Transylvania 100

Jag åkte för att springa ett lopp, men som vanligt blev det så mycket mer. Att för mig beskriva hela resan är ett sätt att smälta intrycken, och på så sätt lära lite mer om mig själv och världen.

Att vara ultralöpare är lite som att jaga regnbågen. Hela tiden flyttas målet, alltid lite längre undan, aldrig kommer vi i kapp.

En regnbågslöpare känner man igen på deras varma, ödmjuka och inkluderande sätt.

Alla känner kampen, ingen frågar varför.

Alla känner smärtan och dens olika ansikten.

Alla vet att man måste vidare ändå.

Det är en ensam färd i ens eget sinne där man får lära sig hantera sig själv.

”Jag kom ifrån andra hållet, ryckte i ratten för att undvika några pojkar som gick mörklagda på vägen.”

”Och hur har du kommit ner där då?” Räddningsmannen från Falck ser frågande ut.

”Nej, alltså.. Jag körde av vägen där borta, men tänkte jag skulle prova köra upp igen ur diket här. Men det går inte, det är för brant.”

”Men du står ju bakofram? Hur har du fått till att vända nere i diket?”

”Jag kom ifrån andra hållet, ryckte i ratten för att undvika några pojkar som gick mörklagda på vägen, tappade greppet, sladdade lite fram o tillbaka och tog sen piruett ner i diket, så jag landade såhär. Så då tänkte jag typ bara prova fortsätta att köra upp på vägen igen.. som en volt liksom”

”Jaha.. ”

”Väl, vi fäster vajern och provar dra dig ur baklänges den vägen du kom”

Han fäster vajern och hoppar in i min bil, startar och börjar vinscha.

” Jag tror du har fått ett hål i tanken, det finns ingen soppa kvar”

” Nejdå, det fanns ingen soppa kvar. Var på väg till tappen”

”Jaha”

Lite senare..

”Jag tycker jag känner igen den här bilen.. Hämtade jag inte den en gång tidigare? Med vattenpump haveri?”

”Mjo.. Det kan nog stämma..”

” Jag kör efter dig till tappen så inte den stannar och du behöver ringa igen direkt” skrattar han.

”Du har fått en bubbla på höger framdäck, så det behöver du byta snarast.”

”Ok” säger jag. Tackar och kör hem.

Väl hemma stannar jag bilen, går ur och hör ett märkligt ljud.. ppsshhh.

Höger bakdäck är sönder det med.

Det är självfallet lördag, enda däcken som finns på fälg hemma är piggdäcken.

På med dom, och iväg med mig till Norge nästa dag, skall flyga Torp-Bukarest.

Jag håller vanligen hårt i ordtaget nedan, men nu och då behöver man ändå lite tur..

”Jag tänker inte önska dig lycka till, därför att om du har tränat bra nog behöver du det inte, och om du inte har tränat bra nog kommer det inte hjälpa dig”

Nu är iallafall min oturskvot använd, så resa och lopp borde gå bra.

Rumänien

Måndag förmiddag landar jag i Bukarest, Rumäniens huvudstad.

Som vanligt lite rädd, lite osäker. Lite långt ifrån allt som är tryggt.

Som vanligt fast bestämd på att mitt liv skall styras av mina beslut och inte min rädsla.

Jag har hyrt en bil, hyrbilsbolaget skall möta.

Ingen finns där. Jag ringer.

Registrerar samtidigt att min telefon inte har något internet.

Efter mycket fram och tillbaka dyker en kille upp.

Han skall visa mig till en bil.

Bilen har chaufför. Jag fattar inget. Han kör iväg i ett trafikkaos utan dess like.

”1 km!” vrålar han. Jag nickar och är glad det inte är jag som kör.

Efter några minuter är vi framme, signerar papper, han vill ha mig att köpa deras hyrbilförsäkring.

”Jag har redan köpt försäkring när jag bokade bilen”

”Det hjälper inte, de kommer aldrig betala ut om det händer nått!”Han ropar nästan medan han slänger imaginära pengar ut ur fönstret.

Jag står fast på mitt och tillslut ger han upp medan han skakar på huvudet.

Vi går ut för att titta på bilen. Han fotar och beskriver skador.

Tillslut står jag ensam kvar med nycklarna.

