Löpning • Träning • 22 inlägg • 5478 visningar •

Alldeles underbart, hittade framfot på riktigt?!

Hampus
1980 • Stockholm
#1
•
2 januari 2011 - 20:18
Gilla
Måste bara få skriva av mig. Känslan är något av revolutionerande! Kanske inte som första steget på månen, men väldigt väldigt nära ;)

Har känt mig lite tärd i kroppen och begav mig idag ut på en superlung jogg, vi pratar 145 puls (205max). Eftersom det var så tråkigt lågt tempo så provade jag på lite teknik. Övade trippande med korta små steg och landning under kroppen för att närma mig POSE/framfotsisättning som så många pratar om. Jag malde på i 7 km och då dök en ny tanke upp, det var en av Szalkais tips som ekade i mitt huvud. Har för mig han brukar säga något i stil med. Spring med hög höft, sjunk inte ihop.. Sagt och gjort lade jag till den höga höften med mina små trippande steg och helt plötsligt uppenbarade sig ett HELT NYTT LÖPSTEG som jag ALDRIG har upplevt tidigare!!

Vi pratar inte om att jag fick vikten lite mer mot framfoten när jag sprang utan hela steget och löprörelsen blev helt förändrat och på ett sätt som kändes så naturligt, spänstigt, snabbt och framförallt skonsamt!

Resterande 5 km löptes kontinuerligt med denna fotisättning och jag kan garrantera att hälen aldrig landade på marken, däremot att den i sin fjädereffekt touchade.

Så vad hände?! När höften höjdes så började jag landa på främre tramdynan och istället för att landa mer eller mindre platt på marken så fjädrade foten/vaden och jag upplevde en trampolin-effekt, nästan så att jag studsade vid varje steg och att vaderna blev som fjädrar, helt sagolikt mjukt, fint och spänstigt. Jag provade med fartökningar, uppförsbackar, nedförsbackar. Samma sak, enbart trampdynan i och vaderna fjädrade varje steg. Följande 5 km blev smått - nää - enormt euforiska med nya löpsteget.

Jag har en del problem problem med korta vaderna, men vid detta pass så stretchades vaden ut vid varje steg, härligt härligt. Jag misstänker att träningsverk är att vänta i vaderna då dom arbetat på ett helt nytt sätt!

Kan nästan inte vänta till nästa pass :)

Är det någon som har liknande erfarenhet? Vad säger ni som kan? Eller gör jag fel fast det känns så bra?

/Hampus
< < < 1 2 > > >
Pelle Bäckström
1969 • Malmö
#2
•
2 januari 2011 kl 22:36
Gilla
Härligt att höra Hampus!
Vaderna lär kännas imorgon...men det har ingen dött av...!
Lena M
1961 • Norrtälje
#3
•
3 januari 2011 kl 00:31
Gilla
Känns det rätt kan det inte vara fel!
Anna Magnusson Kroon
1973 • Falun
#4
•
3 januari 2011 kl 02:03
Gilla
Kan känna igen mig i det du beskriver! Jag är en "late bloomer", började springa i somras, tunga steg med hälen hårt dunsande i marken så att det vibrerade ända upp i hjässan. Höfterna tog för mycket stryk och jag fick så ont att jag inte kunde springa alls!!! Men så prövade jag det du gjorde, "hög höft", foten under kroppen och landa på framfoten. POSE! Trampolinkänslan du beskriver är fantastisk!!! Fick hålla på och trappa upp ett tag dock för att vaderna skulle palla, men det var det värt! Nu har jag ett löpsteg som jag känner håller och skonar kroppen. Att kunna träna skadefri är mitt mål no 1. Keep it goin'!
#5
•
3 januari 2011 kl 07:10
Detta inlägg har raderats
Espen Ringom
1975 • Oslo
#6
•
3 januari 2011 kl 13:50
Gilla
Hei!
De fleste som løper veldig snabbt og kort løper på forfoten. Ja, det er en deilig følelse å løpe på forfoten og du bruker helt andre muskler.

Det er vanskelig å klare å holde oppe ett fremfotssteg hvis du foreks løper halvmaraton/maraton vil jeg tro.

