TävlingsberättelseJag har tidigare sprungit i två upplagor Midnattsloppet i Göteborg. Ett lopp jag uppskattat av flera anledningar: Det originella upplägget med ett lopp sent på kvällen mitt i stan, alla runt omkring-evenemang längs banan och den lätt förfriskade publiken (inte alla, men många) som hejar på och för löparen fram de 10 knixiga och delvis kullerstenstäckta kilometrarna mot mål.
I år kände jag därför att det var dags att pröva originalet, det vill säga Midnattsloppet i Stockholm som dessutom firar 30-års jubileum. Loppet låg dessutom bra i tiden för mig, mellan Stockholm Marathon som jag sprang i slutet på maj och Lidingöloppet som är höstens stora mål i slutet av september. Visserligen inte alls samma distans men kan ändå ge en fingervisning om var jag står formmässigt.
Redan när jag kliver ut genom min port hemma i Årsta börjar jag skymta den starkt lysande orangea löpartröjan som är den officiella tröjan att springa loppet med i år. Andelen klädda i orange på överkroppen ökar stadigt ju närmre Zinkensdamm jag kommer. Väl där ger jag mig iväg på uppvärmningsrunda på hela tio minuter vilket är mycket för att vara mig när det gäller uppvärmning inför lopp. Den tiden brukar vanligtvis inte finnas men ikväll kändes det som jag hade god marginal till start.
Kanske blev jag lite väl tidsoptimistiskt. För efter en del köande för att lämna in överdragskläder och ytterligare lite köande för att komma ut från inlämningen var det plötsligt inte många minuter kvar till start när jag kom fram till min startfålla (en av femton). Väl där kommer jag i lagom tid till att traditionsenligt få svära löpareden. En ed jag inte kan ordagrant man som går ut på att man ska ha kul och inte trängas ute på banan. Efter det följer den lika traditionsenliga "nationalsången" för midnattsloppet (som annars är känd arrangören Hammarby Ifs fotbollsmatcher) Just Idag Är Jag Stark av Kenta. Sen väntar några nervösa minuter innan startskottet går.
Banan är rätt knixig med en del tvära svängar. En del av banan har också det lite slitsamman underlaget kullersten, precis som i Göteborg. Den är däremot mer kuperad här med vad jag upplevde som tre rejäla stigningar plus en del mindre. I Göteborg handlar det bara om en rejäl sådan. Det är alltså ingen bana man normalt gör personbästa på. Trängseln hade jag som i och för sig startade rätt långt fram inga större problem med. Men det är antagligen värre med den biten om man startar i senare startgrupper och vill (och kan) springa "på lite".
Har jag inte mitt redan vid startfållan gått in i mitt mentala tävlingstillstånd så har jag definitivt gjort det när startskottet gått. Vänner som enligt utsago har stått i åskådarleden missar jag även om jag tycker mig höra mitt namn ropas ett par gånger. Många är också de lustigkurrar på Söder som ropar "Heja du i orange" längs banan (näst intill alla springer i orange).
Av de 30 evenemang som enligt speakern ska vara längs banan, ett var 300:de meter alltså, kan jag så här i efterhand bara dra mig till minnes ett fåtal. Men det handlar om coverband, orkestrar, dansare, speakers och pumpande diskomusik, alla till för att göra loppet till något ut över det vanliga och såklart hjälpa löparna fram. Även om jag inte direkt lägger märke till alla dessa evenemang uppskattar jag att de är där. Utan dessa hade milen runt Södermalm känts betydligt längre och jobbigare i min bok.
Men även utan ett enda av de officiella evenemangen hade inramningen runt banan varit något utöver den i ett vanligt millopp. Det var många och peppande åskådare på Göteborgs upplaga av detta lopp men ändå inte mycket i jämförelse med hur det är i huvudstaden. Få metrar av banan saknade publik som entusiastiskt hejar på. Som relativt nyinflyttad till Stockholm vet jag inte men får känslan av att detta är verkligen är ett lopp som ligger söderborna varmt om hjärtat. Dels så bra uppslutning på själva loppet och dels verkar de flesta andra koll på att det är midnattslopp ikväll. På vägen hem är det till och med flera som frågar mig hur det gått.
Där kommer vi osökt in på min prestation. Jag svarade med ordet "Sådär" på frågan, lite lätt besviken kanske en kvart efter målgång. Jag hade hoppats på att komma under den magiska 40 minuters-gränsen. Den nästan halvkilometer långa stigningen upp mot Sofiakyrkan satte definitivt punkt för den planen. Istället kom jag i mål 43 sekunder efter min måltid. Men på det stora hela är jag ändå nöjd. Nöjd med att få testa mina gränser på milen med en härlig inramning. Chansen är nog överhängande att det blir fler Midnattslopp för min del.
