11 juni 2016 kl 21:36
Hej, hittade det här inlägget idag. Ser att det skrevs för länge sedan och jag hoppas att du, alla som kämpar sig tillbaka mår bra. Tänker att tråden ändå är intressant för många fler som drabbas, så jag lägger till mina erfarenheter.
Jag har själv varit sjukskriven för utmattningssyndrom för många år sedan, då kallades det utmattningsdepression. Jag kommer ihåg att min läkare blev störd på mig då jag försökte förklara för henne att det var den fysiska biten som var den värsta kampen. Att jag var ledsen och grät mycket berodde lika mycket på rädsla och frustration över att det aldrig tycktes släppa. Jag följde råden och försökte träna, men kroppen svarade bara med att bli sämre och jag var ständigt förkyld och sängliggande. Det var en mardröm.
Idag verkar kunskapen ha blivit bättre kring att detta också definitivt är något fysiskt som drabbar en. Ju mer man som patient förstår, desto bättre och fortare kommer man att kunna komma ur det, istället för den ständiga jojon som många av oss upplever.
Någon sa till mig att ”du kan inte springa dig friskt på ett brutet ben” och det var en ögonöppnare. Jag var tvungen att se mig själv som skadad, och inte jämföra mina träningsprestationer med innan. Det är som läkaren i tråden skrev. Att även 500 meters promenad räknas som träning.
Jag började tillslut att träna hemma i vardagsrummet i cirka tio minuter. Mycket qi gong, sedan började jag springa på stället i 3 minuter, sakta men säkert var jag uppe i tio minuter. Då tyckte jag att jag var närmast vältränad ?
( Kan tilläga att sjunga hjälpte mig, gjorde kropp och själ lugn. )
Fortfarande idag många år senare kan kroppen reagera med förkylning och med lång återhämtnings-tid om jag struntar i att lyssna på kroppen och bara springer på vilja. Skillnaden nu är att jag förstår sambandet mer.
