Mot nya PB

Göteborgsvarvet 2016 - En racerapport från ett lyckat lopp och nytt personbästa!

Att jag skulle passera 10 km på 37,52 var kanske inte riktigt planen. För 3 månader sedan hade jag inte ens sprungit milen under 38 minuter. Kroppen kändes väldigt fräsch så jag fortsatte att trycka på med förhoppningen att inte väggen skulle nå mig.

Efter mina senaste tävlingsresultat och min positiva kurva fanns det ingenting som pekade på att gårdagens Göteborgsvarv skulle bli annat än bra. Jag hade bara bra tankar och kände en enorm glädje inför att springa. Jag var knappt nervös, bara aningen fundersam på hur kroppen skulle reagera på att springa i en hög hastighet under så lång tid. Det var längesen jag fick till en bra halvmara. Det var min överlägst bästa distans förr. Nu hade jag tyvärr två lopp där jag faktiskt brutit med mig i bagaget, Malmö halvmaraton i oktober och senast Lissabon i mars. Det var ingenting jag funderade på överhuvudtaget. Gårdagens lopp skulle bli bra. Det skulle bli min femte år att springa Göteborgsvarvet men min första SM start. Jag var bara taggad. Linda, min Göteborgsvarvet maskot, mamma, mormor och pappa (som också sprang) va med och alla var laddade.

Jag startade i ELIT, dvs. längst fram så starten gick klockan 13.00. Första kilometern kändes faktiskt tung. Jag hann fundera på "Nej! Inte ett sånt här lopp där jag får slita för varenda meter". Känslan försvann dock snabbt och redan på inledningen av andra kilometern var jag tillbaka, med lätta härliga steg och jag kunde njuta. Min plan var att hålla 3.50-3.52 fart i inledningen. Tror ni jag lyckades? Nej, det gick snabbare än så. Jag passerade 5 km på strax efter 19 min. Ingen överdrivet snabb öppning men fortare än jag tänkt. Jag tänkte såklart att jag skulle springa långt men varken huvudet eller kroppen valde att sänka hastigheten. Istället ökade jag. Precis efter 5 km passeringen startar stigningen uppför Älvsborgsbron. Jag tog det relativt lugnt där för att inte dra på mig onödig syra. Väl uppe väntade ett lät parti och jag släppte helt på bromsen. Av erfarenhet från tidigare år visste jag att jag brukade ha en bra känsla mellan 5-10 km och det tog jag med mig. Jag bara sprang och det kändes som att jag behövde jobba 50% och kroppen sprang av sig själv resten. Kilometer 7 gick på 3.32. Jag vet inte var jag hittade mina krafter. Jag flög fram genom Eriksberg. Efterföljande kilometertider var 3.44, 3.45, 3.50. Att jag skulle passera 10 km på 37,52 var kanske inte riktigt planen. För 3 månader sedan hade jag inte ens sprungit milen under 38 minuter. Kroppen kändes väldigt fräsch så jag fortsatte att trycka på med förhoppningen att inte väggen skulle nå mig.

3.49 och 3.43. Det var tiderna för kilometer 11 och 12. Jag närmade mig Götaälvbron, ett parti som jag visste var så himla jobbig och tyvärr visste jag också att större delen av banan också var tung och lutar lite uppåt nästan hela vägen mot mål. Jag tog det ganska lugnt upp för denna bro återigen för att jag skulle undvika syran. Det var ungefär vid denna delen av banan jag började känna av tröttheten i benen för första gången, lite av en sådan utmattningskänsla. Än så länge hade jag gick inga problem att hålla farten uppe relativt bra, men jag började tänka att jag var nöjd för varje kilometer jag kunde hålla farten uppe.

Det var efter kilometer 16 jag började tappa fart. Det var alltså mitt på avenyn. Det var tur att allt folk stod och hejade. Jag visste att jag började närma mig slutet av loppet. Jag försökte stänga av alla känslor och bara köra. När jag rundade Poseidon och fick lite nerförslutning ner för Avenyn tog jag en svamp med vatten och tryckte i ansiktet. En fantastisk och uppskattad känsla med lite kyla i ansiktet. Kilometer 18 var första över 4 min. Nu var det bara att kriga. Endast 3 kilometer kvar (väldigt långt om man är trött) men jag gjorde allt för att få mina positiva tankar att bestå. Som jag krigade. Det var inte bara jag som var trött. Jag skulle klara en tid under 1.22. När jag hörde speakern och såg friidrottsbanan och upploppet släppte jag ut alla mina sista krafter. 1.21.29 lyder mitt nya personbästa på halvmaraton. Det var 2 min 46 s snabbare på Göteborgsvarvet än förra året och 57 s snabbare än mitt tidigare PB från Berlin 2015. Placeringen på SM då? Jag kom på 13e plats och är väldigt nöjd med det! Och totalt kom jag på plats 28 av alla 15790 damer! Pappa gjorde också en finfin insats med nytt PB på 1.47.52.

Just nu har jag verkligen ingenting att klaga på. Kroppen gör det jag säger åt den, vilket bara är att njuta av så länge det varar.

Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.