Louise springer sig lycklig, del 2

Efter Winter Fun Run var jag definitivt fast. Jag var nu en löpare. Inte en särskilt snabb löpare och inte en löpare som kunde springa långt eller ofta men jag var en löpare! En ny del av min identitet som jag själv hade skapat. Det var inte ett epitet som någon annan hade givit mig eller tyckt om mig utan jag var en löpare för att jag valde att vara det. Jag hade hittat en aktivitet genom vilken jag kunde styra vem jag var, vem jag valde att vara.

Min ångest lättade, jag kom närmare och närmare ett beslut om att lämna mitt totalruinerade förhållande, sälja huset och ta mig vidare i livet. Springa vidare i livet, i mitt liv. Det gamla diskbråcket hade slutat att göra ont. Viss nervutstrålning kunde jag känna i höfterna och i benen när jag låg på sidan men det var allt. Och jag cyklade, lånade sambons mountainbike och gav mig ut. Det var inte så bra, där kände jag av diskbråcket. På min damtralla hade jag en upprätt sittställning som inte gjorde ont men efter en dryg timme på mountainbiken hade jag svårt att resa mig upprätt. Min sjukgymnast förklarade sakligt att jag kunde glömma att sitta framåtlutad på en cykel, jag fick hålla mig till damcykel. Det gjorde jag. Ett tag. Drygt ett år senare köpte jag en racer, en landsvägscykel, men det är en senare historia.

När jag tittar på bilder från vintern och våren 2018 minns jag min oförställda lycka när jag såg på klockan att jag hade sprungit, med gångpauser, 8 km. Det var ju hur långt som helst! Och jag formligen älskade att vara ute i skogen, ju slabbigare och lerigare det var ju gladare var jag. Vintern 2018 var synnerligen blöt i Skåne. Översvämmade stigar med is som bar eller brast. Oftast brast den och jag trampade ner i 15 cm iskallt lerigt vatten. Ullstrumpor hade jag så klart men snart hittade jag neoprenstrumpor. Vilken grej! Det spelade ingen roll att jag blev dyngsur, jag höll värmen! Skokontot sköt i höjden och jag testade flera olika skor. Vattentätt lät ju bra, eller hur!? Fel! Vattentäta skor släpper in vatten ovanifrån men de släpper inte ut något vatten. Det blir som att springa med blyklumpar på fötterna.

Varför jag inte gick med i någon löpargrupp eller anslöt mig till en klubb? Det vågade jag inte. Det fanns alls inte på kartan att jag skulle socialisera med någon, detta var min resa, min upplevelse och jag ville inte riskera att känna mig sämst och långsammast. När jag sprang själv vann jag ju varje gång!

När kollegorna började prata om att springa Vårruset 5k i Helsingborg nappade jag, trots rädslan. Och som jag sprang. Jag persade med 5 minuter och tog mig i mål på 37 minuter. Det var med vindens hastighet! Jag flög förbi vätskekontrollerna och jag spurtade i mål som en gasell. Jag var så otroligt stolt! Genast bestämde jag och en kollega oss för att nästa gång skulle vi våga oss på att springa med officiell tidtagning. Huga! I bilen på vägen hem upplevde jag Runners High, tror jag. Upplevelsen var så stor, jag ville springa mer, NU! Jag funderade allvarligt på att stanna bilen och bara springa. Insåg att det inte vore rätt beslut och höll glädjen som en varm hand runt hjärtat. Tänk att jag hade klarat det och ville mer!

Änglamilen närmade sig med stormsteg. Mina hälsporrar, som jag dragit på mig innan jag började springa, gjorde sig ordentligt påminda och det var mycket osäkert om jag skulle kunna springa mitt drömlopp. Världens bästa sjukgymnast gav mig övningar och stötvågsbehandling. Dessutom rekommenderade hon löpvila. Jag tog det med en nypa salt, tänkte att hon nog menade att jag skulle vila från löpningen om det gjorde ont. Och det gjorde jag. När det gjorde ont så stannade jag och gick en stund. Så kom dagen. Dagen då jag skulle ställa mig i startfållan för att springa Änglamilen. Jag hade inget tidsmål, bara målet att ta mig runt medelst joggingsteg, utan gångpauser. Mentalt hade jag förberett mig med tre medaljer. En i brons, en i silver och en i guld. Brons skulle jag få om jag tog mig runt. Silver om jag gjorde en viss tid och guld om jag sprang hela. Jag vann guld! Det var fruktansvärt tungt. Jag blev omkörd av rullstolsåkare men höll mig nära en pappa och hans dotter i 9-årsåldern. Liv, tror jag att flickan hette. Pappan hade kunnat springa loppet på gissningsvis 40 min men sprang med sin dotter, coachade och peppade henne runt hela banan. Jag sög åt mig av hans tips till henne och jag tror att utan de två hade jag inte haft en chans att klara loppet. Väl i mål möttes jag av min mamma och min dotter. De var lika chockade som jag över att jag hade klarat det! Tiden? 1.18 och lite till. Men jag hade vunnit guld!

