Racereport UTMB TDS 2024. Brutalt och vackert race med lyckoslut!
Redan vid årsskiftet anmälde sig 4 taggade Slättrunners till TDS som anses som det mest tekniska loppet under UTMB-veckan, bortsett från monsterloppet PTL. TDS är ca 150 km och 9300 hm och beskrivs som lika vackert som brutalt och det skulle visa sig att det var precis så det var.
Under hela året hade jag fokuserat väldigt mkt på att få i benen så många höjdmeter som möjligt. Hade satt ett mål på minst 40 000 hm i träning inför TDS, men landade på strax över 56 000 hm under året innan det var dags för start. Harvade mkt i Storstenshöjden i Örebro (den lokala skidbacken på 100 hm) men även i fjällen och en sväng i de Spanska bergen. Ska man ge sig på ett bergslopp som TDS eller liknande så tror jag att man måste ligga på dessa nivåer träningsmässigt inför om det ska bli en trevlig upplevelse.
Förutom att det var kul att åka med Ola, Lars och Mårten så hade de också fantastiskt mkt. bra input då de gett sig på TDS två år tidigare, då bara Lars hade gått i mål. TDS brukar ha en DNF rate på ca 40 %, så är definitivt ett riktigt svårt lopp att klara av.
Vi flög ner till Geneve via Amsterdam från Linköping, vilket kändes smidigt ända tills flyget till Amsterdam blev försenat så vi missade vår flight. Det som skulle bli en riktigt bra uppladdning i Chamonix förbyttes till 4 h sömn och övernattning på hotell i Amsterdam, ingen direkt drömstart då man skulle springa genom två nätter. Men väl på plats i Chamonix dagen efter så fick vi en riktigt bra natts sömn och en riktigt lugn dag att insupa atmosfären och vila inför start. Atmosfären i Chamonix under UTMB-veckan är verkligen helt magisk, hela stan darrar av skön ultraenergi och bergen runt om stan ger en både respekt och kraft. Efter att ha dubbel och trippelkollat att allt var med i både raceväst och dropbag kunde man fokusera på att vila. Med all obligatorisk utrustning, energi och sportdryck/vatten vägde min väst nästan 5,5 kilo, men svårt att komma ner mkt. från det. En reflektion i efterhand är att jag inte hade behövt så mkt. gels som jag tog med, gick inte att få i sig all energi över tid. Hade räknat på att få i mig ca 50 g kolhydrat per timme, främst genom sportdryck och gels, men även genom att äta på stationerna under loppet, vilket jag inte grejade över tid.
Vid 21 tog vi bussen till starten i Courmayour i Italien, där blev det en lång väntan i en park innan vi ställde oss i startfållan med ca 45 minuter kvar till starten vid 23:50. Är lite halvstökigt i målfållan där många vill tränga sig framåt och vissa står alldeles för långt fram utifrån sina utmb-index. Men 5 minuter kvar går den maffiga musiken igång och plötsligt är vi iväg. Jag har valt att ställa mig lite längre fram än resten av grabbarna och såg dem därav inte mer under loppet. Jag öppnade min vana trogen säkerligen aningen för fort, men kändes skönt att äntligen vara på väg och benen och kroppen kändes bra. Ganska snabbt kom jag ikapp Mackan och Rasmus från Åre som jag sprang med en sväng innan jag insåg att Mackans tempo inte skulle fungera för mig och saktade av något. Efter ett par snabba kilometer ur stan så började den första stigningen och en lång orm av pannlampor slingrade sig upp för bergen, en riktigt mäktig syn. Första 15 km upp till Lac Combal gick på 2h 30 min, vilket var snabbare än jag tänkt mig och jag började fundera på om jag kanske öppnat aningen för hårt, låg på plats 435 här av de 1900 som startade.
