GAX 100 – människor jag sprang med. En slags race report

Rapsfältet är redo att slås och solstolen är en utmärkt plats för lite skrivande så här två dagar efter målgång. Det är växlande molnighet på Öland (jo, det händer faktiskt). Den senaste helgen tillbringades på Österlen där säden vajade under en stekhet sol.

Sedan dagarna före jul har jag tränat i första hand för att springa GAX 100 Miles som 2016 ägde rum 23-24 juli. Träningen har gått bra. Mitt veckosnitt har ökat lite från 2015 till ca 7 mil i veckan under årets första sex månader. Jag simmade en del i vintras och jag har sprungit rejäla långpass och deltagit mer än jag egentligen borde i hårda kvalitetspass både med Maria Lundgrens och Anders Peterssons ungdomar från IFK Växjö och Högsby och med triatleterna i 338 Småland på torsdagarna. Mina egna grupper i Växjö Löparklubb tillsammans med i första hand Anders har gett motivation och mängd genom variation. Tidiga morgonpass på helgerna med Fredrik Saarnak och andra har gjort att det inte varit svårt att få plats med volymen. Många samlingar klockan 5 har det blivit, och ibland tidigare. Hemma före 8.00 har varit en regel och då har jag kunnat köpa frallor till frukosten innan jag klivit innanför dörren.

2012 lyckades jag med det första riktiga prestationsmålet jag satte för mig själv som löpare, ja kanske överhuvudtaget. Det tog ca 18 månader att nå maraton sub-3 i Köpenhamn. Då tänkte jag att nästa steg var att öka farten och göra bra tider på milen och halvmaran innan det var dags att göra en ännu snabbare mara. Det sket sig. Träningen fungerade inte och jag blev långsammare för varje vecka. En dag i maj tänkte jag, lite som Tage Danielssons busschaufför Hugo Berglund, att vafan, det får vara bra nu. Jag bestämde mig för att kan jag inte bli snabb så kan kanske lära mig att springa långt. Det var då, i maj 2013 som jag bestämde mig för att en dag kunna bli ultralöpare. Sagt och gjort, jag anmälde mig till Stockholm Ultra 100 km och i augusti gick det helt enligt plan. Efter det och fram till november 2015 har jag sprungit BUM 50 Miles, Ultravasan 90 och en del annat med tävlingstider (för mig) på mellan 4 och 6 timmar.

Det var dags att börja titta på tävlingskalendern för 2016. Ultravasan ville jag göra igen och få till en lite bättre avslutning sista 20 km. Wings for Life är kul och viktigt men liksom inte på riktigt. Helt plötsligt meddelade jag två av mina kamrater, Björn och Fredrik som båda var med på UV 2015 och som jag visste hade idéer om att någon gång springa riktigt långt, att jag anmält mig till GAX. Det tog ett par timmar så var de också anmälda. Rätt som det var fanns det sex anmälda från Växjö. Tio procent av startfältet kom från Växjö! Helt knäppt.

Ungefär där i november 2015 bad Malin Jonsson mig att hjälpa henne med träningen inför UV90. Att göra hennes upplägg, justera det under vägen, anpassa och fixa, har gett mig perspektiv på mitt tränande och mina behov av att balansera, alternativträna, vila, sikta högt, behålla motivation och så vidare. Hennes driv och lust att träna, och livsglädje i största allmänhet har hjälpt mig att hålla igång kontinuerligt fram till GAX.

För några år sedan träffade jag Maria Lundgren. Hon är duktig löpare, har varit bäst i Sverige på några distanser. Hennes sätt att angripa en tävling, vinnarskallen, förmågan att ta ut sig fullständigt har förbluffat mig många gånger. Har man varit elitlöpare när kroppen var som allra bäst så tror jag det finns något där som vi andra har svårt att plocka fram. Det påstås att det inte finns en enda hund som klara en fajt mot en varg. En varg har det där sista vilda ursinnet kvar som vi människor tagit ur alla hundar. Lite så ser jag på Mia, hon är vargen och vi andra är rätt oskarpa hundar. Och det ha inspirerat mig. Om och om igen.

Löppassen med Malin eller Mia känns som hedersuppdrag varje gång. De passen är alltid superroliga och jag hämtar energi ur dem länge efteråt.

Jag blev upplockad hemma i Växjö vid tvåtiden på fredagen. Då satt Peeter vid ratten, Fredrik och Björn fastspända och redan med väskor i knäna. Det verkade som att vi alla tre hade försökt kontrollera vår osäkerhet inför 100-milesdebuten genom att packa för ALLA eventualiteter. När jag kom hem hade jag inte använt mer än en tredjedel av allt jag hade med mig.

