Bergatagen

Lakes Sky Ultra - ett sky race för icke höjdrädda

Banprofil i miniformat

 

Sky running definieras av bergslöpning med rejäla stigningar och ett sky ultra måste, förutom att vara långt, ha minst 2500 m positiva höjdmeter. I Europa har det funnits en Sky running series ett bra tag men i Storbritannien gick de första sky race loppen av stapeln 2014 och i år är första året de har sin egen serie. Med en radda häftiga lopp i olika bergstrakter bevisar de verkligen att det finns mer än gröna kullar i England!

Lakes Sky Ultra – 56 km och 4500 positiva höjdmeter - hade premiär förra året men fick då förkortas på grund av usla väderförhållanden och de fick utesluta de mest tekniska partierna. I år hade vi bästa tänkbara väder för scrambling och snabb utförslöpning och fick njuta av hela den fantastiska rutt genom centrala Lake District som banläggare och tävlingsledare Charles Sproson har skapat.

 

Jag anmälde mig en dryg månad före loppet med förhoppning om en häftig upplevelse och med intentionen att riktigt tävla. Tyvärr blev träningen lidande av först en långdragen förkylning och sen en låsning i ena vadmuskeln. Jag velade in i det sista och funderade på att hoppa in som funktionär istället men visste innerst inne att jag skulle ångra ett sånt val så till slut hämtade jag ut min nummerlapp. Beslöt mig för att försöka dra in tävlingshornen och starta lugnt för att kunna njuta av dagen i bergen istället för att gå in i väggen efter halva vägen. På race briefingen kvällen innan loppet fick vi en föraning om vad som väntade med ett par korta filmer från banan och deet lottades ut Lekistavar och schyssta jackor från Salewa till några lyckliga vinnare. Jag skrattade för mig själv när Charlie upprepade tre gånger att man faktiskt måste följa de små röda flaggor som markerar banan, britter är vana att vid att ta snabbaste vägen upp och ner, oavsett terrräng...

 Små röda flaggor markera bana. Här på väg ner till Haweswater

 

På tävlingsdagen vaknade jag på strålande humör och för första gången på två veckor utan ont i vaden! På startlinjen dök flera bekanta ansikten upp och jag kände mig glatt förväntansfull. Hann prata några ord med Carol Morgan, en vän från Dragon’s back race, och vi kom att springa en lång bit tillsammans. Jag startade i mitten av fältet men tyckte ändå att tempot var rätt högt från början. Starten nere i Ambleside är i stort sett på havsnivå och första kontrollen var belägen på Dove crag, 790 m ö h. Det är bra stig upp och det blev löpning större delen av vägen om än lugn sådan. Jag och Carol avhandlade olika lopp och nådde kontrollen oväntat snabbt. Därefter fortsatte vi uppåt, via Hart crag till Fairfield (873m) innan det blev dags för första riktiga utförslöpan. Trots att det var mulet var det riktigt varmt och svetten rann redan om mig. Jag kände mig lite stela och ovan utför och lyckades ramla två gånger på den knixiga steniga serpentinslingriga stigen. Andra gången resulterade i ymnigt blodflöde från båda knäna och handflatorna. Trots att det var bara ytliga sår blev jag lite skärrad och det var väldigt skönt att ha snälla Carol vid min sida. Vi småpratade flåsande via Dollywaggon pike till Helvellyn (950m). Efter det tog jag det väldigt försiktigt utför, blev riktigt mesig och tappade tid men det fick det vara värt, det här skulle ju vara en rolig dag och huvudsaken var att jag tog mig runt.

 

 

Upp mot första kontrollen Dove crag

På väg upp mot första kontrollen Dove crag

Carol på Fairfiled

Carol på Fairfiled. Skönt med svalkande morgondis!

