Efter två veckor har jag en sjukgymnasttid, och får tillåtelse att jobba med rörelseomfånget samt lite lättare styrkeövningar. Efter ca 4 veckor prövar jag att sätta mig på trainern och trampa lite. Det är motstånd i högerbenet, men det gör inte ont. Först 10 min dag, men sedan är jag rätt snart uppe i en timme om dagen. Så otroligt skönt att få svettas och röra på sig igen!! Dessutom kör jag lite crosstrainer på jobbet, ca 20 min/dag. Vid ett tillfälle ställer jag mig bara på löpbandet för att känna hur det känns. Det känns rätt så bra, så jag lufsar i några minuter. Nästa gång blir det 10 minuter. Då tänker jag att jag kan testa att jogga lite på fast mark istället. Från 7:e veckan post-op börjar jag så smått att jogga utomhus. Först 2 km, för att 2 veckor senare vara uppe i 10 km. Efter ytterligare 2 veckor är det 15 km, och efter det är jag tillbaka på min ”vanliga morgonlöpning” som är just 15 km. 16 veckor efter operation kör jag mitt första 30 km-pass. I normala fall loggar jag inte varje runda, men sen efter operationen har jag gjort det fram tills nu för att ha min rehab dokumenterad.

Känslan att återigen vara ute och lufsa är helt magisk! Speciellt i den här underbara årstiden, när morgnarna är ljusa, men inte olidligt varma och vägrenarna är fylld av rödklöver, kråkvicker, prästkragar, älggräs och orkidéer. Allt som oftast möter jag tranor, älgar och vildsvin ute också, men bara någon enstaka bil. Det krävs inte så mycket egentligen för att man ska må väldigt bra! Och det är så skönt att ha två jämnstarka ben!

Nu efteråt är jag så glad att jag gjorde operationen. Diagnosen förklarar varför jag alltid varit svag i höger baklår, och nu är jag säker på att jag kommer att komma tillbaka (i den mening att det inte är högerlåret som begränsar mig i min tillvaro). Inte så att jag tänkte börja tävla igen, men det är ändå trevligt att kunna dra av en mara på julafton exemplvis.

Så jag hoppas, att om någon behöver googla ”promixmal hamstringsruptur” att denne hittar detta inlägg och se att det inte behöver vara så hemskt! Det kan faktiskt bli rätt bra ??

2 kommentarer till inlägget

Maria Olsson
1973 • Immeln
#1
24 juli 2019 - 08:04
Hej Karin!
Vilken härlig läsning! Dvs att du blivit opererad och att det verkligen gått hela vägen! Och kul att se att du fortfarande är aktiv även om du inte loggar data här längre. Jag ska erkänna att jag saknat dig här på forumet och undrat hur det gått för dig. Så det var onekligen ett välkommet livstecken.
1985 • Göteborg
#2
25 juli 2019 - 08:50
Tack Maria :) Jag hänger här inne och läser forumtrådar då och då. Ha en härlig sommar!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.