En varsel lampa tänder när jag startar.

Går in på kontoret igen. Han kommer farande och bokstavligen slänger sig in i bilen.

Sen skrattar han högt; ”No problem, no problem! Bad fuel, too much water! Not to worry! You put on more fuel, it go away! Maybe! Good fuel go fast, bad fuel go slow!!”

”Ok”

Jag kör iväg, behöver starta gps’n och organisera mig, men känner det är bäst att åka innan jag blir totalt idioterklärad.

Kör i obestämd riktning ett tag innan jag hittar ett ställe att stanna.

Det är en spricka i bilens fönster, kollar papperna.

Inget noterat om detta. Jag ringer hyrbil bolaget.

Han har ingen susning om vem jag är, det är ju hela 10 min sen jag hämtade bilen, men han försäkrar mig om att det är lugnt.

Det kommer finnas på bilderna som blev tagna innan jag åkte.

Jag tar några bilder själv också, lite småirriterad på mig själv därför att inte jag såg det vid besiktningen.

Inget internet, ingen GPS.

Fortfarande har min telefon inte hittat något 3/4G. Restartar utan framgång.

Hur skall jag nu hitta?

Har ingen karta. Sitter där på rastplatsen i ett främmande land och kliar mig i huvudet.

Det står skyltar, men jag kan inte läsa bokstäverna.

Ringer tillslut min mobiloperatör i Sverige.

Efter mycket fram och tillbaka löser det sig med nya operatörs inställningar.

Sen är jag äntligen på väg i en hoppande känguru av en bil i riktning bergskedjan Karpaterna.

Målet för resan är fjäll loppet ”Transylvania 100k” som namnet avslöjar går i Transsylvanien.

En plats med massor av mystik, nästan så jag inte visste om stället existerade, eller om det bara var ett namn från sagorna.

Ja, för personen som gjorde Transylvanien känd han var väl verkligen bara en sagofigur. Eller?

Grev Dracula, alla vampyrers fader, sägs ha bott i Bran Castle i Bran, Transsylvanien.

Efter några timmar kör jag över gränsen till ”länet” Transsylvanien. Vägen slingrar sig genom enorma, ensamma skogar och fjäll, regelbundet avlöst av små samhällen.

Några fattiga och slitna, andra väldigt moderna.

Nu och då ligger det fattiga och rika sida om sida på ett för mig ovanligt sätt.

Tillslut anländer jag byn Bran.

Ett lite samhälle tydligt präglat av turism.

Det finns en anledning till detta, och det är tyvärr inte loppet jag skall springa, men däremot Dracula.

Grev Dracula är en svår herre att bliva klok på, därför att han har båda existerat och inte existerat. Han är båda verklig och overklig.

Kanske kan man därför med rätta kalla honom en nosferatu? En levande död?

Den verkliga Dracula gick också under namnet Vlad the Impaler. Han var furste i Rumänien för länge sen. (1431-1476)

För att göra en lång historia kort så var han rätt brutal i sitt sätt, därav namnet ”the impaler”.

Hans verkliga namn var Vlad III Dracul.

Den andra och kanske overkliga Dracula kommer ifrån Bram Stokers bok med samma namn från 1897.

Bram Stoker beskrev med stor inlevelse slottet i Bran, utan att någonsin ha varit där.

Han beskrev en blodtörstig vampyr som sov i kistor och drack blod från levande människor.

Möjligen fick han inspiration från historien om Vlad Dracul.

Oavsett är de båda döda nu.

På dagarna iallafall.

Slottet lever däremot vidare i bästa välmående.

Autentiskt på sina ställen, präglat av nyare tider på andra.

Tortyrkammare Borggården med möntinkast på mitten.

Dåtidens löparkläder.

Sängkammare med ljusinsläpp(?)Krona och scepter.

Libearty Bear Sanctuary

Bara några kilometer från Bran ligger Libearty Bear Sanctuary.

Jag har under lång tid tyckt om arbetet de gör, och skänkt en slant nu och då.

Deras ”moder organisation” kallas AMP

”The Millions of Friends Association (AMP) was founded in  1997 by Cristina Lapis, she has created one of the first Non-Governmental Animal Welfare Organizations in Romania. During this time, AMP has built up a strong team of vet specialists, transported and cared for animals, managing to save from suffering and death over 25,000 animals, most of them stray dogs, cats, horses, but also bears, wolves, foxes and deer.

