Asics Stockholm Marathon 2016

Stockhom Marathon 2016 - Startgrupp D - 4.02:30.

Nånstans måste man sätta saker i sitt perspektiv. Förra året sprang jag min första mara på en - för mig - toppentid. Hade tränat på grymt bra, samlat bra med veckomängd, och skött långpassen exemplariskt och styrketränade för att undvika skador. Maran var mitt stora mål, var helt uppe i en marabubbla sista veckorna. Minns att jag påbörjade jobbsamtal med "Vet du, jag ska springa maran om en vecka!" appråpå absolut inget alls.. Var rent odräglig.

Sen dess har jag sprungit, om jag inte räknar fel, tre maradistanser. Fyra om man räknar Hornstull - Järna under loppet av ett år. En mara känns idag som "jaja, men det drar jag ju".. Borde varit upplagt för putsning på personbästat om det inte vore för att veckomängden under våren har dalat rejält. Löpningen har blivit sporadisk. Ont här och där, issues med löpningen som fått mig nästan vilja lägga ner den och allmänt krisläge bara. Jag vet ju att jag älskar löpningen och hela sammanhanget och det har gett mig så sjukt mycket och utvecklat mig som person men har gått vilse på vägen lite.  

Så, ställde mig på startlinjen, bra mycket längre fram än förra året med taggade glada vältränade människor. Själv seg, tung, förvisso taggad till tusen, men orolig för totalt magplask och den där känslan av att "nej, jag vill inte". Saknat flytet och lyckan i löpningen sista tiden. Men på varenda bild från maran flinar jag från öra till öra. Fy fan vad det är ett fint lopp!

Första varvet gick, precis som förra året, oväntat snabbt. Sa bara tjoff så var vi på väg uppför Sturegatan och jag såg klocktornet och fick rysningar. Ett varv kvar. Varvet gick i ett bra tempo, mellan 05:18-05:29 min/km, säkert alldeles för snabbt, skulle ha hållt tillbaka lite men risken är rätt hög att jag hade kroknat andra varvet oavsett tempo på första. Hittade bra ryggar att följa. Letar rätt på snyggaste löparbenen framför som far fram i ett OK tempo och gärna lite sådär lugnt och otvunget och sen bara följer jag med. Men fortfarande tappar jag en del i vätskekontrollerna, tappar ryggen x 2 och då känns det tyngre på en gång.

Förutom en rosa kanin som sprang loppet reagerade jag på en väldressad kille i shorts som såg ungefär ut som att han klivit direkt från semestern med familjen in i loppet. Och en i shorts och t-shirt som sprang i bra tempo på ett sätt som gjorde att det såg ut som att han lite småjoggade lite avslappnat vid 40 km medan en annan var nära döden.

I och för sig så var jag noggrann med vätska och sportdryck då främst, eftersom jag inte hade nån egen energi med. Men drack säkert för mycket vätska, kunde nog inte riktigt tillgodogöra mig det jag drack. Eftersom det var gassande sol och jag har svårt för att springa i sol och värme för jag brukar få ont i huvudet och riktig frossa om det vill sig illa, så hade jag garderat mig med både solglasögon och keps. Kepsen var riktigt skön att dra i vattenbaden och sätta på huvudet sen. :D

Halvmarapassering på 1:52 nånting, minuten snabbare än varvet för 2 veckor sen, vad hände där egentligen.. Saltgurkan var mindre läbbig i år, kanske blir jag van vid smaken till nästa år? Efter halvmarapasseringen på rundan ut på djurgården var det tungt. Folk bara sprang förbi och jag kunde inte uppbåda krafter till att haka på. Hastigheten sjönk raskt till 05:44 min/km och sen till över 6:00. Vid vätskekontrollen omkring grönan gjorde jag den stora missen i att gå en liten bit, ååååh vad det var skönt att gå och vad jobbigt det var att veva igång benen igen.

Fram till slottet var det tungt, jag försökte suga energi ut publiken, high fivade ungar och försökte få igång publiken (goa människor!). Vid kungsan eller slottet skulle familjen stå så jag spanade och spanade och såg dem inte, blev lite modstulen men sen så var de där vid Slussen istället. Underbara ungar. Passade på att stå och pussas innan jag tog mod till mig att tackla sista 10 km.

Västerbron andra varvet var seg och tung och det gjorde ont i höfter och säte men lyckligtvis inget från knäna. Fascinerande det där. Jag vet ju att det gör ont att springa långt och som det kändes var det inget annat än att musklerna gnällde men det är bra svårt att bara strunta i det.. Brist på långpass. Brukar vara bra nerför men andra gången nerför bron var benen som stockar, de ville inte! Blev ganska sansat nerför alltså..

Norrmälarstrand till Odenplan räknade jag ner nästan varje meter.. Sen fick jag för mig att jag skulle öka lite och det gick ju faktiskt. Kvitto på att den där smärtan som hjärnan skickade ut signaler på bara var bluff och båg, kroppen kan ju fortfarande! Peppade publiken i korsningen framför Stadion, man får passa på, enda gången man får känna sig lite som en rockstar! Sen in på löparbanorna på Stadion och njuta av målgången.

Med mina nuvarande förutsättningar är jag jättenöjd. Och återigen till perspektivet. Stockholm Marathon är ett sånt lopp jag vill springa, med en dåres envishet, år efter år tills jag har höftproteser och hamnar på hem. Vad är väl då ett icke pb bland alla andra.

1 kommentarer till inlägget

Niclas Andersson
1983 • Stockholm
#1
6 juni 2016 - 09:35
Hjärnan spelar ofta spratt med kroppen men fasen va svårt de är att få den att fatta att kroppen kan mer än vad hjärnan tror, en grym insatts med tanke på de och träningsmängden.. Min hjärna kopplades bort vid 21 och vaknade inte till för en långt efter målgång!!
Snart dags för nedjogg nu, brukar vara de värsta av allt ;-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.