 

Första scramblingpartiet (scrambling = man måste använda både händer och fötter för att ta sig fram) var nerför Swirral edge och någonstans här tappade jag bort Carol. Rutten fortsatte via en loop över Catsty cam ner till en vätskestation i dalen innan vi återvände till Helvellyn via Striding edge. Jag gillar verkligen Striding edge! Bergskammen här innebär ingen svår scrambling (grade I) men det är rätt brant på båda sidor och ger en häftig känsla av frihet. Jag sprang, hoppade, klättrade och bara njöt! Jag passerade flera löpare den här sträckan vilket förstås bidrog till den positiva känslan.

 

Stiglöst runt Catsty cam

 

Striding edge

Striding edge, lånad bild från Lakes sky ultra 

 

Glad efter striding edge

Glad efter att ha fått scrambla på Striding edge! Foto Robert Campbell

 

Väl uppe vände vi österut för en brant utförslöpa ner till Eagle crag, en fin stenig grade II scrambling som de gjorde lättare åt oss med ett rep. Inga problem med klättringen men i grässluttningen ovan och nedanför gled jag omkull flera gånger, såg sen efter loppet att skornas dubbar var helt nerslitna. Lite klantigt att inte kolla det innan och ta ett par nyare skor! Sista biten ner till Grisedale Beck gick genom ett parti med lösa stenar och jag gjorde flera medtävlare sällskap med skotömning och vätskepåfyllning. Nu var vi nere på 200 m höjd och tävlingens största utmaning låg framför oss: klättringen upp på St. Sunday crag via Pinnacle ridge. 500 m stigning på mindre än en km och en grade III scrambling. En stig hade underlättat men nej, här var det mossa, blåbärsris och högt gräs ända upp till scramblingpartiet. Det var för brant för att gå upprätt och det kändes oändligt långt på alla fyra med näsan i blåbärsriset. Tuff stigning för att uttrycka det milt.

Sen var den plötsligt där, den efterlängtade Pinnacle ridge som jag hört så mycket om. Det är ingen egentlig ridge utan en klättringsled och gulp, den var mycket brantare än jag hade förväntat mig. Jag frös några sekunder, kunde inte hitta ett enda vettigt grepp för att ens ta mig upp första hörnet! Repet de hade satt dit för att underlätta kändes bara halt och på fel ställe. Till slut insåg jag att jag var tvungen att klämma mig fast med rumpan och liksom trycka mig uppåt. Det tog mig evigheter men som tur var hade jag ingen precis bakom. Efter den här passagen fortsatte det lika brant men med enklare grepp och till slut var jag uppe. Leendet var vid det här laget aningen sammanbitet men jag var otroligt nöjd med att ha tagit mig upp.

Pinnacel ridge

Pinnacle ridge Foto Philip Harrison

Arnoud på Pinnacle ridge

Min holländske vän Arnoud på väg upp på toppen av Pinnacle ridge Foto Philip Harrison

 

Nu var vi också halvvägs igenom loppet och strax framme vid matstationen. Eller strax och strax, först nerför en 4 km lång grässlänt och gömt under gräset gömde sig stenbumlingar och hål. Det gick rätt långsamt helt enkelt och här blev jag också omsprungen för första gången under loppet. Av en tjej. Hon sprang så lätt nerför att jag tänkte att hon gärna kunde få överta min femteplats (nej jag räknade inte men hade fått rapport om placeringen på tidigare kontroller). Väl nere i Patterdale fyllde jag på med kaffe, banan och sportdryck och var snabbt iväg igen. Till min förvåning dröjde sig de andra kvar därinne, inkl tjejen. Jag bestämde mig för att inte bara ge bort den där femteplatsen i alla fall och ökade tempot lite. Nu följde banan Coast to coast-leden upp mot High Street (828m), fin stig som slingrar sig upp längs bergssidorna. Mestadels var lutningen inte värre än att det gick att springa och plötsligt kände jag mig stark och full av energi. Jag gick, sprang och njöt av milsvida vyer och mådde toppen!