Över 100 björnar i fångenskap är räddade av dessa hjältar.

Räddade från liv i små burar. Om man nu kan kalla det ett liv.

Nu får de bo i björnparken i resten av sitt liv.

Ett björnreservat med stora hagar och andra björnar..

De får lära sig att klättra i träd och bada i källor.

Jag får gå en guidad tour, guiden berättar tyst om var och en björn.

Vi måste vara stilla för att inte störa.

Max

Han föddes i 1997 och vart tillfångatagen som björnunge.

Max var en turistbjörn. Vilket betydde att just hans jobb blev att bli fotograferat med turister.

Hans ägare tog bra betald för varje bild, det var så Max tjänade pengar.

Häftigt att bli fotograferad med en björnhane på 3-400 kg stående på bakfötter.

Snäll och väldresserad tyckte nog många, men sanningen var en annan.

Max var drogad med alkohol och medikamenter för att hålla sig lugn.

Han fick pepparspray i näsan för att inte lukta mat.

Hans huggtänder och klor var avsågade.

Han hade ett stramt halsband runt halsen med taggar inåt som hans ägare drog upp honom på bakfötter med.

Max hade dessutom blivit blindad för att inte låta sig skrämmas av blixtarna.

När han äntligen blev räddad i 2006 provade man att operera hans ögon för att han skulle få tillbaka synen.

Det gick inte. Allt var söndertrasat inuti, det hade stuckits tunna, vassa föremål, kanske nålar, rakt in i hans ögon.

Ifjol höst dog Max.

Han har en gravsten och ett eget lite kapell.

Han fick 12 lugna år i reservatet, men det kan aldrig väga upp för den orätt som begicks.

Max 1997-2018

:Libearty Bear Sanctuary

Att få se på nära håll vad pengarna går till och samtidigt veta att det var en person som startade detta. En person!

När jag åkte därifrån hade jag lärt något jag redan visste, men inte riktigt trodde.

Man kan uträtta nått ensam, man kan göra skillnad bara man vill. Man kan börja med en övertygning. Sen kommer andra hjälpa.

Rumänien är stort och består utav ca 27% orörda skogar.

Cirka 50% av Europas björnbestånd och ca 30-40% av dess vargar håller till i dessa områden i och omkring Transsylvanien.

Får och annan boskap vaktas av båda hundar och herdar på största allvar.

Här lever man nära på och med naturen.

Båda folk och fe verkar lugna och avslappade i sitt sätt, båda med varandra, djuren och livet i allmänhet.

Sina hästar sköter de (jag ser) om som dyra bilar, tydligen stolta.

Medan jag har varit runt på björnsafari och lokal sightseeing har det börjat dra ihop sig inför loppet i Bran.

Jag har tävlat mycket senaste veckorna.

Kanske för mycket. 16 mils loppet ATR 100miles, sprang jag bara 2 helger innan.

Återhämtningen efter ett 100 miles lopp kan vara lång, och med loppet nu får jag två 16mil’are och ett 80 km lopp på 7 veckor.

Jag springer därför 80km klassen och inte 100km, vilket på lite trötta ben känns som ett bra beslut.

Det är deltagare från hela 52 nationer och fördelat på de olika distanserna över 1550 anmälda deltagare.

Arrangörerna har bekymmer med banan pga stora snömängder och lavinrisk.

Mer snö är att vänta. Endast två dagar innan loppet tas sista besluten på omläggningar av banan, vilket betyder att speciellt 100 och 80 km bliver förkortat.

100 km klassen nu blir endast 76 km/4600hm och 80 km klassen 67 km/4200hm.

Många är besvikna, men arrangören har lokalkännedom och tar beslut för att undvika olyckor.

På torsdag kväll dyker den svenska kontingenten upp, vi åker och shoppar, skall mötas senare på kvällen för lite mat.

Jag känner mig trött och hängig så beslutar i sista minuten att stanna kvar på boendet och lägga mig tidigt istället. Sömn är bästa kuren för fake prerace sjukdomar.

Känner mig lite bättre på fredag förmiddag, men på kvällen innan loppet är det ett faktum.

Jag är sjuk. Febrig och ont i huvudet.

