När jag förra året korsade mållinjen vid kyrkan i Cortina d’Ampezzo med ca 20 minuter tillgodo på maxtiden hade jag aldrig en tanke på att återvända. Men hur många gånger har inte vi löpare tänkt så egentligen? Ändå så stod jag där på startlinjen i år igen Den korta historien: Efter 10km började jag återigen känna av smärtan i ljumsken. Hoppades att det skulle ge mig sig men innan första kontrollen vid 18km hade jag svårt att springa ordentligt. Jag hade ingen lust att gå största delen av loppet i år och kriga mot reptider. I år ville jag verkligen komma in under 24h! Eftersom det inte fanns någon buss vid första kontrollen så hade jag chansen att känna efter hela vägen till 33km men det blev aldrig bättre. Ljumsken ville verkligen inte vara med och minnet av hur tuffa de resterande 90km av banan var så hoppade jag av och på bussen med de andra slagna hjältarna. Jag brukar inte gilla att slänga ur mig bortförklaringen till höger och vänster men ibland ser omständigheterna ut som de gör. Juni var en av de sämsta månaderna jag någonsin haft med min mammas bortgång och den tillhörande begravningen tre dagar innan start. Man brukar väl säga att springa ett ultralopp är 80% mentalt och jag var nog aldrig med så mycket i år och på det strulet med ljumskarna. En sak jag verkligen försöker lära mig av proffsen som springer är att kliva av när man har skadekänningar, innan man förvärrar något så det tar månader att rehabilitera. Att det gör ont med ultralopp är ofrånkomligt men det är en annan sorts smärta som man kan hantera. Nu ska jag slicka mina sår någon dag till och ta tag i ljumsken igen innan det är dags att ta sikte mot hösten och årets största utmaningen, Kullamannen 100 miles!