Louise springer sig lycklig, del 1

Resan börjar 28 september 2017. Jag var på ett hemskt ställe i livet med ett trasigt, om än ej avslutat, förhållande, en nära anhörig var svårt sjuk och behövde tillsyn 24/7. Jag var tvungen att gå ner markant i arbetstid och vara hemma mycket och alltid vara tillgänglig och ha möjlighet att ta mig hem på 10 min. Jag var knappt återhämtad från utmattningssyndrom, det gamla diskbråcket gjorde sig påmint dagligen, nya hälsporrar på båda fötterna och all världens anpassningar på jobbet räckte inte. Ett vrak, alltså. Ett tröstätande vrak. Jag vågade inte väga mig men gravidkläderna satt tight så jag bör ha vägt ca 110. Till mina 163 cm blir det BMI på ca 40. Det innebär svår eller extrem fetma.

Så fick jag ett ryck och på ren ångest stack jag ut och sprang! 

Det var underbart. Och smärtsamt. Tungt, svettigt. För att inte tala om fruktansvärt pinsamt att bli sedd i tights. Jag såg ju hur blickarna föll där i elljusspåret, en klotrund kvinna vaggar fram med sin stora vita pälsboll till hund.

Hunden Rex, som knappt behövde småjogga för att hinna med. Men jag blev biten direkt. Kände direkt hur hjärnan började vakna, världen blev lite ljusare och fåglarna sjöng lite klarare. 2,5 km på obestämd tid. Repris dagen därpå. Så fortsatte det. Och ja, jag skadade mig. Jag hade fruktansvärt ont men vägrade att ge upp. Massage, liniment, hårt kompressionsstöd på vaderna - det var mycket smärtsamt. Bytte skor till maxdämpade Hoka One One och det räddade nog min löpning. Startade med ett litet styrkepass. Plankan i 15 sek var en utmaning. Squats kunde jag max 5. Betänk då att jag inte gick från ett inaktivt liv, jag var van vid raska promenader på 5-6 km, men inte vid träning. Så fick jag en idé. I slutet av maj skulle jag springa Änglamilen, det lokala loppet. En hel mil. En hel jäkla mil, springandes! Snabbt insåg jag att jag var tvungen att gå ner i vikt för att kunna springa.

Räkna kalorier är inget för mig. Jag vet att jag antingen struntar i det för att det är för komplicerat och tråkigt att mäta varenda slatt man häller i grytan eller så blir jag helt fixerad. Jag har nämligen blivit det förr. Som många andra tjejer och kvinnor har jag haft massiv kroppsångest genom hela livet. Jag har jojobantat, stoppat fingrarna i halsen, svultit mig, hetsätit och räknat kalorier. Gjort halvhjärtade försök att träna bort det men ingenting har funkat. Lchf hade jag testat och det funkade inte heller. Jo, humöret blev bättre och några kilon försvann men det var inte för mig. Min modell blev nu att sluta småäta. Börja springa och sluta småäta. Frukost, lunch, mellis och kvällsmat. På det lördagsgodis. Jag upptäckte snabbt att för att klara att inte småäta var jag tvungen att äta ganska bra mat på mina måltider. Och nej, det var inte lätt. Ja, jag föll igenom ibland. Men jag hade bestämt mig för att jag skulle gå ner i vikt för att kunna springa, inte för att bli smal, snygg eller för att bli älskad. Bara för att kunna springa. Det var en tuff match att gå mot hjärnan men det gick - oftast. Tack Gudinnan för lakritsrotste! Det gick nog tre liter varje eftermiddag för att hålla sötsuget hanterbart. 

Vid jul märkte jag tydliga förändringar i kroppen. Det syntes på mig att något hade hänt. Kroppen reagerade starkt på vad som hände. Jag minns att jag frös, hade riktig frossa, i över sex månader. Jag frågade min syster sjuksköterskan och hon förklarade att det var helt normalt när man tappar ca 10 kilo på ett par månader. Det skyddande späcklagret var dränerat. Att det funkade gjorde att jag kunde fortsätta.

Löpningen då? Jo, jag hittade ett schema på Aktiv Träning med tre pass i veckan som jag följde. Eller, försökte följa. Jag fick modifiera det och göra det dubbelt så långt. Jag fick byta ut ett pass i veckan mot cykel eller crosstrainer eftersom benen inte höll för tre löppass i veckan. Jag behövde verkligen två löpfria dagar mellan varje pass. Men det gick framåt. Åh, jag minns lyckan när jag klarade 3 km utan gångpaus! Tempo? Tja.. 8.30 min/km, kanske. Spelade ingen roll! Så anmälde jag mig till mitt första lopp, Winter Fun Run 2018, i hemstaden. 5 km! Jag var så fruktansvärt nervös, kunde knappt ta mig dit. Vara bland folk, i tights, bland riktiga löpare? De skulle ju se att jag bara var fejk. Inte var en löpare, inte kunde springa på riktigt. Tack och lov var det ett kvällslopp och jag kunde således gömma mig i mörkret. Jag genomförde loppet. Fick ta gångpauser men jag tog mig igenom på ca 42 min och jag var så galet stolt! Det största var dock att jag pratade med några andra löpare och de var inte farliga, de pekade inte finger och hånskrattade inte. Och två killar, lite yngre än jag, som kämpade lika mycket fick också pausa och vi hade faktiskt kul. Vart min rädsla kom från? Skolåren vill jag inte gå in på men visst, där finns en del att hämta. Däremot är det ett minne från när jag var i 30-årsåldern och gjorde ett försök att börja springa. I skogen mötte jag en springande tant som tyckte att jag och min cyklande 5-åring var i vägen och hon snäste ”flytta på dig tjockis”. Den kommentaren satt, den sitter än. Den satt så hårt så att när jag i värmen sommaren 2019, nästan 40 kg lättare, vågade ta av mig tröjan och springa i bara sportBH så var det enormt stort för mig. Där är lite lös hud och en del underhudsfett. Men jag är okej. Jag har alltid varit okej och det är aldrig okej att säga så till någon annan. Men fortfarande, när jag möter någon som i utseende påminner lite om henne så blir jag lite rädd. Tänk om det är hon? Tänk om hon säger så igen?

Jag förändrades på andra sätt också. Särskilt minns jag hur min vän och kollega reagerade på mina träningskläder och min attityd till att köpa löparskor och matchande kläder. ”Louise, du är den mest ickemateriella person jag känner. Du tänker ekologiskt och närodlat och försöker verkligen leva så. Men när det kommer till löparkläder så är du en helt annan person. Med din rosa väst, keps och långa blonda hästsvans ser du ut som klippt ur en amerikansk high school-film”. Så minns jag vad hon sa och det är säkert inte ordagrant men på ett ungefär. Och det stämde, löpningen öppnade upp delar av mig själv som jag inte kände igen. Jag fick omdefiniera mig själv, lära känna mig själv på nytt. Samma kollega hade några månader tidigare hoppat på när jag föreslog att vi skulle ta Änglamilen tillsammans. I efterhand kom det fram att hon hade svarat ja delvis för att hon aldrig trodde att jag skulle hålla i och klara det. Hon var inte på rätt ställe för det och valde att inte springa loppet men jag gjorde det. Jag gjorde det!

1 kommentarer till inlägget

Samuel Sundberg
1973 • Harbo
#1
31 augusti 2019 - 23:02
Härligt att läsa din historia! :)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.