Åskan mullrar däruppe i mörkret, jag svettas i sängen med dörrar och fönster öppna. Sen fryser jag.

I morgon är det dags, åska eller inte. Sjuk eller inte.

Jag kommer inte tycka synd om mig själv då, det kommer jag inte tillåta. Då skall allt fokus vara inriktad på bra beslut.

Även fast ett bra beslut vore nog att stanna här. I huset, under täcket. Och vakna upp igen nästa morgon hemma i min egen säng.

Nån gång måste man få vara liten och svag.

Nån gång måste man få tycka synd om sig själv.

Jag gör det nu. I mörkret under ett täcke medan åskan mullrar i de transsylvanska bergen.

Jag tänker på min björnflöjt som låg i startkit’et, arrangörens bild av björnspår och min tendens att springa ensam.

I morgon är en ny dag.

Då skall jag vara redo. Då skall jag vara stark.

Tillslut somnar jag.

Dagen och fjällen

Jag kommer inte ihåg mycket mer, plötsligt så springer vi bara. Gårdagens tungsinne är borta.
Ok att jag är sjuk, men det här tänker jag inte gå miste om!
Starten har gått, och så som jag har sett fram emot detta. Stämningen, spänningen och glädjen smittar av sig.

Min björnrädsla är borta. 100, 80 och 50km löparna ligger i en 1000 personers stor klunga. Rätt säker på att ingen björnar eller vargar ger sig på en sådan armé!

Första stigningen börjar nästan direkt när vi springer ut ur byn.

Det är ca 5km och 850-900 höjdmeter.

Mina lungor får avgöra tempot, börjar jag andas tyngre hostar jag. Inte bra, men bara att gilla läget.

En långt tåg av löpare ringlar sig uppöver en rätt tråkig jordstig med lera och rötter.

Träden skymmer sikten. Stora granar och dimma. Det är vad jag kallar en tystskog.
Vore man ensam här kunde man nog höra sina egna hjärtslag.
Nu hör man istället röster, flås, stavar som träffar sten och ett sorl från nyvakna fåglar.

Plötsligt och utan förvarning är jag uppe, stannar ett ögonblick för att ta in det hela.

Det är nästan så ögonen tåras, så vackert och mäktigt är det.

Färden fortsätter ett tag i böljande gräs och fjäll landskap, sen kommer den.
Klättringen.
Klättringen jag innan loppet har sett mig ut som den tuffaste och brantaste.
Osäker på hur mina lungor skall hantera detta.
Oavsett hur lugnt man tar det är det ansträngande att klättra i snö på över 2000möh.

Det är som en vägg där framme.

Arrangören har rekommenderat microspikes till skorna för att få fäste på snö och is. Mina skor, Hoka Torrent, har istället fått skruvat i ståldubb.

Nu och då ropas det ”Rock!”
Någon har trampat på en lös sten, och den kommer hoppande och rullande. Då gäller det att vara vaken för att inte bli träffad.

Mitt största bekymmer just då är mannen framför mig.
Han har inga stavar och hans skor inget fäste.
Vart annat steg håller han på att tappa balansen.
Om han kommer farande kommer han ta med mig i fallet.

I en sväng grejar jag att ta mig om honom, priset jag får betala är hostan.
Den är djupare nu, det rasslar i bröstet. Det väsnas när jag andas.

Den inre dialogen går på högvarv.

”Det är ok.” intalar jag mig själv.
”Alla har det så. Det är den tunna luften”

”Tunna luften?! Vi är på 2100m, det är inte precis Everest! Du är sjuk, du måste ta det lugnt”

”Vad skall jag göra då?! Sätta mig ner här och vänta på en helikopter?”

”Tystnad”

”Jag fortsätter upp, sen får vi se hur det går”.

Upp kommer jag, sen går det utför, snabba fötter och fullt fokus.
Min andning besvärar mig inte i utförs löpningarna, så här kan jag trycka på, mina ben kan jag lita på, de är stryktåliga och kommer hålla hela vägen.

Klipporna dyker brant ner på sidan av stigen.

Ett felsteg kan vara ödesdigert, men jag hittar mitt ”löparzen” här.
Ingen smärta, ingen tankar, inga känslor alls. Jag bara är.
Kroppen gör sitt jobb på autopilot, hjärnan vilar medan kilometerna rullar på.