Efter loppet ville jag börja träna fart. Nu ville jag verkligen sätta sub 60. Anmälde mig till nästa lokala millopp några månader senare och la upp ett schema för hur detta skulle gå till och satte igång. Inom någon vecka hade jag tappat lusten. Det gick bara inte, det var inte roligt. Googlade och fann post marathon blues. Kunde jag drabbas av det trots att jag bara hade sprungit ett ynka millopp? Ja, jag tror det. Om man räknar ansträngning och prestation i förhållande till förutsättningar istället för objektiv prestation så kan man nog det. Lägg där till att jag i livet i övrigt har höga prestationskrav på mig själv och prestationsångest är min ständiga följeslagare. Den har hindrat mig från mycket roligt i livet. Jag fann mig nödgad att helt lägga om träningen och istället fokusera på att springa längre. Släppa allt som hade med att springa fortare att göra. Och där kom glädjen igen! Glädjen över att kunna springa, att bara göra det! Veckorna innan loppet avslutades det eländiga förhållandet och jag började ana en ljusning på många olika delar av livet. Jag sprang för att jag kunde, för att jag ville och det var min grej. Bara min!

I september 2018 var det dags för Lergöksloppet. Jag la mig längst bak i startfållan, släppte förbi allt och alla. Fick akta hälsenorna för följecykeln, ni vet funktionären som cyklar längst bak för att se till så att ingen ramlar och blir glömd i ett dike. Efter några kilometer kunde jag börja plocka placeringar. Jag var på g! De sista kilometrarna var smärtsamma, så smärtsamma. Håll i, snart framme! Jag spurtade i mål och persade igen! 1.09 och några sekunder. Waow! Sen minns jag inte mer. Jag rasade ihop i en hög. Mina vänner fotograferade den utslagna och kollade så att jag levde. 

Efter Lergöksloppet anmälde jag mig snart till Tjurruset 5k. Jag var så laddad! Och nu ville jag verkligen få upp farten! Intervallträningen tog vid, jag sprang i djup sand på morgnarna och jag sprang fyra dagar i veckan. Veckomängden ökade betydligt mer än 10 % i veckan men jag tänkte att äsch, nu är jag så stark så det funkar! Det höll i någon månad. En ny smärta som jag inte kände igen slog ut under knät, på insidan. Jag tejpade, vilade från löpningen, cyklade mycket. Det slutade att göra ont och jag började springa igen. Pang! Smärtan kom, jag haltade och högerbenet kunde inte skjuta ifrån. Besök hos sjukgymnast, som konstaterade att det inte var fel på vare sig vad, hälsena eller knä. Däremot riktade hon vissa anmärkningar mot min rumpa. Eller min obefintliga rumpa. Obefintlig var den nu alls inte men musklerna i den lyste med sin frånvaro. Frånvaron av fina glutes hade gett en överansträngning av vader och framsida lår. Men jag gör mina squats, knäböj och står på ett ben, sa jag. Jo, sa hon, men du gör inte rätt. Nähä. Och när hon visade mig hur jag skulle göra knäböj så kunde jag klara max tre i rad så visst hade hon en poäng. Rehabschema, styrketräning varje dag och återbesök tog vid. Det hjälpte. Tjurruset kunde jag dock glömma, det blev min första DNS. Men jag behövde mer! Jag behövde hålla i min kondition, jag älskade ju min nya kondition! Slask ute och svårt att cykla men simhallen fanns.

Simhallen. Bara ordet ger mig kalla kårar. Inga skyddande kläder, andra människors blickar, upplyst, ljud och allt gammalt obehag slog till. Men jag hade inget val. Hittade en gammal baddräkt, den fick duga. Eller, den senast använda baddräkten kunde jag inte längre ha eftersom den nu satt som en säck . Jag var ändå nästan 30 kg lättare. Den andra gamla baddräkten var en oanvänd Speedo som jag köpt på rent önsketänk flera år tidigare. Den fick duga. Jag pregade in valkarna och tog mig till simhallen tidigt på morgnarna. Det var inte så farligt. Bröstsim behärskar jag väl, crawl är det värre med. Jag påminner mest om en drunknande som febrilt viftar på hjälp, innan jag sjunker. Jag läste om simträning för löpare och fann.. tadaa: Vattenlöpning! Man införskaffar en galet ful simring, eller ett simbälte, som fästs runt midjan och sen joggar man runt på djupt vatten. Ska man ändå skämma ut sig i baddräkt så kan man ju lika gärna ha ett fult simbälte runt magen, tänkte jag. Jag vattenlöpte flera dagar i veckan och kände att konditionen och löpmusklerna mer eller mindre fanns kvar. Det funkade. Jag tog till och med mod till mig och tog lektioner i crawl. Det var roligt så länge instruktören var med och jag började fundera på att en klassiker kanske skulle genomföras. Dock, att träna crawl utan instruktör var för tråkigt. Jag tycker om att bada men att simma är för tråkigt. Det blir ingen klassiker. Jag ska bli ultralöpare istället.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.