Fin "stig" ner till Patterdale

Patterdale i sikte nere vid Ullswater

 

På väg upp mot High street följde vi vandringsleden Coast to coast och det var betydligt mer lättlöpt

 

 

Vid mina otaliga fotostopp konstaterade jag att jag inte hade någon nära bakom men jag knappade stadigt in på de framför och humöret var på topp. Tappade återigen lite fart i utförslöpan ner till Haweswater och en efterlängtad vätskekontroll. Sportdrycken de bjöd på var Pura hydrocharger, den smakade väldigt neutralt och passade mig perfekt. Vanligtvis dricker jag bara vatten men här svettades jag så mycket att elektrolyterna behövdes. När vi åter vände västerut för de tre sista stigningarna började krafterna till sist tryta. Stegen upp blev tyngre och partierna utför allt långsammare i takt med att jag räknade ner återstående kilometrar. Jag pratade med alla vandrare jag såg och fick en massa positiv respons inkl medlidande kommentarer om mina blodiga knän – gjorde mig gott!

Till slut hade jag i alla fall Kirkstone pass i sikte, sista kontrollen och bara Red screes mellan mig och målet. Här hade Charlie stoppat in två etappriser: King of the mountain uphill och downhill. Det stod väldigt snart klart att jag inte skulle vinna endera… Det finns en utomordentligt trevlig stig upp på Red screes men nej den fick vi förstås inte ta. Vi fick häva oss upp i gräs, genom korta raviner och branta bäckfåror. Bara 700 m sträcka och 350 höjdmeter men det tog mig 25 min att ta mig upp. När jag vände mig om vid en av alla vilopauser såg jag Carol strax bakom. Carol hade gjort ett mycket jämnare lopp än mig och hade knappat in stadigt på de senaste etapperna. När jag nådde toppen av Red screes – och jag kände att benen för första gången på hela dagen fungerade utmärkt att springa utför med- växte tävlingshornen till slut fram. Jag släppte alla spärrar och sprang för allt jag hade (inte jättsnabbt vid det här laget) de sista 6 km ner till målet. Nu var det så där härligt roligt igen och jag kände att leendet nådde från öra till öra. Jag kände mig äntligen säker på att jag skulle klara det, fullfölja ett rackarns tufft ultralopp trots dålig form och tveksam mental inställning inför loppet.

 

Bara ett par toppar kvar nu!

Red scree på väg ner, tillbakablick mot toppen

 

.. och framåt, målet i sikte!

 

På något vis höll jag undan från Carol och gick i mål som femte dam. Bara för att få otroligt dåligt samvete när hon dundrade in en minut senare och sa att hon hade hoppats hinna ikapp mig så att vi hade kunnat gå i mål tillsammans… Vi var båda trötta men strålade av glädje och gick som på moln runt och pratade, fyllde på energi och hejade in medtävlare i mål. Alla såg så glada och nöjda ut! Holländska vännen Arnoud hade gjort sitt livs längsta lopp och tyckte klättringen hade varit bara rolig, imponerande! Jag kramade om Charlie och tackade för ett otroligt fint arrangemang innan kvällen avslutades med middag i goda vänners lag.

Lärdom: Det är verkligen mycket roligare att starta lugnt och passera löpare efterhand än att gå in i väggen och bli omsprungen hela andra halvan av ett lopp. Jag passerade första kontrollen som nr 43 och gick i mål som nr 26 (av totalt dryga 90 startande), mycket nöjd med det.

Lakes Sky ultra är, näst efter Glen Coe Sky race, det vackraste lopp jag sprungit. Om man gillar berg och inte är höjdrädd är det ett ultimat endagarslopp. Rutten är otroligt välplanerad och täcker in bland det vackraste Lake District har att erbjuda. Med så mycket tekniska partier har man dessutom inte riktigt tid att tänka på hur långt som är kvar, man får liksom bara ta det som kommer. Och trevligare och bättre funktionärer får man leta efter, både proffsigt och familjärt på samma gång. Åk dit!