Framme i Ystad tog vi sikte på pizzerian där många träffades före tävling. Jag pratade med fler mycket mer rutinerade än jag och de var väldigt inspirerande. Häftigast var att få bli en liten del av Cecilias försök att nå Ultra Challenge-västen. Med pizzor i magen for vi hem till min moster Irene och intog hennes och Thomas lägenhet. Intog är nog rätt ord. Det förbereddes mat som senare glömdes kvar i kylen, dropbags packades och vi försökte få ordning på kommunikationerna så att Växjölöpare skulle kunna få hjälp av varandras support.

Det som blev min främsta support under loppet var förstås Peeter. Oj, vad han slet för mig och Fredrik. Men också Helena som var där och supportade Mikael. Fram till Haväng var Helena viktig. På en sådan här bana förstår inte jag hur man reder ut det utan att någon hjälper till. Men det finns de som gör det, så det går ju på något sätt. Tack Peeter! Och tack Helena, men också Fredrik, Eva och många andra som så generöst delar med sig till alla löpare, inte bara den som de bryr sig allra mest om.

Etapperna och upplevelsen av dem skiljer sig ganska mycket åt. Från Ystad upp till Magleberg täcker man den lilla staden, sädesfälten, gårdarna, slingrande böljande vägar och stigar genom skog. Här var det varmt när vi sprang direkt i solen men man är pigg och väntar fortfarande på nya upplevelser av den egna kroppens trötthet. Mellan Magleberg och Haväng är det bara 36 km men det är väldigt varierat. Bokskog med teknisk stig, igenväxta åkervägar, asfalt, fina stigar över Brösarps backar. Det kändes som om det gick uppför länge mot Haväng, vilket naturligtvis är en geologisk omöjlighet. I Haväng viker man söderut och följer havet ner till Sandhammaren. Cykelvägar med asfalt eller grus, stränder med ömsom lös sand men oftare ganska väl packad och lättsprunget för att vara strand. Men man passerar också Stenshuvud med brant stig och trappor, fina byar och en liten stad.

Den sträcka jag varit mest uppskrämd över visade sig vara relativt lätt att hantera, utom på ett ställe där Skåneleden, som tävlingen följer, viker av en bit från vattnet och följer en stig genom strandslyn. Vi hittade inte stigen. Istället vimsade vi runt i mörkret inne i buskarna under 30 minuter. Vi blev lite arga då, men det var inte synd om mig i alla fall och det är ju det viktiga. Själv göra, själv ha. Från Sandhammaren in till Ystad bjuds mycket variation igen. Genom skogen, tall och löv, över den steniga stranden bort till Kåseberga. Där har man 20 km kvar. Upp för trappan till Ale stenar, stensättningen är imponerande även i ljuset av pannlampor, och sedan rejält jobbigt över Hammars backar. Sedan asfalt, mjuk strandstig (jävligt länge), cykelvägar mest med grus tror jag och sedan några gator förbi hamnen och gångbron över järnvägen (jag fick backa ner för trappen, låren hade fått nog) sedan spurt (nåja) i 300 meter till torg och målgång. Fin bana! Mycket fin! Det finns några ställen där raka cykelvägar blir tråkigt. Från Brantevik till Skillinge var i alla fall i mörkret väldigt enahanda. Även asfalten från Hammar bort till Nybrostrand var riktig trist men det berodde kanske mer på att jag var rätt slak då.

Banan är lättnavigerad om man har rutten i gps-klockan. Att bara springa på skyltarna skulle jag inte rekommendera. Det ställer helt andra krav på en klar knopp än vad jag tror de flesta klarar av att behålla under ett sådant här lopp.

Mikael heter Kjellberg. Han och jag hade följe en bra stund på lördagförmiddagen, det var roligt. Han berättade om TEC och om banan vi var på nu. Han har provsprungit hela i mindre etapper och det hade jag också glädje av. Att jag dessutom är gammal klasskompis med hans sambo gjorde att det känns som om vi känt varandra länge trots att vi aldrig träffats tidigare.

Fredrik Saarnak är en av mina mesta träningskompisar. Vi sprang en del ihop fram till Verkeån. Han är bra. Inget skitsnack, bara kör på och anpassar sig. Fick kliva av efter 13 timmar. Vi får analyser varför under ett morgonpass framöver.