Efter ett snabbt depåstopp drog jag vidare upp för berget till det första höga passet, här gick tempot ner och alla höll sin plats på den slingrande stigen uppför berget, inte läge att gå om och eventuellt gå fel här!!! Här börjar det kännas att det är jobbigt med de höga bergen och många höjdmetrarna för första gången och insikten av att det skulle bli en lång resa infann sig från och till. Märkte också av att pulsen drog på höjderna mellan 2000-3000 m för att sjunka i lägre terräng. Efter toppen på passet kom ett snabbare parti där jag hade snittempo på 5:25 min/km under 5 km, efter detta kom det inga mer liknande sträckor på hela loppet som mestadels bestod av singeltrack och väldigt tekniska partier. Från La Thuile och till första riktigt stora aidstation i Bourg St Maurice bjuds det på över 2400 negativa höjdmeter, under detta skeda av loppet kändes utförslöporna fortfarande oförskämt bra och jag kunde ligga på riktigt ordentligt och landade in i St Maurice i gryningen efter ca 7 h 35 minuter, vilket fortsatt var långt före tänkt plan och känslan över att jag öppnat för fort återkom. Fyllde här 4 softflasks, två med sportdryck och två med vatten för att kunna hantera monstret som jag visste skulle komma. Under ca 11 kilometer tar man över 1900 positiva höjdmeter. Plockade med en mugg med buljong och började gå mot första delen av berget upp mot Fort del la Platte där man river av brutala 1155 hm på 4,7 km. Solen har nu gått upp och jag kände snabbt att värmen kommer att bli brutal. Här ändrar jag också strategi och låter nästan alla gå om mig och försöker istället hålla mig konstant i rörelse. I skogen i början går det bra när man bitvis går i skugga men när man lite högre upp kom ut i kal bergsmiljö slår värmen till som en käftsmäll och det blir ett fullskaligt krig att ta sig upp i konstant brutal lutning. Får stanna och hänga på stavarna och pusta fler gånger mot slutet upp mot fortet, drömde om kall cola som jag visste att man kunde köpa för 5 EUR styck på toppen. Äntligen uppe vid fortet köpte jag två läsk för 10 eur, vilket kändes sjukt prisvärt just då. Hade också druckit upp de 2 liter jag hade med mig. På grund av värmen gick det inte att få i sig tillräckligt med vätska och jag var konstant törstig oavsett hur mkt. jag drack, värme är verkligen inte min grej vid fysisk ansträngning. Trots en längre vila innan fortet hade jag tagit mig upp på ca 2 h, tror det viktigaste är att försöka vara i konstant rörelse. På väg mot Passeur Prolagnan träffar jag återigen Rasmus som kommit ikapp mig och går om, vi skulle stöta på varandra flera gånger under loppet. Väl uppe på passet efter 1900 hm i ett svep väntade den beryktade delen av TDS där man får hålla sig i kedjor för att ta sig ner för bergsväggen, tyckte inte att denna del var alls så hård eller svår som jag föreställt mig och tog mig ner för bergssidan utan större problem. Är dock luftigt och riktigt brant och det var här en löpare hade dött några år tidigare, känns som att de jobbat med säkerheten på denna del av banan.
Jag fortsätter mot Cormet de Roselend och vidare till Gittaz i fantastisk vacker alpmiljö med något mindre höjdmeter under en period, vilket känns skönt. Värmen gör dock att jag blir totalt genomstekt och är överlycklig över min safarihatt som ger skydd åt nacken, någonstans här kissar jag för första gången i loppet, detta trots att jag säkert druckit närmare 10 liter. Är omöjligt att västka upp för att motsvara det långkok av ultralöpare som pågår. Blir också aningen orolig då urinet är väldigt mörkt och då jag läst mkt. kring problemen med rabdo så blir jag lite orolig. Det ska senare visa sig att det bara handlade om vätskebrist. Under denna del av loppet märker jag också att det inte längre går att hålla samma tempo vare sig uppför eller nerför längre, höjdmetrarna har börjat ta ut sin rätt.
När jag kommer in i Gittaz känner jag mig helt slut och det ligger löpare kors och tvärs och stället känns lite som ett sjukvårdstält under ett slag, träffar även här Rasmus igen som också känns stekt. Tänker att om jag inte tar mig härifrån som kommer det sluta som för de över 100 löpare som visat sig ge upp här. Bara att börja knata uppför, under denna del av banan och fram till dropbagen i Beaufort känner jag mig väldigt låg på energi och lyckas inte äta några fler gels utan håller mig till sportdryck, vatten, buljong, massor av vattenmelon och banan. Kommer in vid största stationen Beaufort vid 19:53 under skymningen.
