Fokus, Glädje, Hållning - Susanne Bornmar IK NocOut.se

Valencia maraton – Del 3: Race Day

Läs också gärna:

Del 1: Valencia maraton – Bakgrund och inför

Del 2: Valencia maraton – Dagen innan

Kl 05:30 ringde klockan. En dusch, vakna till liv och piggna till.

Grötfrukost (alltid!) och kaffe. Mycket kaffe… Men gröten var väldigt svår att få i sig… I 30 min satt jag med skålen framför mig och fick nästan i mig en portion… Sammanbiten, fokuserad och nervös…

 

Satte på mig två mellantidsarmband. Ett för sub3, som jag verkligen tänkte var otroligt högt satt mål, men kanske kanske, och sedan ett för 3:05. Hade ju hoppats på att går det inte med sub3 så kanske det i alla fall kan bli årsbästa.

Att bo typ mitt i startfållan är lyx! Kl 7:45 gick jag ner på gatan för att kolla läget. Joggade 1,5 km och spanade in vart jag skulle gå in. Orange startfålla för måltider på 2:50-2:59. Eftersom jag insåg att jag skulle tillhöra de långsamma i startfältet hade jag ingen brådska på att ställa mig långt fram… Gick upp på rummet igen för att dra av överdragsbyxor och ta på mig tävlingslinne och gå på toa.

Traskade ner igen vid 8:15. In i startfållan och konstaterade att det inte var någon stress eller kändes trångt. Två gånger gick jag ut ur fållan igen, för att nervöskissa i en buske… 12 grader och en fantastiskt vacker morgon. Ca 12 plusgrader. Hade en överdragströja på mig som jag gav till stöttepelaren, langaren och bästa maken precis innan start.

08:30 gick starten. Planen var att försöka gå ut i ca 4:15-tempo och gå för sub3. Men samtidigt hålla koll på pulsen. Blev den för hög så skulle jag sänka tempot. Jag visste att 4:15-tempo funkar och känns som en bekväm fart. Vad jag inte visste var om det skulle hålla hela vägen. Väldigt osäker på min fartuthållighet…

Galet mycket folk, men då alla runt omkring mig höll en bra fart som passade min plan, störde det inte alls. Första kilometern på 4:20 vilket kändes som en bra start. Lite långsamt men bättre för lugnt än för snabbt. Andra kilometern på 4:09 men pulsen fortfarande låg.
Det flöt på bra och jag hittade många bra ryggar. Det kändes lätt i kroppen. Pulsen låg, väldigt låg till och med. Var eg inte uppe i planerad puls förrän efter 4 kilometer. Och jag tänkte, att det kanske kan gå! Det verkar vara en bra dag. I alla fall pulsmässigt… Benen var iof lite tröga och sega men jag hoppades det skulle släppa.

Fick bromsa mig själv flera gånger, det flöt bra och flås och ork var helt med på noterna. Men benen, njae, inte 100…

Första 5 km passerades på 21:12. Enligt sub3-armbandet skulle det vara 21:15. Bra start! Flåset bra, pulsen bra, orken bra, benen… Inte så lätta som jag hade hoppats.

Vid 6 km stod Linus första gången med flaska nr 1. (Umara sportdryck 20 gram + 2 dl vatten i varje flaska). 6 st skulle han langa till mig och nu hade jag fått första flaskan. Mentalt med på noterna, allt tipptopp, förutom de lätta benen som jag saknade…

Hade 5 gel med mig i Flipbelt. Planen var att ta 4 av dom, men att ha en i reserv ifall jag skulle missa Linus vid något ställe. Tog första gelen vid 10 km, vilken jag passerade på 42:31. Fortfarande perfekt tempo för sub3. Men det gick inte lätt…

Fick sedan flaska nummer 2 av Linus vid 11 km. Han hade hyrt en cykel och skötte sig exemplariskt!

Sprang med flaskan i handen ett tag och sippade i mig i typ allt. Vilket jag kalkylerat med att jag måste få. Hade eg hellre haft ca 1 dl i flaskan och fått 12 st för att slippa springa med flaskan i handen, men det var svårt att lösa med logistiken, så det här fick duga.

Vid ca 15 km kom jag ifatt Andreas. IF Göta-killen som jag haft mycket peptalk med i höst (se blogginlägg: http://nocout.se/susanne-bornmar/2018/12/04/valencia-maraton-del-1-bakgrund-och-infor/ ). Visste att han startade loppet med en förmodad infektion i kroppen. Och när jag hörde hans ord när jag passerade honom insåg jag att han inte kommer fixa sin dröm om sub3. ”Nu har vi 2 timmar kvar”… ”Det här kommer aldrig hålla”… ”Jag hänger på dig så länge det går…” Jag försökte peppa med positiva ord, men någonstans i bakhuvudet insåg jag att det inte kommer hålla för min del heller, även om jag fortfarande hade bra tempo och bra puls. Passerade 15 km på 1:03:57 (för sub 3 borde det varit 1:03:45). Fortfarande med även om jag tappat lite. Tog även gel nummer två där någonstans runt 16-17 km.

