Reportage
Jag tränar mycket och ser på jogg.se som en form av facebook för löpartokar som mig själv. Jag löptränar dessutom i Piterunners, där vinterns konung (Peter Nilsson) har en stor plats, så jag visste redan innan, ungefär, vad tävlingen innebar.
Förberedelserna inför detta startade egentligen redan i september 2010 - omedvetet. Då anmälde jag mig nämligen till Stockholm Marathon, men veckan innan tävlingen fick jag en halsböld med efterföljande penicillinkur - bara att ställa in. Superdeppad och ja...helt förstörd faktiskt insåg jag att det inte skulle bli någon jätteutmaning för mig denna sommar. Men - så kom Ultraintervallerna upp och jag tänkte...ja - varför inte?
Bestämde mig inte direkt. Det här med löpning när man har familj (och alla förberedelser det innebär) är inte alltid så lätt att få ihop. Jag har dock en otroligt förstående sambo och barn som ibland hänger med på mina upptåg, så när jag sa att jag ville delta fick jag fullt stöd - trots att det var mitt i semestern. Piterunners hade många intresserade löpare så vi bestämde ganska snabbt att vi skulle hyra en gård och köra tävlingen tillsammans! Ni kan bara tänka er hur mycket det betyder att vara ett gäng ihop ett dygn som har ett gemensamt mål! Fantastiskt.
Jag är en rätt så målinriktad dam/kvinna/tjej (svårdefinierat) och jag var rätt så bestämd direkt med att jag skulle köra alla 8 intervaller - oavsett tid eller så. Jag tänkte "pinsamt om jag kommer sist i hela Sverige" men sen, äh - jag gör detta som en personlig utmaning - vad pallar min kropp egentligen? Fixar jag detta?
Jag vet att jag är uthållig och seg. Har egentligen aldrig presterat topptider på kortare tävlingar, men under mammaledigheten senaste året har jag sprungit nästan varje dag med barnvagn - oavsett väder - och det ger ett "jävlar anamma" har jag så här i efterhand förstått. I bagaget har jag också Vasaloppet, Lidingöloppet, BAMM och Stockholm Marathon - så jag hade lite erfarenhet från vad utmaningen i Ultraintervallerna innebar.
Trots många år av löpning måste jag ändå erkänna att jag nog aldrig, någonsin, upplevt större kraftprov. My God vad jobbigt detta var!
Första och andra passet gick super. Vi hade hyrt en loge utanför Piteå, Långnäs, där vi var 12 st från klubben Piterunners som övernattade. Vi sprang samma sträcka alla omgångar. En helt fantastisk lantlig miljö, ganska dryga uppförslöp - men det var ändå helt överkomligt (i alla fall de 3 första vändorna).
Jag stålsatte mig och bestämde mig direkt för att detta ska jag fixa, det fanns aldrig en tanke att bryta. Full fokus - springa, duscha, äta, registrera till jogg, vila/sova (i bästa fall blev det 30 min sömn, oftast mindre). Vi ställde en väckare efter tredje intervallen och när den sen ringde var det som ett skämt - "redan? Jag vill sova mer ju!"
Men - bara upp. Stålsätta sig, fokusera och sedan köra igång.
Jag tryckte i mig stora mängder energidryck och andra bars, så inför femte intervallen slog min mage bakut. Hur många gånger kan man gå på toaletten egentligen? Det var förskräckligt. Jag satt på toaletten bara minuter inför 6:e rundan och tänkte "detta fixar jag aldrig, det går bara inte". Peter Nilsson, vinterns segrare i samma tävling, läste av min förtvivlan och beslöt sig för att göra mig sällskap - bara för att jag skulle orka.
Första km tyckte han "Erika, du kan inte springa så där, ta ut löpsteget" men jag kunde inte pga magkrampen! Helt hemskt. Men - det släppte tillslut och jag kunde göra en helt ok runda. Vid denna tidpunkt visste jag också att jag låg i ledning och då tog all tävlingsinstinkt över och jag lyckades fixa efterföljande i hyfsad takt.
En sak är dock helt säker, jag hade aldrig fixat det utan stödet från mina fantastiska löparvänner i Piterunners. Att få stöd under loppet, höra hur duktig man är, få dryck och energi utan att behöva göra något själv, det betyder så otroligt mycket!
Vid målgången på sista intervallen möttes jag av alla mina löparvänner som stod och hejade och de hade t om fixat kranskulla som mötte upp (Martin - världens bästa 67-åring) och då släppte allt för mig. Så otroligt trött. Sån värk. Men sån glädje. Med en kropp helt uttömd på energi kunde jag inte hålla tårarna tillbaka. En otrolig känsla. 8 mil på ett dygn. Helt galet. Helt underbart. Och helt ofattbart att jag faktiskt fixade det!
Efter alla tårar och grattiskramar samlades vi i logen vi hyrt och med gemensamma krafter lyckades vi städa och packa in allt i bilarna. Kom hem mör men lycklig runt 23 tiden på lördag kväll och då var det skönt att sätta sig i bastun och sedan krypa ner i sängen.
Många undrade vad jag skulle göra på söndag - och inte många tror mig men det var full fart redan från morgonen. Både jag och sambon fyller 40 i sommar så det handlade om inhandling och matlagning hela dagen. Visst kände jag mig småmör när jag stapplade upp på morgonen, men det är konstigt - efter en stund var jag på G som vanligt.
Peter och Stellan tyckte att min nästa utmaning skulle bli ett tiomilslopp (vilket lopp har jag glömt) nästa säsong - men vi får se. Nu ska jag vila lite, och sen är det uppladdning för Umeå Marathon i oktober som jag vill springa då jag missade Stockholm.