Börjar passera löpare, det känns inte viktigt, det är flera klasser ute i spåret samtidigt, så vet inte om det är i min klass dom springer.

Jag ligger dessutom väldigt långt bak iom att jag tagit det så lugnt, rätt säker på detta.

Efter en lång klättring ser jag en kvinna som står mitt i en brant. Hon har tydliga bekymmer med något.

Väl där ser jag att hennes stav har fastnat i nått under snön.
Det är brant och hon glider när hon provar rycka loss den.

När vi är två går det bättre, och hon kommer loss.

Samtidigt kommer en annan kvinna jag passerade lite tidigare.

De har båda gröna nummerlappar ser jag nu, vilket betyder att de springer i min klass.

Vi springer iväg samtidigt, men den ena drar i väg i ett högt tempo.
Jag är lite frågande till detta.
Varför gör hon så?
Om det var samma tempo som hon hållit hela tiden borde hon varit mycket längre fram.
Vilket betyder att hon ökat just nu av någon anledning.
Antigen måste hon på toa, eller så provar hon springa ifrån oss.
Jag blir fundersam, ökar lite själv och hänger på ner till nästa kontroll där vi också får vår dropbag.
Hon blir tydlig stressad utav detta och jag lite full i skratt.

Väl där får jag veta anledningen, vi är 3a och 4a. Alltså är det en pallplats vi löper om.

Jag hade redan börjat misstänka detta, men osäker på hur jag skall göra, jag är inte i skick att tävla.

Lugnt, metodiskt och effektivt går jag mellan min checklista i dropbagen, sen är jag iväg igen. Noterar att hon sitter kvar när jag lämnar.

Plötsligt är det lite kul och lite nerv.

”Gör det inte, spring inte sönder dig, prova vara lite smart för en gångs skuld” ”Asch, hur illa kan det vara, jag hostar bara lite”

Jag drar ifrån en grupp herrlöpare uppför nästa branten, ser henne inte bakom mig.

Andningen är snabb, men hostar inte. Bra. Det har jag inte tid med just nu.

Uppe på kalfjället kommer igen dessa fantastiske vyer, klar hög himmel med milslång sikt.

Gult gräs med massor av blå blommor.

Jag har sprungit ett tag ihop med två herrlöpare i 100km klassen, men här vid kontrollen skiljs banorna åt.

En funktionär pekar mig över en bro i motsatt håll, jag vinkar farväl till mina vänner (som jag inte känner) och fortsätter tillbaka upp i bergen ensam.

Alla markeringar är plötsligt borta, tittar på gps spåret på klockan.
Jag skall vara rätt, inte långt ifrån iallafall.
Kanske det kan vara en parallell stig här nånstans, men det borde vara lugnt såframt inte stigen delar sig eller svänger åt fel håll.
Jag fortsätter, håller noga koll på karta och gps spår.
Efter vad känns som en evighet på små snirkliga stigar ser jag äntligen en banmarkering igen.
Så glad man kan bli för att se en fladdrande plastremsa.
Denna oändliga sträcka visar sig sen vara hela 800 meter, men brant var det på riktigt. 350 hm.

Min telefon är alltid i tyst läge när jag springer lopp.
Endast de som ligger i favoriter och arrangören går fram.
De som ligger i min favoritlista vet när jag springer lopp och kommer inte ringa mig då.

Jag läser aldrig hellre sms undervägs, det är nått jag ser fram emot att läsa när jag kommer i mål, alternativt ha som nått att läsa om det verkligen skulle krisa.

Solbacken

Det är varmt nu.
Solen steker rakt in i backen, träden stoppar vartenda lite vindpust.
Det är riktigt brant.
Svetten rinner saltig ner i ögonen, och droppar från näsryggen.
Samtidigt börjar jag frysa så jag skakar.
Det här är inte en bra reaktion från kroppen.
Hjärtat känns som det slår dubbelslag och jag blir faktiskt lite rädd.

”Har jag nu sprungit på mig hjärtinflammation eller nått? Kommer jag bara kollapsa här?”

”Dummer, det är inget som ens heter hjärtinflammation, du kommer inte kollapsa, så tur har du inte!
Prova tänka lite konstruktivt istället. Du överhettar, vad kan du göra med det?”