Spesielt hvis man løper fart typ 20km/t eller 03:00 pr/km så er det herlig å løpe forfot - faktisk er det nesten umulig å IKKE løpe forfot når man løper så fort man bare klarer.
Henrik Hallberg
1980 • Mölnlycke
#7
•
3 januari 2011 kl 14:50
Gilla
Nej, det går utmärkt att lunka runt i avslappnad fart på framfoten.

När jag passerade tio mil i veckan, upptäckte jag till min förvåning att jag hade börjat springa på framfoten - även i slutet på lugna långpass (30k i 4:30). Jag hade inte gjort något för att nå dit, utan kroppen hamnade där själv som respons på den ökade ansträgningen. Och detta i vanliga, uppbyggda skor - Asics GT-2130 och liknande.

Men visst är det ett annat steg - trippande snarare än kraftfullt.
Klas Orsvärn
1960 • Södermalm
#8
•
3 januari 2011 kl 18:16
Gilla
Hampus, du har gjort helt rätt. Korta avslappnade steg och sträck på kroppen, stolt hållning. Då landar man automatiskt närmare kroppen, och då hamnar automatiskt mer av tyngden på framfoten så att vaderna är med och dämpar landningen.

Jag är lite tveksam till själva uttrycket hög höft. Du gjorde uppenbarligen rätt, men hög höft kan leda tanken till att bara sträcka mer på benenen, och då får man inte den effekt man vill ha. Det är snarare en rak höft man vill ha, dvs att den inte tippar framåt. Det får man genom att sträcka på överkroppen. Man kan tänka att något osynligt lyfter upp huvudet.

Peter har rätt i att varna för överbelastning i början, men den största risken är för folk som försöker styra själva landningen till att ske på framfoten. Då landar man med spänd vad, och då dämpar inte vadmusklerna landningen mjukt som de ska¸ vilket överbelastar hälsena och fot. Framfotslandningen ska komma som en bieffekt av ett mer avslappnat löpsteg, annars är det ingen bra teknik.

Men Hampus, du som har problem med stela vader måste vara extra vaksam. De dämpar säkert inte heller riktigt bra. Du måste åtgärda det med djup massage och långsam excentrisk träning. Det viktiga är inte att kunna sträcka ut muskeln långt, utan att den ska klara excentriskt arbete mjukt och fint. Gå upp på tå på båda fötterna, lyft den ena foten och sänk långsamt ned den andra hälen. Då jobbar vadmusklerna excentriskt, dvs dämpar utsträckningen. Man brukar rekommendera tre omgångar om 10-20 repetitioner. Byt fot mellan omgångarna. Jag gissar att den rörelsen inte kommer att kännas mjuk och fin för dig i början.

Man kan få motsvarande problem om man springer igen innan träningsvärken har försvunnit, för då är musklerna stela och dämpar inte som de ska. En gång klarar man , men gör man det ofta så kommer skadorna till slut om kroppen är ovan.

Espen, framfotslöpning handlar bara om att en stor del av tyngden hamnar på framfoten, så att vaden är med och dämpar. Det fungerar lika bra i långsam löpning. Men ju högre hastighet man har, desto lättare är det att uppnå. Ibland tolkas termen framfotslöpning som att all tyngd ska vara på framfoten, men det är bara funktionellt i sprint-start, och fungerar inte på längre sträckor, av samma skäl som jag beskrivit ovan.
Hampus
1980 • Stockholm
#9
•
4 januari 2011 kl 18:45 Redigerad 4 januari 2011 kl 18:51
Gilla
Tack för alla svar och tips!

Det underbara i att hitta POSE har blivit förbytt av: Ja ...känslan skulle kunna liknas vid att först stoppa in vaderna i frysen över natten och på morgonen köra en tvärspurt - AJ. Har varit på stan idag och det blev ett stretchpass i sig....

Nu var december den intensivaste träningsmånaden so far så ska inte lägga all skuld på min ovana till POSE, vaderna var duktigt slitna redan innan.

När jag är åter på fötter får jag ta till mig av era råd och skynda långsamt.

Ska öppna ett gymkort och börja styrketräna nu, har en känsla jag får vila en stund nu :( :)
badgear
1960 • Skåne
#10
•
5 januari 2011 kl 00:40
Gilla
Skulle bara notera mitt intresse, kul och intressant att läsa om andras upplevelser.

