Racereport från High Coast Ultra 2019

Mina förberedelser inför det här loppet var både bra och dåliga. Löpmängden har varit hyfsat bra under 2019, bl.a. med en Runstreak över 100 dagar men jag har inte tävlat något alls under 2019, inte sprungit något längre långpass än 30 km och endast sista veckorna innan HCU har jag gett mig på att köra kuperat i terräng (är i grunden asfaltslöpare). Mina ambitioner inför HCU var därför att klara av loppet, dvs. överleva till mål även om det skulle innebära maxtiden 26 timmar. Veckorna innan loppet konstaterade jag ödmjukt att det kanske skulle bli tuffare än vad jag hade trott. Hade läst in mig på ledens olika etapper, bl.a. genom Höga kustens egna informationsbroschyr men också genom flera olika race reports från bl.a. Marathon Mia, Pace on earths Johnny och Ellen samt Tommy Carlsson. Tror att dessa förberedelser faktiskt bidrog en hel del till mitt genomförande av loppet.

I år gick loppet i omvänd riktning, dvs från Höga kusten hotellet vid Hornöberget till Örnsköldsvik. En del sa att det kunde innebära tuffare förhållande eftersom man då skulle få Skuleskogens nationalpark med Slåttdalsskrevan samt Balesuddens naturreservat i mitten/mot slutet av loppet när kroppen blivit sliten. Å andra sidan innehöll första delen en del rejäla backar bland annat banans högsta punkt Lidenipan när kroppen fortfarande var pigg. Eftersom jag inte sprungit loppet tidigare fäste jag ingen större vikt vid det. Summa summarum tror jag att loppet är ungefär lika tufft oavsett riktning. Det som påverkar är nog vädret och där hade vi de bästa förutsättningarna i år. Jag kom upp på fredagseftermiddagen efter en lång resa och en natt med dålig sömn till Hornöberget. Käkade sen lunch eller tidig middag på hotellet. Sen gick jag upp på en klippa invid hotellet och vilade samt läste i solen. Skönt att ha gott om tid att ladda, även om tiden inför ett lopp mest känns ångestfylld för egen del, jag vill helst komma igång så fort som möjligt. Tre timmar innan start gick jag tillbaka till hotellet och började jag förberedelserna med att se över de två dropbagsen som jag beslöt mig för att skicka till kontrollerna i Skule och Näske. Fixade med löparvästen och all obligatorisk utrustning. Innan start träffade jag Morgan som jag stiftade bekantskap med på TEC förra året.

Starten - Mädan 38 km

När starten gick hade det börjat bli lite kyligt ute men man blev snabbt varm. Började med en lång nerförsbacke från hotellet. Sprang emellanåt i en större grupp, bl.a. med Morgan, och några andra erfarna ultralöpar. Det var ett par rejäla stigningar från ca 5 km men eftersom jag studerat kartan visste jag att dessa var relativt snälla jämfört med vad som skulle komma sen. Passerade den beryktade stenstranden där jag föll i backen på en hal sten en gång och hann tänka att här tar loppet slut för min del. Men klarade mig undan utan några blessyrer. Vi fortsatte uppåt i något som tycktes pågå i en evighet. Men så plötsligt säger plötsligt en av löparna att det här är toppen av Lidenipan, ledens högsta punkt. Det kändes skönt att vi redan var där. Någonstans här märkte jag att energin började ta slut. Jag började må illa, inget bra tecken.

Vid första kontrollen i Mädan dit jag kom vid ca 02:30 drack jag cola men stannade bara en kort stund då det var extremt myggigt där. Bytte till en långärmad ulltröja att ha på resten av natten. Så skön!