 Bild på Red scree och sista klättringen - den branta till höger- och sista nedförslöpan - kammen till vänster, tagen ett par dagar efter loppet

15 kommentarer till inlägget

1970 • Lerum
#1
3 augusti 2016 - 20:32
Underbar RR man bara vill ut och springa. Kul att det gick så bra
1974 • Västerås
#2
3 augusti 2016 - 20:54
Tack Anders! Ja jag längtar redan tillbaka nu när jag ser bilderna :-)
Bo Johansson
1960 • Västerås
#3
3 augusti 2016 - 21:22
Man blir ju bara så sugen och nästan alla namnen är i minnet från första GL3D. Måste snart dit igen.
1974 • Västerås
#4
3 augusti 2016 - 21:36
Ja Bosse det var väldigt mycket igenkänning från GL3D 2014! Som nedför Fairfield - fast där skulle jag ju inte sprungit då ;-)
Henrik Ortman
1974 • Salbohed
#5
3 augusti 2016 - 22:39
Härlig läsning. Nu blev man ju sugen att åka dit precis som Bosse skriver!
Åsa Bergman
1983 • Fagersta
#6
4 augusti 2016 - 06:18
Pinnacle ridge, när jag ser bilder så blir jag riktigt sugen på att testa nåt sånt där. När du kommer till ett passage med klättring, får man välja friväg för att klara det, eller är de markerat med färg eller dylikt.
Vad kör ni med för skor? Samma hela vägen?
1974 • Västerås
#7
4 augusti 2016 - 06:51
Tack Henrik! Ja för dig var det väl än mer igenkänning från GL3D, Red screes ingick i er bana eller hur?
1974 • Västerås
#8
4 augusti 2016 - 06:54
Åsa, du lär ju inte ha problem med svindel i alla fall ;-) Både på Glen coe och Lakes sky så är det markerat med flaggor nedanför och ovanför klättringspassagerna så man måste följa deras utvalda route. Var man sätter händer och fötter är förstås helt upp till en själv men man kan inte komma undan med att välja en enklare väg om man plötsligt blir rädd, då blir man diskad.
1974 • Västerås
#9
4 augusti 2016 - 06:55
Och skorna köra jag med samma hela vägen, Inov-8 x-talon 212.
1963 • Eskilstuna
#10
4 augusti 2016 - 09:48
Härlig story och läckra bilder! Även om jag hört storyn från dig är det alltid kul att läsa den också. Du får träna på att lägga undan tävlingshornen :-)
1974 • Västerås
#11
4 augusti 2016 - 16:52
Tack Niklas! Ja tävlingshorn kan vara bra att ha men måste låsas in ibland. Kanske får tillfälle att träna på det igen på Ultravasan!
1964 • Floda
#12
4 augusti 2016 - 20:45
Härlig RR Kerstin!
Är alltid lika förvånad över hur mycket fina bilder både du och Niklas hinner med att ta trots tävlingshornen!
1974 • Västerås
#13
5 augusti 2016 - 15:21
Tack Stefan! Jag kan inte låta bli att fota när utsikten är så fantastisk! Det blir inte mycket stopp dock, stannar bara någon sekund för själva exponeringen och alla mina foton tas med mobilen.
#14
16 augusti 2016 - 11:53
Hej Kerstin,
Hur funkar det med klättringen, är man inte säkrad alls? På dina bilder ser det väldigt högt ut, hur är det med säkerheten?
1974 • Västerås
#15
16 augusti 2016 - 16:53
Hej Cilla! Ingen säkring och ja, det är högt och brant. På det här loppet hade de satt ut rep som hjälp men det är det inte alltid. Å andra sidan måste man "kvala" in till loppet genom att visa att man har tillräcklig erfarenhet av den här typen av enklare klättring för att få starta. Tror inte det hade varit möjligt med den här typen av lopp utan säkring i Sverige. Sen finns det såklart klättringstävlingar som är betydligt svårare i Sverige men det är ju en annan sak. Hur som helst tillför det extra spänning till ett redan tufft lopp :-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.