The GAX 100 Miles: Ett varmt dygn på Österlenleden

Tar det från början som vanligt. Åkte hemifrån med familjesupporten på onsdagen. Vi hade planerat in ett stopp på vägen och något slumpartat föll valet på Strömsnäsbruk, en till synes avfolkad gammal bruksort som bjöd på ett slags apokalyptisk zombiestämning. Vi kände alla stor lättnad när vi rullade vidare nästa dag, och tacksamhet, att ha överlevt natten, då vandrarhemspersonalen förde tankarna till Stephen Kings Lida. Vid lunch checkade vi in på Kiviks familjecamping och reste tältet. Torsdagen och fredagen blev det mest sol och bad, vilket så här i efterhand säkert var bra acklimatisering inför loppet.

På tävlingsdagen var klockan ställd på halvsex men jag vaknade redan strax efter fyra, klarvaken och lite nervös inför loppet. Allting var väl förberett så vi kom iväg i tid. Anlände till torget i Ystad strax efter kl. 7.00 om jag inte missminner mig. Fick nummerlapp, förberedde mig och kikade runt lite. Endast ett par bekanta nunor sedan tidigare lopp. Bland annat Bernt, en av tävlingsledarna, som sprang TEC samtidigt som jag 2010 (och spöade mig rejält ser jag i resultatlistan nu).

Loppet

Rejält varmt redan vid starten och jag bestämde mig direkt att inte lockas med i ett alltför högt inledningstempo. Försökte hålla mig runt 6min/km fram till första matkontrollen. Lufsade på allena i mitt eget tempo, men fick tillfälle att byta ett par ord med Cecilia som körde för Grand Slam (Grattis!). Stora delar av första sträckan (Ystad—Magleberg) gick över åkerlandskap i solen och jag var riktigt risig när jag kom in till första kontrollen efter 44 km. Hade mina tvivel att jag skulle uthärda dagen i värmen och solen. Som gubben i lådan dök mina föräldrar upp och hejade på och supportade. Familjen var också där; fyllde på flaskor, sprang efter cola och vatten, stod tålmodigt ut med min vresighet.

Det var långt mellan vattenstationerna och jag ”gick torr” vid ett par tillfällen. Hade inte riktigt räknat med hur mycket mer vatten det gick åt i denna värme. Min plan var att enbart köra på Tailwind som vätska men jag fick lite svårt att dricka det efter ett tag, troligtvis på grund av att jag hade för stark blandning. Gick ner på mindre än två skopor per halvliter och märkte att det gick bättre.

Foto: Henrik Roos @h79roos

Sträckan Magleberg—Haväng gick betydligt lättare, rejält backigt, men mindre sol genom magiska bokskogssalar och bäckfåror. Sprang tillsammans med en kille av och till, trevligt sällskap men jag glömde fråga vad han hette. Vi hamnade bland annat framför ett gäng ilskna kor som till synes medvetet spärrade vägen till utgången från hagen. Blev tvungna att forcera både elstängsel och taggtråd. Hade även sällskap med en holländare med lätt spänstigt löpsteg. Han kom på plats tio och jag återkommer till honom.

Var framme i Haväng (80km) runt kl. 18 tror jag. Fick än en gång bra support och välbehövligt pepp av familjen. Värmen var fortfarande en riktig plåga men nu kunde man känna kvällsbrisen från havet. Packade ned pannlampa och jacka för nästa etapp mot Sandhammaren. Samtidigt som jag kom in i depån noterade jag att en trio som jag tidigare sprungit med gav sig iväg. Dem skulle jag komma att stöta på senare. Fortsatte efter mindre än tio minuter i depån.

Tog sikte på Stenshuvud. Strax före Kiviks musteri var det dags för ett toalettbesök vilket visade sig lättare sagt än gjort; vägen var kantad av flådiga hus och stängslade fruktgårdar. Till slut hittade jag en välansad stig in på vänster hand. Smög in men ångrade mig snart då röster hördes på nära håll. När jag kommer ut på vägen noterar jag att det står Ranelid på skylten. Hade kunnat bli en riktigt bra anekdot om jag hade gått all-in.

Tog mig upp på Stenshuvud för en selfie och fortsatte genom de pittoreska Vik och Baskemölla åtföljd av hejaropen från överförfriskade sommargäster i pikéskjortor och brylkräm. Strax efter att det hade blivit mörkt blev jag omsprungen av segraren i FMR som höll ett riktigt fint tempo. I Simrishamn gick jag ikapp trion som lämnat Haväng tio minuter innan mig. De promenerade så jag hejade glatt och fortsatte förbi med mitt gubblufsande. Här började det bli lite tråkigt. Mörkt och långa raksträckor på cykelbana/väg. Roade mig med att springa utan pannlampa, titta på fullmånen och stjärnorna, och sjunga. Brantevik minns jag knappt. Däremot minns jag cykelvägen fram till Skillinge som en riktig plåga. Vattnet tog slut och precis när jag förtvivlade som mest uppenbarade sig en bänk med vatten, COLA, och ÄPPLEN!!! Vilken fröjd.

