ReportageMen jag skulle ju bara springa ett varv... Ultraintervaller? Intervaller brukar jag springa med mitt innebandylag när vi tränar barmark inför kommande innebandysäsong men då brukar det oftast handla om 10x30 sekunder eller kortare... 8x10 km var någonting helt annat visade det sig...
Men för att ta det från början. Jag bor sedan -98 i Stockholm men brukar tillbringa min semester i Piteå där min löparkompis Peter Nilsson bor. Fastän vi bor på olika orter så håller vi kontakten via telefon och jogg.se där vi utbyter erfarenheter och tips och trix om hur vi ska bli bättre och snabbare löpare. Nu ville det sig inte bättre än att jag var på annan ort några dagar innan när Peter ringde och frågade om jag skulle vara med och springa. –Njae, sa jag och hänvisade till min trasiga hälsena som har krånglat det senaste året men nu faktiskt var på bättringsvägen. –Ingen bra idé att ha sönder den igen när jag hade kommit så långt i min rehabträning, tyckte jag. – Ok, men du kan väl iallafall komma ner och äta middag, sen får vi se vad vi hittar på, tyckte Peter. I och med att jag inte tänkte springa någonting alls så laddade jag inte upp på något speciellt sätt, jag hade inte sprungit en meter på fem dagar innan fredagen och vanlig husmanskost stod på menyn hela veckan innan.
Nåväl, jag anlände till den bokade lokalen (läs mer om detta i artikeln av Erika) där en middag med tillhörande tårta var framdukat vid ett långbord. Efter att ha hälsat på övriga löpare från Pite Runners koncentrerade vi oss på mat och dryck, och snacket började snabbt att handla om vem som skulle springa hur många varv och i vilket tempo. Jag fick själv den frågan där jag svarade: - Jag vet inte, men jag tänkte springa en intervall iallafall, sen kan jag ge support till de övriga...
Efter middagen var det dags för lite vila men några hade en del tekniska problem med nyinköpta GPS klockor, synkronisering med diverse programvara mm så det blev nog inte många minuters vila innan det var dags att byta om för den första intervallen. Ett helt gäng stod uppradade, först för gruppfoto men sedan även vid startlinjen, de som inte skulle springa var redo med cykel, rullskidor eller inlines.
Målsättningen var som sagt att jag skulle springa en intervall, jag hade inte en tanke på att springa alla åtta, men det var ingen idé att springa och fundera på det, nu var det fullt fokus på att klara av den första utan att göra bort sig helt. Jag kom snabbt in i ett behagligt tempo och att jag hade ett lätt löpsteg, och efter ett par kilometer hade jag en kilometertid på ca 4.15. Jag höll den farten hela tiden och kom in på en tid på ett par sekunder under 42 minuter. Lite väl snabbt men med tanke på att jag inte skulle springa någon fler så var det ett bra pass tänkte jag.
Efter en kortare stretch så blev jag serverad gröt och smörgås så det var bara att picka i sig det och sedan byta om till varma kläder. Några minuter senare låg jag under täcket och tänkte att nu är det dags för John Blund. Ack vad jag bedrog mig, kl 02.30 börjar någon (läs: Peter Nilsson) yla att det var dags att börja göra sig i ordning för nästa intervall. Jag hade verkligen ingen lust att lämna sängen men när någon nämnde att jag ledde tävlingen så hade jag helt enkelt inget val, och ett par minuter innan klockan slog tre stod vi uppradade för intervall nummer två.