Då plingar det in ett meddelande.
Jag vet vem som skickat det, vet även vad som står.
Det står alltid samma i första sms’et.

”Nejdå, jag kommer inte ge mig” svarar jag tyst för mig själv.

Lite senare kommer jag till ett vattenfall. Står där med vatten till knäna och sköljer hår och ansikte i isvattnet. Det är nått av den skönaste känsla man kan tänka sig.

”Nej, inte f** om jag ger mig. Inte idag”

Och den pallplatsen vill jag ha med mig också.

Hostar djupt nere från bröstet och springer vidare. Vet att terrängen kommer vara till min fördel nu mot slutet, tekniskt och brant utför.

Inget att spara på längre, jag ökar farten, passerar några löpare som trippar försiktigt neröver i leran, jag har bra fäste och rullar på.

Kommer upp i ryggen på en stor, något tung herre.

Han hör mig försent, jag bromsar, men han vänder sig snabbt om och halkar i leran.

Han slår ut med sin stav i luften för att bromsa fallet, men träffar istället mig rakt över nacken och huvudet. Jag ser stjärnor på riktigt och får stödja mig mot ett träd några ögonblick.

Åskan smäller, det regnar lite. Gör inget, jag är snart i mål.

Just inför sista utförslöpan vänder jag mig om och får se den mest fantastiska regnbåge jag någonsin har sett.

Som en symbol för regnbågslöparna.. Eller bara för att visa oss att vi inte är där än.

Hög stämning i målområdet, high fives med åskådare.

Väl över mål linjen får jag min medalj, sen går jag bara vidare.
Så som jag gjort hela dagen.
Jag går upp till boendet. Orkar ingen mat. Somnar.

Prisceremoni

Klockan ringer vid 9, jag har sovit i nästan 12 timmar och känner mig som en vampyr på väg ur graven.
En mycket bakfull vampyr.
Örontermometeret visar 39,4 grader.

Upp måste jag. Inget val.
Packar ihop och checkar ut.
Lämnar bilen på parkeringen och promenerar ner till slottet och prisutdelningen.
Det är tjockt med folk och fotografer.
Får klättra upp på pallen och får min ”bronsplats”.

Prestationen i sig var väl inget märkvärdigt, men stolt över att jag genomförde på ett hederligt sätt på trots av att jag var sjuk.

Glad över de otroliga vyerna jag fick ta del av.

Glad över de minnen som blev skapade där uppe i fjällen.

Livet går vidare

Solen steker över Transsylvanien och Karpaterna, bilens aircondition går för fullt.

Det hjälper inte. Jag svettas och fryser om varandra, det svider i ögonen.

Bara några timmar nu så skall jag vara framme vid pensionatet i Bukarest, där kan jag vila.

Det går inte, jag håller på att somna, måste hitta ett ställe att stanna.
Det måste vara skugga.

Parkerar bakom en bensinmack med det klingande namnet ”Rumpetrol”.

Lutar sätet tillbaka, somnar direkt.
5 minuter senare vaknar jag av känslan att inte få luft.
Bilen är redan kokhet.

Jag kör vidare, tillslut närmar jag mig Bukarest.

Missar en avfart och är vilse.
Trafiken är tät och snabb, Google Maps lite för trög.
Eller så är det jag som är lite för trög.
Fram och tillbaka, fram och tillbaka. Virrar mig längre och längre in i grytan.

Funderar på att ringa en taxi som kan köra framför mig, men blir precis då omkörd av just en sådan och inser att jag hade tappat bort den i loppet av 200 meter.

Det löser sig. Det är turens förtjänst och inte min, men det löser sig.

Checkar in på pensionatet. Sängen är hård, det luktar unket och det är fuktfläckar i taket.

Ett ögonblick slår det mig vilka vändningar livet kan ta.
Här ligger jag svettig och febersjuk på ett schletet ställe i Rumänien.
Jag känner ingen och inget vet vem jag är.

Smakar på känslan.

Känner mig inte ensam. Inte rädd. Det är bara ett konstaterande. Ett konstaterande om orsak och konsekvens.

Om val. Om vem jag är.

I morgon tidigt går flyget hem till mitt vanliga liv.

Där måste jag smälta och läka.

Sen ut och leta nya regnbågar.