Själv har jag haft en lång rad tunga och sega pass (både för kropp och ben) sista månaderna så att jag börjar bli lite konfys. Jag har laborerat med skobyte och snörning och har sällan fått något att fungera. En dagen med ett par skor & tungt tungt tungt och nån dag senare så kan jag ha det där lätta flytet som jag eftersträvar. Men oftast, 9 av 10 gånger, just nu så är det en kamp för ben/kropp redan från första kilometrarna.

Jag försöker ändra steglängd och takt under turerna (inte bara skor), men det känns som förgjort. Och jag inbillar mig att jag har samma kroppshållning som normalt - men inget verkar bita.

Så det är bara att bita i det sura äpplet och lubba på och hoppas att det släpper när vintern försvinner. För kanske är det bara en vanlig vinterallergi...
Linda Blomberg
1985 • Luleå
#11
•
5 januari 2011 kl 18:43
Gilla
Tack för tips och insiration =) Börjar bli frisk nog till ett lättare löppass, perfekt tillfälle att tänka på löptekniken. Blir nog lite extra träningsvärk :P
Klas Orsvärn
1960 • Södermalm
#12
•
5 januari 2011 kl 19:51
Gilla
Badgear,
När man springer i snömodd så är det segt. Man får sämre markkontakt och det är svårare att ha bra teknik.

Det är alltid bättre att ta kortare steg, dvs höja stegfrekvensen, om man kan göra det utan att spänna sig. Skjut ifrån mindre och lyft foten tidigare. (Det finns forskning som visar att de som får mest kraft framåt inte skjuter ifrån mer, snarare tvärtom.)

Ett annat knep kan vara att förskjuta höften och därmed hela överkroppen framåt en liten aning. Då landar man också närmare kroppen, om man inte överdriver, och frånskjutet riktas mer framåt. Det ska kännas som att man landar med foten rakt under kroppen, utan broms.
badgear
1960 • Skåne
#13
•
5 januari 2011 kl 23:16
Gilla
Klas, det är inte helt lätt att vara säker på hur man springer så länge man inte filmar det; men jag är ganska säker på att jag landar med foten ganska mitt under kroppen, och på hela foten. Och skulle jag beskriva min löpstil så är det nog lite kasastil över det hela, ett lågt, flackt steg, det finns inte mycket till frånskjut hos mig inte. Kroppshållningen är ganska rak.

Inte utan att jag funderar över hur olika typer av stelhet ställer till det; stelhet i hamstring, sätesmuskler, höftböjare och hur mycket var och en eller alla tillsammans, eller bara en sidas stelhet gör på löpsteget så att det blir tungt och klumpigt istället för att det flyter på.
Lars Carlfors
1957 • Sigtuna
#14
•
6 januari 2011 kl 14:35
Gilla
Coolt Hampus!
Läste en bok som heter Chirunning i förra året, där lär man ut liknande teorier som du hittade själv genom att exprimentera med löpsteg och fotisättning.
De skriver bla. om kort steg(170-180 steg per min. beroende på kroppslängd. Landa mitt på foten. Rak kroppshållning med spända magmuskler för att inte svanka i ryggen, luta hela kroppen framåt från fotleden, det ger framdiften, man använder gravitationen i stället för de känsliga vaderna för att komma framåt, det blir alltså inte så bakhalt i snöföre. mm.
Har prövat själv, det fungerar, men man måste focusera hela tiden för att inte börja sätta i hälen igen och sjunka i hop som en hösäck.
Cheers!
Rickard Dömstedt
1970 • Landvetter
#15
•
6 januari 2011 kl 16:04
Gilla
Härligt Hampus! Så inspirerade att läsa om positiv utveckling av löpteknik! Kämpa på och skynda långsamt!
Klas Orsvärn
1960 • Södermalm
#16
•
6 januari 2011 kl 18:18
Gilla
Badgear, om det känns som att du landar på hela foten rakt under kroppen, och minimalt frånskjut, så skulle jag tro att det är något annat som gör att det känns tungt och klumpigt. Stelhet är förstås inte bra. Men det kan vara värt att testa att förskjuta tyngden lite framåt, och kanske även springa fortare bitvis för känslans skull. Accelerera gör man enklast genom att förskjuta tyngdpunkten ännu mer framåt, och sedan släppa tillbaka den när man har rätt fart.