När jag passerat Brösarps backar, ett mycket osvenskt landskap, inte minst i 25-gradig värme och stekande sol, skuttade en löpare upp bredvid mig och sa hej. Hon såg helt oberörd ut och jag tänkte att hon var bara ute och tränade lite, men hon hade ju ryggsäck och grejer. Vi snackade lite och sprang och efter stund frågade jag ”har du lapp?” Det hade hon. Linda Bengtsson och jag sprang sedan ihop i många många timmar. Hon vann damklassen och hon lämnade mig efter sig i Hammar och slog mig med 45 minuter tror jag på de sista 1,5 milen. Efterhand började jag förstå vem jag hade att göra med. Hon kände alla, hade fått sin plats av Boel(!), kvalat in till Spartathlon och sprang nog egentligen GAX mest som ett bra pass i värme inför just det grekiska loppet. Många gånger tänkte jag att jag hade tagit mig vatten över huvudet. Igen. Linda är så stabil, rutinerad och stark att jag nog nu vågar påstå att jag har sett hur det kan gå till när man verkligen kan sin sak. Hur hennes namn undgått mig tidigare vet jag faktiskt inte. Innan Linda kom ikapp mig fick jag jobba hårt för att hålla mig springande, det gick men jag fick ta i hårt med skallen. Med sällskap var det mycket lättare.

Med fem lopp mellan 80 och 100 km kände jag mig ganska väl förberedd på vad som skulle hända de första tolv timmarna, dem kunde jag förutse. Det stämde. Det var tiden efter det som jag var nyfiken på nu. En ny typ av smärta och trötthet kanske, hallucinationer, illamående och obehagskänslor bortom vad jag inte kunnat föreställa mig? Nja, jag hade nog förväntat mig att jag skulle behöva gräva hålet ännu djupare för att ta mig i mål. Visst grävde jag rätt djupt på några ställen, visst mådde jag illa och misslyckades med att äta, kastade nästan upp men bara nästan. Smärtan i lår, fotleder, fötter var stor men inte större än på det mer monotona underlaget på Stockholm Ultra. Jag tror att variationen gör det uthärdligt på att annat sätt. Var det inte jobbigt på något nytt sätt alls? Jo, det var det. Jag fick inga hallucinationer, jag höll mina egna tankar i schack. Det var egentligen bara ett par gånger som jag fick jaga bort frågor om hur man tarsig härifrån om man bryter, och det var på den första halvan (före Linda). Bålen höll ihop förvånansvärt bra. Men den muskulära tröttheten och tröttheten i leder går bortom allt jag upplevt innan. Jag kan inte formulera det på ett bra sätt men kanske någott sånt här. Om jättetrött innebär att man ringer låren och ingen svarar, så var känslan nu att det inte ens fanns en telefon lårens ände av kabeln. Nästa steg skulle väl vara att man inte ens hittar kabeln från huvudet och neråt. Nåt sånt. Men till det där sista stadiet kom jag inte. Det betyder väl att jag kan springa bättre. Eller längre. Kanske.

Några andra händelser och personer som jag inte hade en aning om skulle betyda något särskilt var Petter i Haväng (Urban var fantastisk i Ystad!). Han langade saker, förberedde och pysslade om. Frågade upprepade gånger vad han kunde göra för mig. Stoppade till slut en korv i handen på mig när jag var på väg ut med nya skor på fötterna. Sen var det Eva i Brantevik som var helt underbar med sin egen lilla vätskestation. Vatten, chips och cola och viktigast av allt väldigt bra pep. Jag blev glad, pigg, tacksam och varm. För något år sedan hade jag börjat lipa, nu vet jag mer om den generositet som finns i ultrasvängen. I Sandhammaren blev vi mottagna som kungligheter. Mackor , soppa, sportdryck, cola. En filt om axlarna! Jag rensade väskan och fickor på allt jag knappast skulle behöva längre med bara tre mil kvar och bytte till en kraftigare pannlampa. Det var ett bra drag. Men på den här stationen fanns också Lupita. Vilka de andra var minns jag inte, men jag minns att Helena kom tutande igen! Lupita och de andra gav mig sån styrka där, några minuter där gjorde att vi flög fram i säkert 30 minuter på väg ner mot Kåseberga. Och sedan var det ju bara upploppet kvar.

Ja, jäklar. Den här banan har en avslutning som jag var väl inläst på. Ändå for den upp och slog mig i magen, i ansiktet, i ryggen, bankade det sista ur mina vrister och lår på fem km. Sedan återstod 15 km som knockade mig rätt ordentligt. Men jag var inte upp på nio, jag var banne mig uppe på fyra. I och för sig tre gånger, men jag var aldrig helt slut. Aldrig tillintetgjord. Jag lyckades hela tiden ha en plan framåt, mot mål. Till stor del berodde det på att Peeter och Fredrik kom och langade vattenflaskor. Jag hade gett upp att suga mer ur ryggsäcken. Jag fick för lite hur jag än gjorde. De bitar jag sprang, sprang jag för deras skull, för att de inte skulle behöva vänta så länge, det var lättare när de tittade på.