Mädan – Skule 75 km

Mådde fortsatt ganska kass och från nu brottades jag alltmer med många negativa tankar såsom varför gör jag detta? Varför kan jag inte bara nöja mig med att gå ut jogga 7,5 kilometerslingan i skogen några gånger per vecka och bli en ”vanlig” löpare? Varför måste jag ge mig i kast med dessa sjuka tävlingar, jag ska aldrig mer göra detta. Tankar på att hoppa av i Skule och försöka vara nöjd med att jag trots allt sett en del av leden slog mig också. Jag behöver ju inte göra detta! Ingen tvingar mig till att springa. Men allt eftersom tiden gick funderade jag på två saker. Det ena var vilken känsla jag ville ha när jag sitter på tåget hem på söndagen? Även om det skulle vara skönt att bryta, kommer jag då känna mig nöjd när jag åker hem med så att säga oförrättat ärende? Vetskapen att jag bröt för att jag blev lite trött och orkeslös, skulle det vara en bra känsla att ha i kroppen då? Nä, att bli lite trött och orkeslös, vad hade jag egentligen förväntat mig? Det är klart att ett sådant här lopp är tufft! Det andra var en sak som Rune Larsson har sagt angående ultralöpning nämligen att ”man måste älska kampen”. Det är klart att 13 mils löpning och 3600 höjdmeter inte är någon ”walk in the park” utan snarare något som sätter sina spår. Det ska vara jobbigt, svackor kommer att komma under loppet men dessa kan man lyckligtvis jobba sig ur. Även om det kanske tar timmar… Det vet jag av tidigare erfarenheter från ultralopp. Här började jag successivt bygga upp pannbenet och ett alltmer ”jävlaranamma”. Jag började tänka delmål - ett i taget. Första delmålet Skule vid 75 km. Väl framme i Skule fick jag ett perfekt stopp. Käkade mackor (energi som passar mig), drack massor av cola och vatten. Fyllde västen med innehållet i min dropbag (i princip bara dryck och djungelvrål – ville åt det salta). Sen la jag mig direkt på marken och vilade i 15 min i den gassande solen. Kändes som en perfekt kompensation på sömnbristen efter att ha sprungit hela natten. Bytte till mina speedgoat som är en halvstorlek större. Passade även på att byta strumpor och smörja in fötterna. Sen var jag som en ny människa igen. 

Skule – Näske 94 km

Från Skule till Näske är det ca 20 km och det kändes ju på förhand som en kort distans men så innehåller det ju det kanske värsta partiet med reservatet och slottdalsskrevan också. Men likväl tänkte jag positiva tankar, 20 km till nästa kontroll är inte så långt och kommer gå ganska fort tänkte jag. Men oj så fel jag fick. Vid ett tillfälle var skyltningen lite lurig vilket gjorde att jag sprang fel och fick därför vända tillbaka för att hitta leden igen. Stannade vid en porlande bäck och drack samt tvättade mig ansiktet. Skönt! Mötte ett gäng löpare vid en av de obemannade vattenstationerna vid Entré syd men stannade inte utan drog direkt förbi. Nu var jag pigg, svackan jag befunnit mig i var över och det gav en kick att passera kanske 8 löpare. Nu väntade en stund med snabb löpning på spångar innan klättringen upp mot skrevan började. Här gick det inte fort. Det gick faktiskt löjligt långsamt. Tittade på klockan men det kändes som den stod still vad avser distans, enda mätaren som rörde sig var höjdmätaren... Det kändes som en mindre evighet med obegripligt svår terräng med extrema rötter, klippblock och stenfält. Eftersom jag var vid skrevan och vandrade förra året kände jag igen mig men jag mindes inte att det tog så här lång tid. När jag till slut tagit mig upp mötte jag två amerikanska turister. Stannade en kort stund och pratade med dom och hällde i mig en cola. Drog vidare ner i skrevan och igenom. Nu trodde jag att det skulle vara en hyfsat enkel löpning fram till nästa kontroll i Näske. Men nerför skrevan var lika tuff som uppför och slet hårt på framsida lår. Benen började bli rejält stumma nu. När jag hade nått Entré Nord och därmed lämnat naturreservatet trodde jag att kontrollen i Näske skulle vara nära (jag hade nämligen sett skyltning mot Näskebodarna bara någon kilometer bort men det visade sig vara något annat). Istället var det fortfarande en dryg löpning som återstod. Var är kontrollen undrade jag? Totalt tog det från Skule till Näske ca. 3 timmar och 45 min. Som jämförelse är det ungefär vad jag skulle springa ett marathon på. Men nu hade jag bara tagit halva marathondistansen. I Näske serverades korv och mos av snälla och uppmuntrande funktionärer men jag hade svårt att få i mig nåt mer än dricka. Jag var nu ordentligt sliten.

Näske – Sandlågan 112 km

Jag gjorde om samma misstag som vid Skule, dvs att tro att nästa del av leden skulle bli ganska enkel och avklaras ganska snabbt. Var ju inte mer än 18 km till nästa kontroll i Sandlågan. Nu började jag se ljuset. Denna del började med en lång asfalterad väg där jag kunde springa på relativt snabbt. Men sen kom jag in i Balesudden naturreservat och här kändes det som jag bara sprang upp för långa backar för att sedan komma ner till en strand och repetera detta typ 100 ggr. Jag kände mig förvirrad. Sprang själv och började fundera om jag sprang runt i cirklar? Hade jag inte passerat den här stranden för en stund sedan? Det där utedasset sprang jag ju förbi innan?! Började misströsta och fundera på om jag verkligen sprang rätt. Kunde jag lita på de orangea markeringarna? Samtidigt började jag emellanåt se konstiga saker. I någon millisekund såg jag t ex ett hus mitt ute i skogen och hann tänka varför bygger man ett hus här - det finns ju ingen väg här? Men huset visade sig vara ett träd. Vid ett annat tillfälle såg jag en rostig traktor men det var också ett träd. Efter att ha sprungit själv länge förvånades jag över att se en kvinna med ett barn, sittandes på en brygga mitt ute skogen. Jag undrade vad dom gjorde där men det visade sig vara en buske... I mitt förvirrade tillstånd fortsatte jag att mata på men resan till Sandlågan tog sin tid. Just där och då var jag urless på alla backar, träd, rötter, stenar och tävlingen i sin helhet. Väl framme vid Sandlågan bjöds det på lättöl - gott, och nu var det trots allt bara 18 km kvar. Två höjder skulle avverkas, en på nästan 200 m och en på 100. 

