KrönikaÅret är 1985 och klockan är 06.00 på julaftons morgon och det är enda chansen att få köra dagens träningspass. Vid den här tiden var jag helt besatt av träning. Jag tränade hårt, vilket bland annat resulterade i en 6:e plats i Friidrotts-SM. Men en dag tar det slut, jag bestämmer jag mig för att sluta träna. Kör ett halvt träningspass går ut ur omklädningsrummet och återvänder inte mer.
Jag ville vara fri och inte träna. Förut hade jag ett mål och målet var det viktigaste av allt. Utan det målet ingen motivation, utan motivation ingen träning och det var där jag hamnade.
27 år senare, efter att ha gjort otaliga försök att återuppta min träning blir jag i februari 2012 medlem på jogg.se. Äntligen skulle jag få struktur på träningen. Jag hade bestämt mig och jag visste vad det innebar att träna i uppförsbacke, men jag skulle klara det för jag hade ett mål.
Jag springer fyra pass första veckan och räknar in 20 km sammanlagt. Nästa vecka springer jag tre pass och det är nu det händer. Löppasset i hård vind och snö triggar mig till att springa över 8 km. En timme efter löpningen kollapsar mitt knä. Vid läkarbesöket blir diagnosen inflammation. Jag blir ordinerad att äta Voltaren och smärtan försvinner nästan helt. Då tar jag beslutet att springa igen.
På torsdagen kör jag ett löppass, på drygt 3,5 km i ett ganska högt tempo. Det känns ganska bra men knät värker lite. Dagen efter berättar jag för två inbitna löparkompisar att jag varit ute på en löprunda. Den ena svarar ironiskt: "Springa när du äter Voltaren det är ju jättebra!" Den andre tittar på mig och slänger demonstrativt igen en dörr. Visst det var ett skämt men ändå. Därefter beslutar jag att sluta äta Voltaren bara för att upptäcka att det gör förbannat ont i mitt knä. Jag var tillbaka på ruta ett.
Några dagar senare ramlar jag och då får mitt andra knä ta smällen. Nu har jag ett inflammerat knä och det andra stelt och ömmande. Voltaren är ett måste.
Jag måste inse att jag är 43 år och att kroppen behöver tid och att det faktiskt inte går att skynda med träning i en uppbyggnadsfas. Innerst inne är jag kanske rädd för att det faktiskt finns begränsningar, att kroppen inte är vad den brukade vara.
Vad som händer vet jag först om en månad eller ett år. Samtidigt tittar jag lite avundsjukt på alla löpare jag möter, för just nu tycks var enda jävel vara ute och springa.
Sa jag förresten vad som var min gren i friidrott? Släggkastning med en fetischism för att springa, ingen bra kombination. Men jag bara måste…
Lev väl!