Vid 17,5 såg jag nu Linus igen. Flaska nummer 3 och jag hade lite svårt att hålla skenet uppe. Tempot fortfarande bra, och fortfarande bra puls och inte flåsigt trött, men känslan…

Och så äntligen halva! 21,1 km och tiden 1:30:13. Hade hämtat in liten från 15 km och jag låg fortfarande bra till för en tid precis runt 3 timmar. Men inte alls den lätta känslan jag kom ihåg från Stockholm. Coach Mackans ord från Stockholm malde i huvudet. Jag sprang förbi honom vid kanske 20 km, då skrek jag: ”Det går ju lätt ju” och han svarade då ”det ska det göra”! Men det var inte vad jag kände nu. Det gick inte alls lätt. Även om allt fortfarande var bra. Mage, puls, energi, ork. Benen började redan göra ont! Och den där hälen som jag haft ont i sedan april började svida. Redan!!!

Men eftersom pulsen ändå var bra försökte jag trycka på, men benen lydde inte som jag ville och tempot började gå ner…

En tredje gel någonstans vid 25 km (kommer inte ihåg exakt var) och flaska nummer 4 från Linus vid 26 km. Nu var det inte positiva ord jag fick ur mig. ”Fy tusan vad tungt det är”…

Det började nog bli rätt varmt nu. Runt 20 grader. Men eg inget jag störde mig på. Tog en flaska vatten men ville inte hälla över mig. Minnena från Stockholm maraton när jag sprang dyblöt hela loppet poppade upp och jag ville inte göra det igen. Inte ha vatten i skorna… Tog lite vatten i handen och baddade panna och nacke.  Försökte hitta ryggar, hålla uppe steget och trycka på. Men benen ville inte… Och nu började hälen göra ont på riktigt. Det är långa 17 km kvar när hälen börjar skrika: ”Sluta att belasta mig mer nu”

Men huvudet vann och jag skulle verkligen till mål. Skit samma med tiden, ta dig bara dit! Att sub3 gled ur händerna insåg jag när jag blev omsprungen av farthållarna med flaggor för sub 3 och dom bara gled längre och längre bort. Men jag hade även ett armband på höger arm, för 2:04:58. Hade hoppats på att ändå kunna göra årsbästa och slå tiden från Stockholm.

30 km på 2:10:13. På armbandet för 3:04:58 stod det 2:11:30. Tänkte att jag har fortfarande marginal på 1 min. Och håller jag nu 4:25-tempo ska det inte vara några problem… Men några 4:25 fanns inte heller kvar i benen… Klockan pep på farter på runt 4:40… Ingen kraft i benen alls. Tittade till på klockan, puls 151!!!! Alltså, nu får jag minsann gaska upp mig. Min marapuls ligger på typ 160 och i Prag (min enda sub3-mara) kunde jag piska upp pulsen från jämna 163 första 3 milen till 172 vid mål. Fick upp ett litet tempo och någon kilometer på 4:30 men AJ AJ AJ!!! Låren gjorde nu ont, men värst var hälen. Den gjorde vansinnigt ont.

Men jag skulle verkligen ta mig till mål. Jag skulle springa på den där blå målrakan som jag tittat på hela hösten. Och jag skulle ha den där medaljen. Skit i tiden, TA DIG TILL MÅL!!!! Men ändå var det något som skrek i huvudet vad det gällde tiden. 5-tempo är skamgräns, den får du inte gå under! Och den var ändå lätt att räkna på. Armbandet för 2:04:58 såg jag inget på längre. För små siffror och för dålig syn… Gick på totaltiden och kalkylerade för varje kilometer, håller jag 5-tempo klarar jag 3:10. DU FÅR INTE SPRINGA LÅNGSAMMARE ÄN 5-tempo!!!!!

Och det gjorde jag aldrig!

Benen skrek. Hälen skrek. Tårarna var nära, men jag pinnade på. Tog sista gelen vid 35 km. Ville ha en cola med koffein men fick upp en citrus. Fumlig och dan och tappade den. Men det var ju eg bara bra. Slippa pilla ner den i bältet igen. Lät den ligga kvar på marken och tog upp den sista gelen som jag eg ville ha. Nu var det tomt i bältet, mentalt skönt att inse att det närmar sig mål. 35 kilometer på 2:33:41. Försökte läsa på armbandet, 2:33:25… Ok, kan det gå? Nej, benen ville inte fortsätta i 4:23-tempo. Här hjälpte ingenting. Det enda jag fokuserade på var målrakan och att INTE springa långsammare än 5-tempo!