Det blev en mycket lyckad dag för GAX! Många tog sig i mål och delad seger i herrklassen mellan Ivan Bretan och David Rydstedt som också satte banrekord. De kutade in på 17.25. Helt grymt bra gjort. Linda Bengtsson sprang in på 21.30, också det banrekord. Att ha varit med där framme en tid är fantastiskt. Jag och Linda fick länge tider fram till ledarna rapporterade till oss på olika ställen. Även jag slog rekord. Nytt distansrekord, och jag klarade mitt mål med god marginal och kom in på 22.17.

Det påstås att GAX är ett tufft 100-mileslopp. Jag påstår att BUM100 är rejält tuffare. I alla fall terrängmässigt. Däremot har GAX en del saker som gör det besvärligare. Start på morgonen gör att natten springs när en redan har varit igång i 14 timmar. De flesta långa lopp börjar så att man får natten först. Avstånden mellan stationerna är långa. Den första sträckan är 44 km och den fjärde är 31 km. Tur att Eva fanns på den fjärde. Men det blir ändå väldigt mycket man måste släpa på. Andra halvan i juli. I Skåne. Det kommer vara varmt! (Utom 2014 för då bröt folk istället för att det var kallt.)

Helgen var varm, även om den var ännu varmare 2015. Jag behöver en bättre strategi för att få i mig vatten och salt i tillräcklig mängd. Jag tror att om jag fått det kontinuerligt hade jag inte blivit illamående och behövt stå stilla för att kunna dricka och äta. Att suga ur slangen från ryggsäcken fungerar dåligt för mig. Eventuellt kan jag ha en mindre blåsa i västen och två flaskor med stor öppning fram som fylls på eller langas vid varje tillfälle som ges, det tror jag skulle vara bättre för mig. Kanske räcker inte resorb till när det är så här varmt eller långt? Mina dropbags och stoppen vid dem kan vara betydligt effektivare. Nu var det inte hela världen utan tvärtom tillfällen att pausa en stund och låta pulsen gå ner. Men när tiden ska ner så finns här en del att göra. Detta blev särskilt tydligt när Linda fick vänta på mig, främst i Haväng och i Skillinge.

Hur mår man efter sin första 100-milestävling? Jag kom i mål klockan 6.17 söndag morgon. På söndagen hade jag mycket svårt att ta mig fram för egen maskin. Igår gick det att gå om jag höll mig i rörelse, efter att ha suttit stilla var det svårt. Fotleder och hälsenor rätt svullna, vänster mer än höger. Idag tisdagär allt mycket bättre, nu mot kvällen så kan man knappt se att jag är stabbig. Värre än så blev det inte. Löpning på torsdag kanske.

Nu har jag gjort 100-mile debut. Nu kan min insats förbättras. Kanske kan jag göra alla fyra i Ultra Challenge. Cecilia klarade det och fick sin väst! Någonstans i pusslet ska också Transvulcania in. Höga kustens långa vore spännande. Snabbare tider genomförda med större kontroll. Finns det plats kvar på Black River Run?

Att springa långt, 161 km är rätt långt, var en resa genom mentala landskap, skånska landskap och genom utmattningens landskap. Men utmattningen var aldrig total. Det får bli nästa gång. För att förbereda sig för att springa behöver man behålla motivationen. För mig är personer viktiga motivatorer, många av dem har jag berättat lite om här. Stort tack till er allihop! Tillsammans gör ni det möjligt för mig att genomföra sådana här extremt själviska saker. Dessutom har jag en familj som tycker att det är ok att jag gör det, som ser att jag faktiskt mår bra av det. Tack till er också!

Puss!

5 kommentarer till inlägget

1972 • Lund
#1
27 juli 2016 - 07:58
Grattis till ett väl genomfört lopp! Tack för en riktigt bra "race report".
1972 • Växjö
#2
27 juli 2016 - 08:07
Tack! Själva loppet behöver jag nog skaffa mig något att jämföra med för förstå vad jag borde kunna göra på den här banan. Sista tre milen gick löjligt sakta. Det kan de väl inte behöva göra?
Petter Stjernkvist
1979 • Slimminge
#3
27 juli 2016 - 11:34
Fantastiskt sprunget och en riktigt bra tävlingsrapport.

Det var faktiskt jag som assisterade dig i Haväng, inte Urban. Men du är ursäktad :)
1972 • Växjö
#4
28 juli 2016 - 00:22
Förlåt, Petter! Jag anade inte att jag var så uppslukad redan då. Jag såg någon bild på Urban när han fixar det sista med pincett. Jag justerar imorgon.
Petter Stjernkvist
1979 • Slimminge
#5
28 juli 2016 - 11:19
Haha ingen fara. Du hade lite annat att tänka på efter åtta mils löpning.

Kan ju tillägga att du och Linda kanske var det gäng som var på bäst humör när ni kom till oss. Hon var ju löjligt positiv, men du var inte så långt efter.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.