Om du skulle göra en video så kan det vara bra att veta att ingen i praktiken landar med foten rakt under kroppen i konstant fart. Då har man ingen broms och då accelerar man snabbt. Man kan inte springa i konstant fart utan broms. En tumregel är att det är OK att landa två bildrutor innan kroppen är rakt över foten, om man har 1/30 sekund per bildruta i videon.

Däremot ska det kännas som att man landar rakt under kroppen. Det ska kännas som att man springer utan broms.
Linda Blomberg
1985 • Luleå
#17
•
13 januari 2011 kl 12:56
Gilla
Jag har börjat springa mina pass mer på framfoten och har rätat ut kroppen, upp med höftens osv. Det känns som en betydligt bättre löpsteg men just nu går det fruktansvärt sakta. Jag sprang betydligt snabbare med mitt gamla löpsteg, det skiljer hela 30min/km på en mil och då pratar vi fortfarande ett behagligt tempo. Det går helt enkelt inte fortare och jag är riktigt trött när jag kommer i mål.

Jag har varit sjukt i dryga två veckor men så här tungt brukar det inte gå, ändå. Går det så här sakta och tungt i början när man försöker byta löpsteg, eller ska det kanske till och med gå betydligt lättare? Jag känner mig lite spänd och det känns ju inte helt naturligt, vilket kanske inte är så konstigt när jag inte får springa som jag gjort de senaste 25 åren. Eller?

Kanske ska lägga till att jag är fruktansvärt sliten i vader och baksida lår och jag såg vad ni skrivit tidigare om att "skynda långsamt" och inte springa varje pass med den "nya" tekniken. Men nu är frågan: Jag har bara sprungti tre pass på en mil vardera. Om jag springer ett pass med min gameltant teknik, tappar jag då det jag har tränat upp och går tillbaka till mina gamla vanor? Jag skulle aldrig palla ett långpass med den nya tekniken.
Johan Pihl
1975 • Olofstorp
#18
•
13 januari 2011 kl 13:49
Gilla
Badgear:
Det bu beskriver är precis den känslan jag får efter en vecka eller två helt utan kvalitet eller fart. Kroppen fastnar liksom i lufs-mode för mig. Det är ju kanske inte så lätt att få in det just nu, men för mig brukar korta intervaller eller ett gäng stegringslopp väcka benen igen.
Klas Orsvärn
1960 • Södermalm
#19
•
13 januari 2011 kl 22:02
Gilla
Linda, de allra flesta brukar uppleva att det går fortare. Har du tänkt på stegfrekvensen? Det är den som är viktigast.

Jag rekommenderar starkt att bara tänka på stegfrekvensen i början. Strunta i hur du landar
- stegfrekvensen har störst betydelse för effektivitet och skonsamhet
- att vara bekväm med hög stegfrekvens är en förutsättning för att kunna landa avslappnat på framfoten
- det är enklare att bara tänka på en sak i taget
- mindre risk att spänna sig
- det blir automatiskt en gradvis ändring av tekniken, om man ändrar en sak i taget, vilket ger mindre problem med överbelastning

Att växla teknik tycker jag är en dålig idé, men det finns de som säger att det fungerar.
Linda Blomberg
1985 • Luleå
#20
•
14 januari 2011 kl 07:52
Gilla
Tack för tipset! Ska försöka tänka på stegfrekvensen, vet att jag tar långa kliv och har inte allt för hög stegfrekvens när jag springer.

Känslan just nu är att jag inte riktigt får kraft i frånskjutet, kan ha att göra med underlaget, jag springer med Ice Bug men för nysnö hjälper inte dubbar men ska inte skylla på underlaget eftersom jag sprungit betydligt snabbare i nysnö tidigare.

Nu på lördag flyttar vi upp till Lule och där finns det tillgång till en hall med löpparbanor på nästan 400m så kommer att springa intervaller där, då kanske jag får till stegfrekvensen och farten. Sen kommer jag även att köra löpskolning, vilket förhoppningsvis hjälper =)
< < < 1 2 > > >
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.