I Beaufort är jag sjukt flummig, vet knappt vad jag gjorde där. La alldeles för mkt. tid på att försöka äta deras äckliga pasta som jag fick slänga, fylla nya flaskor med sportdryck, byta kläder, ladda klocka och mobil etc. Även om jag var där en hel timme så plockade jag 90 placeringar där. Analysen är att här borde jag istället lagt mig på en av alla de madrasser som fyllde halva den gigantiska lokalen och sovit i 30 min, detta hade varit guld värt senare. När jag lyckas pallra mig iväg står massor av folk och gapar, go Peter, go Peter, detta gav faktiskt en energiboost. Lämnar Beaufort i mörkret och ger mig av mot Hauteluch och vidare mot Barrage de la Girotte. Någonstans på vägen upp genom en skog slår sömnbristen till med full kraft och jag orkar knappt hålla ögonen öppna och känner att detta inte går. Jag stannar helt själv i mörkret, tar på mig en vindjacka, lägger mig längs stigen, sätter mobillarmet på 15 min, släcker pannlampan. Det är helt stjärnklart och längre bort hörs en älv, jag känner mig totalt trygg själv i det totala mörkret och däckar av. När jag vaknar skakandes efter 15 minuter är jag inte själv, utan bredvid mig ligger två Fransoser. De frågar – did you sleep, jag svara – Yes och de säger -Ok, lets go. Sedan håller vi ihop kommande typ 5-6 timmar. Blir dock inte mkt. prat då deras totala ordförråd var det som de frågade när vi vaknade Kände mig mkt. bättre efter att ha fått lite sömn och skakningarna i kroppen försvann ganska snabbt när värmen i kroppen kom tillbaks vid ansträngning.
Det är ena foten framför den andra som gäller, och terrängen är galet oförlåtande. Någonstans innan Remontée le Signal funderar jag på varför någon ställt ut flera färgglada porslinshundar mitt uppe på bergen, de visar sig vara blommor, två nätter utan sömn verkar lura en. Kände mig dock helt lugn och trygg genom även den andra natten.
I gryningen mellan Remotée le Signal och Les Contamines Montjoie träffar jag svenskan Rebecca, grymt trevligt att ha någon att hänga med som jag faktiskt kunde prata lite med. Vi kom att hålla ihop resten av hela racet och hade det fantastiskt trevligt tillsammans och pratade om högt och lågt hela vägen in i mål. Tempot hade börjar gå ner ordentligt och det kändes inte längre lika viktigt exakt vilken tid jag skulle komma in på, vilket är lite ovant för mig. Att bara klara av TDS är hjältestatus enligt mig. Vi gav oss på sista berget upp mot Col de Tricot med fantastiska vyer. Detta berg kändes helt ok och faktiskt tekniskt lättare än de andra. Efter sista toppen fortsatte vi mot loppets allra sista stigning upp mot Bellevue, här visade det sig att ingen hade någon aning om att det var så många höjdmeter som det var eller vart det skulle ta slut. Väl uppe vid Bellevue kändes det lugnt att jag skulle greja loppet. I sista stationen Les Houches fyllde jag kepsen med krossad is, åt vattenmelon i mängder och sedan gav Rebecca och jag oss iväg sista sträcken mot målgången i Chamonix. Efter 38 timmar sprang vi tillsammans i mål på den episka och legendariska målgången på torget i Chamonix. Känslan var nog mest lättnad över att ha klarat av utmaningen, känns som känslorna av total lycka kom senare. Gick och hämtade min Finisherväst och Finisherbeer och begav mig till lägenheten för två timmars sömn och ett flummigt samtal med Martin, när han sa att jag sagt samma sak 4 gånger och sluddrade så kom vi överens om att det var en god idé om jag sov lite.
6 timmar efter min målgång gick jag ut och sprang med och filmade Ola, Lars och Mårtens episka målgång. Är minst lika glad och lycklig över att vi alla fick klara av loppet som min egen prestation. Det blev ett riktigt lyckoslut på en magisk upplevelse. Kommande dagar i Chamonix kunde vi njuta av att se de andra loppen och unna oss god mat och dryck och en och en annan krigshistoria från en lika galen som vacker upplevelse. Tack för en fantastisk upplevelse tillsammans ni grymma Slättrunners!