Mötte Linus igen vid 38 km. Sista flaskan och hans ord: ”Nu ses vi nästa gång vid mål” värmde. Nu ska jag ta mig dit. Det är bara 4 kilometer kvar! Kom igen nu.

Kom ifatt och blev omsprungen lite om vartannat av Kenth insta-alias @snabbafötter (killen i blå t-shirt på bilden ovan). Pratade lite smått och han erbjöd vatten (som jag tackade nej till). Jag visste att hans guldmål var 3:05 (vilket i detta läge kändes kört) och så visste jag att silvermålet var 3:07 och bronsmål 3:10. Vi hade pratats vid innan loppet så jag hade koll. Tänkte att jag ska haka på honom så kanske vi fixar 3:07. Men inte heller det fungerade. Benen ville inte det heller… (Kenth gick i mål på 3:07:12)

Började halta pga av hälen. Och därför började knät värka. Försökte hålla steget uppe och ändå springa på hälen fastän den gjorde ont, och det gick. Det onda i knät släppte.

Såg målet på näthinnan. Såg målrakan, såg medaljen. Nu var det nära!

Inte en gång jag stannade och gick. Hade jag stannat för att börja gå, då hade jag aldrig börjat springa igen…

Målrakan var magisk. Jag försökte verkligen njuta och ta in känslan. Brydde mig inte om klockan tickade på och passerade 3:08. Brydde mig inte heller att bli omsprungen av 2 tjejer. Jag njöt av att ÄNTLIGEN vara där. Strunt samma om det blir 3:07 eller 3:08 och placering var totalt oviktig.

Jo, jag är där någonstans…

Efter målgång kände jag mig inte klippt slut i ansträngning. Var inte flåsig på nått sätt. Men herrejösses så ont det gjorde typ överallt från midjan och neråt… Började storgråta! Hulkade och tårarna sprutade. Har faktiskt aldrig gråtit i mål innan. Men nu gick det inte hejda. Tårar av lättnad, glädje, smärta, uns av besvikelse, ALLT på en gång! En funktionär kom fram och grät nästan hon med och gav mig en kram och gratulerade. En känslostorm som inte går att beskriva. Fick en goodiebag och ett nät clementiner (bara i Spanien man får ett helt nät!) 🙂

Men ingen medalj! Jag började gråta igen. VAR ÄR MIN MEDALJ?? Det var ju den jag sprang för sista milen typ… Såg att en del andra hade medalj, men inte jag. Tog ett tag, sedan insåg jag att den låg ju i goodiebagen. mer tårar, glädjetårar, och jag tog på mig medaljen.

Försökte sedan leta upp Linus vid den trappa där vi bestämt plats. Men hittade inte honom. Tårar igen. ”Var är Linus!” Fick låna mobil av en snäll löpare som också stod och väntade på sällskap och jag kunde ringa Linus så vi möttes upp. Tårar igen!

Fotografering och glädjekramar. Så fruktansvärt glad över att vara i mål…

  

Långsam promenad tillbaka till hotellet. Haltandes på en väldigt öm häl… Återigen lyx att bo nära!

Prioriterade soffan en stund, innan dusch. Snart kom även både Maria och Niclas tillbaka till hotellet, Båda två på finfina tider, ett PB och ett typ tangerat PB.

   

När vi alla sedan duschat och fräschat till oss ägnade vi resten av dagen åt att fira och njuta och mysa.

God lunch i hotellets restaurang. (Varför gå längre än nödvändigt…)

  

Sedan en lugn promenad ner till målområdet igen och lugnet efter stormen hade infunnit sig. Typ helt tomt redan!

Sedan blev det bubbel och babbel på rummet, mys och trevligt. Tog sedan taxi och avslutade dagen på en toppenrestaurang, men spansk tapas och medaljen runt halsen.

   

Hemresa dagen efter och en fantastisk helg till ända. Valencia maraton kan varmt rekommenderas. Platt, snabb (om man har pigga ben…) bana, grymt arrangemang, häftigt målområde, bra mässa och riktigt välordnat på alla sätt.

Att sedan bo som vi gjorde, och få med sig så härligt sällskap som vi hade ger ju den sista pricken över i:et.

Så om man bortser från ca 1,5 h mellan kl 10-11:30 ca, på söndag förmiddag, så har jag ingenting att klaga på! TippTopp helt enkelt!

//Susanne

 

 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.