Att ta sig själv på för stort allvar

Ni vet det där första året då en börjar springa längre sträckor och jaga tider. Det är ett fint år på många sätt och vis. Många saker är en första gång. Det är första gången du springer så och så långt, du springer många lopp för första gången och har inte så stor press på dig. Det där andra året är det värre med. Du har antagligen ökat på din träningsmängd och du har högre förväntningar och andra mål. Jag har kommit in på det där andra året nu. I år borde jag utvecklas, jag borde bli snabbare och jag borde klara av att springa längre. Det är givetvis roligt att försöka göra framsteg men det sätter också en hel del press. Jag kan erkänna att jag sällan pallar pressen. Jag har höga förväntningar på mig själv och när jag misslyckas så faller jag, hårt. 

På lördag är det dags för lopp igen. Jag har ett dnf med mig redan i baken och jag floppade hårt ifjol på just det lopp som väntar på lördag. Jag har sagt att jag har hela 2017 på mig att spränga gränsen på sub50. Det finns många 10k lopp att springa. Jag försöker intala mig det iaf, samtidigt borde jag vara där redan. Sub50 är inte en snabb tid. Och det är väl det som gör att jag mår lite illa när jag tänker på det. Att jag riskerar att inte klara av en sån sak som att springa 10k under 50 minuter. Det är också det som får mig att hela tiden vilja sluta springa. Jag antar att jag måste sluta ta mig själv på så stort allvar.  #semetersälen

3 kommentarer till inlägget

1965 • Kungsholmen
#1
28 mars 2017 - 13:03
Många lägger alldeles för mycket prestige i sina prestationer. Det sätt som fungerar för mig är att tänka att kroppen är en maskin. Är jag tränad för ett resultat så BÖR jag klara det, gör jag det inte så var det dagsformen, vädret eller motivationen som saknades just den dagen. Skitsamma.

Det enda som nuförtiden stressar mig kring lopp är nog att pasa tiden och ha med sig allt så man inte står där utan skor tex.
Kari Gardelin
1979 • Stockholm
#2
28 mars 2017 - 21:35
Sub50 är ju jättesnabbt. Jag hade börjat springa udda distanser istället (13.5 km osv) för då kan ingen säga något om tiden, minst av allt en själv.
1980 • Stockholm
#3
31 mars 2017 - 12:26
Peter: Det jag tycker är svårt är att veta om jag verkligen har tränat tillräckligt mycket. Hur vet en sånt? Jag skriver listor, då har jag koll på att jag har med det jag behöver. och byter om hemma, då glömmer jag inte tex skorna ;-)

Kari: Allt är relativt, för mig i min värld så är sub50 något jag borde ha klarat för länge sedan. Smart trick med den udda sträckan, dock inget som skulle funka för mig.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.