Hade nämnt för en gammal gymnasiekompis som huserar i Skillinge om somrarna att jag eventuellt skulle passera där vid midnatt. Jag hade lovat att ropa efter honom men förväntade mig inte att de skulle stå där när jag kom in i byn. Men visst gjorde han det, flankerad av sin fru. Detta stärkte mig enormt. Tack!  

Strandbiten fram till Sandhammaren var inte alls så hemsk som jag hade föreställt mig. Rätt behaglig löpning i månskenet och vågornas brus. Sprang utan pannlampa och det var bra mäktigt att se tåget av pannlampor efter mig längs stranden.

Sandhammarens depå var den klart bästa, trots att familjen nu låg och sov. Blev uppassad som stormogulen i Agra av bl.a. Bernt och Lupita. Tryckte i mig riktigt bra med mat och dryck. Fick även höra att jag låg på en topp-tio placering vilket jag tyckte lät som ett skämt. Rätt som det var dök trion jag hade passerat i Simrishamn upp och jag blev stressad att komma iväg. Tror det var det och maten som fick igång benen igen. Sprang non-stop i bra tempo fram till strandremsan innan Ales stenar där det var så bökigt att man var tvungen att gå. Virrade bort mig lite i hamnen innan jag hittade trappen upp mot Ales stenar. Här blev jag omsprungen av vad jag tror är åttan i loppet. Han hade sånt bra tryck uppför att jag trodde han sprang korta distansen.

Den flygande holländaren

Hammars backar gick bra uppför, sämre utför. Hagar med kor, kalvar, tjurar, som alla hade placerat sig just där jag skulle springa. Tappade mycket tid här. Inser att jag lider av en mild koskräck. Sen blev det mycket asfalt, platt och tråkigt, min stora akilleshäl. Viljan tröt ordentligt. Tror det var någonstans mellan Ystad golfklubb och Ystad camping, ca. 6 km kvar, som holländaren dök upp. Fan. Han hejade och sprang om mig med löjligt smidigt löpsteg och jag tänkte att det här är kört. Men, han mörkade. Ett par hundra meter senare börjar han promenera. Jag började småspringa och såg att jag rätt snabbt tog in på honom. Gick trettio sekunder och sprang ett par minuter. Upprepade detta tills jag var i kapp honom strax efter den jobbiga sandlöpningen. Här drog jag upp tempot rejält och gick förbi honom. Såg på klockan att jag hade knappa fyra kilometer kvar och bestämde mig för att inte stanna förrän jag var i mål. Höll 5.00-tempo, ibland ner mot 4:30, vet inte hur det gick till. Sprang uppför järnvägstrappen, vände mig om och tyckte att jag fick se holländaren spurta som en galning (vilket visade sig vara en chimär), sprang nedför trappen och spurtade i vad som kändes som 4:00-tempo fram till torget och gick i mål.

Det visade sig sen att holländaren hade släppt helt och kom inte i mål förrän 16 minuter efter mig. Och trion som jag hade känt mig förföljd av sedan Haväng kom i mål nästan en och en halv timme senare.

Foto: Lotta Thörn

Summa summarum

Energiintaget fungerade perfekt men jag borde ha fyllt på mer vatten vid stationerna och inte haft så stark blandning på sportdrycken. Skorna är jag mycket nöjd med (Brooks Glycerin) och framförallt mina gamla askgråa lågprisstrumpor från Decathlon (måste se om de fortfarande finns på lager). Bytte varken skor eller strumpor under hela loppet. Tömde ur sand gjorde jag bara i Haväng. Kroppen mår bra och återhämtningen gick snabbt. Fötterna hade två små blåsor på ena långtån, that’s it. Inga svullnader i fötterna eller fingrarna som jag fick under HCU. Och inga sömnproblem efteråt (sov två timmar i skuggan på stranden på söndagen och sedan hela natten till måndag). Benen helt okej redan på tisdagen. Det enda riktiga problemet var värmen. Jag kände mig överhettad även under nattlöpningen och hela söndagseftermiddagen. Kan ha varit feber iofs som jag brukar få. Mådde även illa sista två milen men inga uppkastningar. Sprang fel lite för ofta, uppskattningsvis ett par tre kilometer. Sparade batteriet och började inte navigera förrän mörkrets inbrott. Nästa år kör jag nog med två klockor, en på varje arm.

Mycket trevligt lopp, bra arrangemang och support. Särskilt kul med så mycket påhejande folk under stora delar av loppet. Tack till alla funktionärer, medlöpare, fotografer och familj för en minnesvärd helg i Skåne.

 

3 kommentarer till inlägget

1944 • Västerås
#1
27 juli 2016 - 20:49
Vilken resa! Och hur kan du komma ihåg allt så bra? Under ett så långt lopp och dessutom med värmen är det väl lite oreda i hjärnan och lätt att glömma detaljer?

Jag är imponerad inte bara hur bra du springer men även hur noggrant du förbereder och genomför loppen.
1973 • Solna
#2
27 juli 2016 - 22:17
Ja, det var ett riktigt kul lopp, och vackert. Brukar sätta mig med kartan och bansträckningen ett par dagar efter loppet och försöka minnas så gott det går. Har säkert missat en massa men det var det här som fastnade.
1973 • Solna
#3
29 juli 2016 - 09:48
Glömde tacka killen som sprang FMR och bjöd på vatten strax innan Skillinge när jag hade slut på vätska. Tack.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.