Sandlågan - Ö-vik 130 k

Etappen inleddes med riktigt skön väglöpning. Första stigningen kändes faktiskt betydligt enklare än tidigare. Inte så mycket rötter och sten. Mer ”normal” skogsstig. Jag blev faktiskt förvånad över hur lätt det kändes. När 5 km var kvar avvek vi från leden för att följa en snitslad bana uppför Varvsberget. Någonstans tänkte jag att vi nu var nära målet men så klart skulle arrangörerna se till att jävlas lite grand med oss på slutet. Sprang fram och tillbaka på det där berget utan att komma upp. När jag till slut äntligen såg toppen framför mig insåg jag att nu måste målet vara nära. Frågade en förbipasserande om hon visste om det var långt kvar. Om målet är på toppen så är det bara 500 meter trodde hon vilket ingav hopp. Men väl uppe hittade jag inget mål utan bara fler snitslar... nedför berget! Vi skulle alltså ner igen! Åtminstone en bit ner. Snitslarna var svåra att se och jag fick stanna flera gånger för att hitta rätt. Jag svor för mig själv samtidigt som jag i sakta mak tog mig ner för berget. Till slut möts jag av en väg och en skylt som det står ”800” på. Ok nästan en kilometer kvar. Jag svor igen. Samtidigt som jag såg att ytterligare en liten backe väntade. Började fundera på om hoppbacken som jag nu också såg framför mig var något vi också skulle upp i. Till slut efter mycket slit och vedermödor gick jag i mål på 22 timmar och 42 min, stolt över att jag klarade det, att jag inte gav upp, att jag besegrade leden i ett av de tuffaste ultraloppen i Sverige! Tiden blev t.o.m. bättre än vad jag hade förväntat mig. Ultra handlar mycket om att hantera alla mentala dippar som kommer och går och gränsen för vad som är möjligt ligger ofta mycket längre fram än vad man tror. HCU som tävling kändes egentligen mer som ett kraftprov på uthållighet, viljestyrka och som ett äventyr än en löptävling. Det första jag konstaterade när jag gick i mål var att det här ska jag aldrig göra igen, men så här med några dagars distans är min inställning snarare att ja, kanske, vem vet? Varför inte?

Fungerade bra:
Bytet till mina Speedgoat efter 75k som är en halv storlek större var riktigt skönt. Hade perfekt grepp under resten av loppet. 

Vätskeintag i form av cola (enligt min mening världens bästa sportdryck) och mineralvatten gav mig omedelbar energikick. Påfyllnad av mackor och banan, lite smågodis vid kontrollstationerna passade mig perfekt.

Inte minsta lilla skavsår, fötterna klarade sig riktigt bra. Förutom rejäl stelhet dagen efter som medförde att jag blev ”omkörd” av en tant med rullator på Gävle C dagen efter, så fick jag inga löprelaterade skador av loppet. Enda blodiga incidenten var när jag skar mig på en colaburk mot slutet av loppet.

Fungerade mindre bra: 

Gels, bars och sportdryck funkar definitivt inte för mig. Gör mig bara mer illamående. Behöver ”riktig” mat! Mina Hoka Challenger ATR funkade sådär fram till bytet. Greppet var inte det bästa alltid, f.a. inte nerför.

2 kommentarer till inlägget

1966 • Bräcke
#1
12 juni 2019 - 15:33
Härlig läsning och bra sprunget. Känner igen mig i mycket av det du skriver. Själv blev jag hemma från jobbet(skogsröjning) på måndagen pga av enorm smärta i ene knät. Det kom efter målgång och inget som hindrade min löpning.
1967 • Vänersborg
#2
12 juni 2019 - 20:12
Härlig läsning med hög igenkänningsfaktor!!

Riktigt snyggt jobbat, och kul att ses vid flera tillfällen utmed leden. Och dessutom en trevlig frukost tillsammans dagen efter :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.