Småbarn. Träning. Och livet. | Uppladdning for dummies
Småbarn. Träning. Och livet.

Uppladdning for dummies

Uppladdning inför en tävling är A och O. Nu ska det omgående påpekas att det här inte är ett inlägg i den vetenskapliga delen av ämnet. Eller med någon slags stöd i något påvisbart.

Däremot en i vissa fall, eller kanske inte alls, tillämplig inblick i tankegångarna före, under och efter ett ganska viktigt lopp för en ganska ihärdig motionär. Som också händelsevis besitter en ganska svårslagen förmåga att inte bara ladda upp utan fullkomligt övertända. Ungefär såhär kan det gå till..

Före #1-att skapa fysiologiska förutsättningar
Det där med vila fattar ju alla och den biten har jag under kontroll. D.v.s. somna okontrollerat vid ungarnas nattning vid halv nio... Men nattsömn blir det! Viss boostning medelst rödbetor kör jag också, inte helt till magens förtjusning. Vilket kanske inte är helt optimalt tillsammans med ovanligt mycket kaffe i kombination. För magen alltså, rent energimässigt känner man sig som en rymdraket på väg att skjutas upp och bitvis på den nivån att händerna darrar. Ungefär då vet man att man fått i sig tillräckligt med kaffe.

Före #2 -att skapa sinnestämning
Här finns bara ett recept -hårdrock. Efter en lite mer än långtifrån lagomt stadig kopp köpekaffe är det bara att vrida upp volymen och sätta sig i bilen, kvalificerad egentid som många småbarnsföräldrar kallar det. Inte bara spela lite grann utan fullkomligt all-in på stereon. Volymen ska gärna vara sån att man blir en riktigt dålig bilförare och lite så att det ringer i öronen och är stelt i nacken när man kommer fram efter två timmar. Då vet man att man spelat tillräckligt högt och tillräckligt bra.

Före #3 -när stämningen försvinner
Man värmer upp lite, kanske jogg och lite fartökningar. Här dyker första omgången minustankar upp. "Men gud var jobbigt det känns redan i 5-minuterstempo, det här går aldrig, varför åkte jag ens hit..".

Före #4 -när stämningen kommer tillbaka igen
Så kommer man ändå upp i lite puls, stabiliserar den, får benen att vakna och lunkar bort till startfållan. Ser favoriten stå och stretcha och tänker "Fan, såå långt efter honom är jag väl ändå inte?" Ser konkurrenterna, i mitt fall denna dag i huvudsak en då yrkeskategorimedalj stod på spel, och tänker "Nej, det här är fanimej min dag, ingen tar mig. Ingen!" ..även om vederbörande var 5 minuter före på Göteborgsvarvet bara 2,5 månad tidigare.

Under -att dra nytta av uppladdningen
Startskottet går och planen hålls. I 100 meter... För det är såklart omöjligt att inte rusa med alla andra. Men efter 500m är jag tillbaka i kurs igen och håller 3:42-3:45 i avsedd puls dessutom. Känslan är stark så jag hänger på en snabb grupp, som jag t.o.m. drar en hel del efter några km. Avståndet till konkurrenten ökar och övermodet infinner sig och vid 6-7km känns det klappat och klart.

Under -löparens ångest
Men så efter lite mer än halva loppet kommer konkurrenten upp i rygg vid 7km. Här spelar så en fullkomlig symfoni av blandade tankar. Följande saker (och fler) spelas upp i den inre dialogen inom loppet av 10 sekunder:
-Min idiot, att jag tappade allt försprång, bravo...
-Äh, han har fått jobba för att komma ikapp, han är tröttare!
-Nej, det är han inte..
-Jo, det är han! Jag har flera meter tillgodo och orkar mycket mer.
-Nej, det gör jag inte, jag har fanimej inga fler växlar. Eller bensin.
-Jo, det har jag! *ökar*
-Men gud, kan det inte ta slut, kan han inte bara gå förbi så jag kan ge upp och slippa den här skiten. Andra plats är väl inte såå farligt?..
-Jo, det är det, nu är det bara köra, ge allt!
-Jag orkar inte, eller?
-Nej.
-Jo, det gör jag tamejfan!
-Eller inte.
-Jo! Jag kan, jag måste, jag ska!

..och sisådär 50 varv av den dialogen.

Men så håller det. Och avståndet ökar igen, sista kilometern går successivt fortare och det blir inte ens en spurtstrid. Väl i mål är det bara att lägga sig ner tills sjukvårdarna ber en flytta på sig för där i målfållan kan man tydligen inte ligga och flämta hursomhelst.

Så jag lunkar bort -glad, stolt och trött.

Efter -den fantastiska förmågan att glömma bort allt som varit jobbigt
Eftersvettningarna över och på väg mot ombytet så känns benen redan lite piggare. Bara en kvart efter målgång tänker jag "Orken kom tillbaka fort, då måste det funnits mer att ge. Lite snabbare kunde det ha gått. Så farligt motigt var det väl inte? Nej, jag kunde nog tagit i lite mer". När maxpulsen varit den högsta på minst 3 år.

Och folk undrar vad det är som är roligt med löpning.. Få, om några, motionsformer erbjuder möjligheten att såväl fysiskt som mentalt känna sig som ett halvdussin olika personer inom loppet av ett dygn -för att sedan glömma bort hälften av det och göra om det igen. Lite som en guldfisk på amfetamin, typ.

Lite så är det ibland. Man lär sig ingenting men ändå allting på en gång.

 

Medalj och vinnarskor
Tredje gången gillt i Halmstad, ett mycket trevligt millopp! 

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.