Andra intervallen gick ungefär lika lätt som den första, lite drygt 42 minuter. Sedan var det samma procedur som tidigare; stretch, gröt, jogg.se, sängen. Det visade sig att duschen vid den intilliggande byggnaden saknade varmvatten så jag slog snabbt bort alternativet att duscha efter varje intervall, det fick bli en "raggar dusch" vid halvtid istället. Tredje och fjärde intervallen avlöpte utan några som helst bekymmer, kroppen och benen kändes fortfarande pigga, jag fick i mig mat och dryck i pauserna och jag lyckades sova mellan 30-45 minuter också. Vid femte började jag få håll redan från början så jag kunde inte springa riktigt som jag hade tänkt men på jogg.se kunde vi se att jag hade en betryggande ledning så jag behövde inte känna någon panik om något varv gick lite långsammare än tidigare. På sjätte varvet hade jag också håll i stort sett hela tiden men insåg då att jag hade druckit ganska mycket precis innan start så jag misstänkte att det var felorsaken, så vid sjunde och åttonde försökte jag dricka lite mindre och då hade jag inga problem med håll längre.
Vid sjunde började benen ta slut, vid varje uppförsbacke tappade jag mitt löpsteg och jag började titta ner i backen, men tack vare den suveräna supporten från övriga deltagare i Pite Runners som alltid följde oss löpare så lyckades jag bita ihop och hitta kraft att ta mig i mål utan att jag tappade allt för mycket tid. Inför åttonde visste vi att både jag och Erika skulle vinna om ingenting gick sönder så det blev fokus på att försöka njuta av sista varvet. Samtidigt som jag insåg att om jag springer under 48 minuter skulle jag klara av hela tävlingen under 6 timmar, det räckte som morot och jag sprang sista på 46 minuter. Vid målgången stod Annette som kranskulla med en vinnarkrans och jag fick ta de sista löpstegen innan GPS klockan pep för sista gången... Känslan var ingen så där glädje utan mer en tomhet, lite som när man går i mål på en mara, man bara slutar att springa, sen är det inte så mycket mer, svårt att förklara...
Efter att Erika hade kommit i mål blev det gruppfoto och sedan började vi sammanfatta vad vi egentligen hade varit med om. Någon i gruppen frågade vänligt hur jag tänkte när jag sa att jag bara skulle springa en och nu stod jag har här efter att ha sprungit åtta. Jag hade inget bra svar på frågan... ;-) Men för det första så var det tack vare sammanhållningen och att det var flera löpare på samma plats som gjorde att jag ens försökte springa alla intervaller, det finns inte en chans i världen att jag hade gjort ett lika bra resultat om jag hade varit själv. Man peppar och puchar varandra och fastän man är trött så kan man inte vika ner sig om man har någon som cyklar bredvid och säger att det ser bra ut...
Mat och dryck är viktigt men även att man får sova, om än bara ett par minuter. Nu har vi en fördel uppe i norrland eftersom solen aldrig går ner på nätterna och den här gången hade vi väldigt tur med vädret, det blåste bara en lätt vind och värmen var behaglig, även på natten.
Dagen efter var kroppen ganska trasig, framför allt framsida lår. Jag tror att de två sista intervallerna tog ut den sista lilla energin som fanns kvar i kroppen och det kändes verkligen på söndagen. Lite problem med att gå nedför trappor, det kändes precis som att jag hade sprungit en mara men glömt att stretcha... Det tog till på tisdag innan benen började vakna till liv och på onsdagen blev det ett lättare löppass på två kilometer.
Jag vet inte riktigt om ultradistanser är min grej, jag tycker nämligen inte om att träna långpass så jag gör det väldigt sällan, men har ändå lyckats springa Stockholm Marathon 10 gånger på hyfsade tider. Jag vill gärna springa de större loppen, har sprungit t ex Berlin (4 ggr) och New York (2 ggr) men Lidingöloppet bara en gång för jag tyckte att det var så tråkigt eftersom ingen såg vad jag gjorde. Ska jag springa så långt så vill jag att folk ska se det. Men visst, vetskapen att ha klarat av att springa 8 mil på ett dygn, visst ger det mersmak att prova på en "riktig" ultradistans i framtiden...
Min närmaste mål är att springa Berlin Marathon i september, har som målsättning att springa under 3.10. Men nu ska jag vila i ett par dagar för att sedan starta upp träningen igen.
Se bilder från Pite Runners Ultraintervallsdygn i artikeln om Erika. Kurt Lundberg har plåtat hela tillställningen.
