RunTobyRun!

Ömma fötter testar run-walk-run UPPDATERAD

Den inplanerade viloveckan kändes vältajmad – och välbehövlig – även om jag inte hade självdisciplin nog för att hoppa över träningen en hel vecka utan ”bara” sex dagar innan jag gav mig ut på en lättare runda runt byn, mest för att se hur hälarna skulle reagera.

Klev ju av marathontestet i Köpenhamn förra helgen för att det började ömma i hälarna, på ungefär samma sätt som det gjorde för tre år sedan. Det märkliga är att det känns bra (eller i alla fall okej) att springa, men ömmar när jag inte gör det, så om det inte går över får jag konsultera medicinmannen igen. Förra gången blev domen att vila några veckor och gå med hårt tejpade fötter och det hade ju varit skönt att slippa nu när det börjar bli vår och kryllar av härlig löpning!


I dag gjorde jag ett nytt försök och fick ihop ett okej pass om 13 km och passade samtidigt på att testa run-walk-run, en taktik för att springa långdistans som jag inte hade hört talas om tills för några veckor sedan när min kollega Ola och jag lunchade för att gå igenom vårens löputmaningar.

Taktiken med run-walk-run är enkel: att varva löpning med att gå och på så sätt orka längre och att det inplanerade tidstappet helt enkelt betalar sig i långa loppet. För den som är riktigt bra tränad och klarar att springa sin mara enligt plan, exempelvis på 3:20, finns det förmodligen ingenting att hämta i denna taktiken. Men för oss andra, som stapplat oss fram fjärde milen genom att gå 100, jogga 300, gå 200, springa 300 – been there, did that – är detta kanske en smart metod.

Har intensivgooglat i ämnet men inte lyckats hitta någon patenterad fördelning mellan löpning och gång utan det verkar fritt fram att hitta en egen mix som känns bra. Flera skribenter påpekade dock att hela taktiken faller om man skjuter upp gången till exempelvis 10 km – det gäller att få in rytmen redan från början.

Jag bestämde mig för att testa att gå 45 sekunder och sedan springa till 1 km, därefter gå 45 sekunder och sedan springa till 2 km och så vidare… Första gången kändes det förstås jättekonstigt att sakta ner och börja gå, jag hade ju precis fått upp tempot. Men sedan kändes det riktigt bra. De 45 sekunderna gick väldigt fort – jag hade gärna gått lite till – och det var aldrig särskilt trögt att komma igång och springa igen.

Dagens runda var förstås för kort för att ge svar på frågan om det funkar – dessutom har jag mina fötter, trötta ben och en mage som kändes tung efter en massa påskmat och vin och till råga på allt möttes jag längs 101:an av en magnifik, nästan ogenomträngbar motvind i 2.5 kilometer, som förstås gick ut över löptempot:

Första 5 km gick höll jag 5:32/km, andra femman (i motvinden) bara 5:51, vilket innebar en sluttid på drygt 1:15 och 5:42/km. Klart godkänt!

Mycket möjligt att jag testar run-walk-run igen nästa helg – även om jag redan är skeptisk till att satsa på den här taktiken i skarpt läge på Copenhagen Marathon. Den första halvmilen är det ganska trångt och det känns som att jag kommer att vara i vägen om jag försöker mig på att gå var femte minut…

 

Uppdatering 3/4:

Under 2016 siktar jag på två marathonlopp, i Köpenhamn (22/5) och Helsingborg (3/9) och planen är att springa det första och sedan pröva run-walk-run i det andra för att se om teorin fungerar i praktiken.

Förvisso kommer jag att vara bättre tränad i september (givetvis förutsatt att jag får vara hel och frisk, ta i trä), å andra sidan är Helsingborg en mer kuperad bana så testet får avgöras på känslan snarare än tid. Hur trött är jag sista milen? Hur mycket ork har jag när jag passerar mållinjen? Följ utvecklingen och mina tankar längs vägen på "moderskeppet" www.running.tobycat.se (via MÅL i toppmenyn).


I min rapport från loppet på Rivieran konstaterade jag att min billiga runkeeper-app fick spunk på den italienska sidan och ofta låg 500 meter före de officiella kilometermarkeringarna, vilket förstås innebär att tiderna inte går att lita på. Efter franska gränsen höll sig avståndet, jämfört med verkligheten, alltjämt runt 500 meter tills jag kom in i Monaco och här är förklaringen:

image

Istället för att springa genom F1-tunneln under hotel Fairmont har jag tydligen tagit något slags simtur ut i havet. Vad det nu skulle vara bra för (simning är ju, som bekant, inte min starka sida). Och jag kan verkligen inte komma ihåg att jag blev blöt om fötterna…

RunTobyRun!
Läs bloggen i sin helhet med bilder, statistik etc på www.running.tobycat.se!

2 kommentarer till inlägget

Steffanie Esse
1973 • Malmö
#1
3 april 2016 - 19:05
Jag testade också run-walk-run för två veckor sedan när jag sprang långrunda på 19 km. Gick 50 steg varje kilometer och det kändes riktigt bra faktiskt! Det var en skön känsla – och en lättnad– när tröttheten satte in, vid typ 14-15 km, att veta att jag faktiskt fick gå lite varje kilometer. Ska testa igen till helgen!

Har föresten lurat in Ola på jogg.se men han är inte särskilt bra på att uppdatera!
Thobias Ligneman
1967 • Västra Ingelstad
#2
3 april 2016 - 20:25
Ja, det var ju Ola som tipsade mig! Körde ny runda idag (21.3 km) och gjorde halvmaran på ganska exakt 2 timmar - fast jag gick 45 sekunder per kilometer. I dag hade inte dagsformen räckt längre än 25 (möjligen) men jag tror på detta och tänker nog försöka mig på det på Helsingborgs Marathon 3/9.
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.