Göteborgsvarvet - min version

Jag har alltid dragit mig för att springa Göteborgsvarvet, men nu är det gjort. Det blev kanske det märkligaste lopp jag har sprungit.

Göteborgshelgen inleddes på fredagen med burgare och öl på en jättetrevlig restaurang på Kyrkgatan tillsammans med mr Jogg Himself, Claes. Ursprungsidén med att springa Göteborgsvarvet var ju att jag skulle springa loppet tillsammans med Claes, få träffa honom på riktigt, snacka lite och låta honom guida mig genom Göteborg. Sedan blev det inte så, pga skada kunde han inte komma till start. Men träffades gjorde vi ändå. Från stunden han sa ”Hej” när vi lite sena jäktade in på restaurangen tror jag inte att han någonsin tystnade, högt och lågt blandades i en salig röra och kvällen gick alldeles för fort.

Efter att ha sovit hemma hos en klubbkompis, tillika tidigare jogg:are, mötte vi upp Claes utanför Frölundaborg. Dagen till ära var han iförd löparkläder, vilket passade perfekt för vår gemensamma Varvet-walkabout. Vi hämtade ut nummerlappar, kollade mässan, hälsade på folk åt höger och vänster och pratade. Vi passerade även min klubbs samlingsställe, där vi blev kvar ett tag och pratade med kompisar.

Allt var så avslappnat och roligt att jag helt glömde bort att det var raceday. På sätt och vis var det ju inte det heller. Jag och Eva, mitt riktiga löpsällskap, som hade axlat Claes’ eskortuppdrag när han själv inte kunde springa, var helt inställda på att ta loppet som det kom. Jag var inte ens säker på att vi skulle springa hela tiden, Eva hade ju sitt instagramkonto för GP att ta hand om och när jag vid jogg.se:s monter på mässan gissade vår tid till 01.58.00 tänkte jag i mitt stilla sinne att det inte alls var säkert att vi skulle vara i mål till dess. Vi skulle stanna och fota och greja, göra high five med publiken och bara njuta.

(Till saken hör att jag självklart hade slagits av tanken att ”Jag ska ju springa med Eva Fridman!! Kom igen, det här skulle ju kunna bli världens pb, ta tillfället!!" Jag pejlade läget med henne, skulle vi verkligen ta det lugnt? Kanske skulle vi testa att springa på lite? Vi kom aldrig fram till något konkret tempo, men jag åkte på en kraftig halsinfektion, Eva fick instagramkontot, vi startade i startgrupp 18 och allt kändes upplagt för ett lugnt och annorlunda glädjelopp).

Efter att ha krönt vår varvet-walkabout med att se den maffiga starten begav vi oss hem till Eva för att börja göra oss redo för att springa. Folk kom och gick hemma hos Eva, jag demonstrerade alla mina åkommor, Eva kom med förslag på åtgärder och övningar, Claes tackade så småningom för sig, vi gjorde oss i ordning och gick till starten.

Så började äntligen loppet. Det var enormt mycket folk, Eva och jag tog det lugnt, sprang och pratade och hade det väldigt mysigt och roligt. Precis som jag hade tänkt mig. Solen gassade och det var jättekul. Trots att vi pratade och tog det lugnt sprang vi om en hel del inne i slottsskogen, så småningom höll vi oss nästan konstant ute till vänster, stämningen var på topp. Efter ett tag försvann den värsta trängseln, och vi kunde egentligen springa i vilket tempo vi ville. Jag tror att vi ökade lite. Eva gjorde inga ansatser till att ta fram telefonen, och verkade inte alls ha planer på att stanna och fota. När jag insåg detta, någonstans i Majorna kanske – innan den första bron, blev jag nästan full i skratt. Jäkla Eva! Så lömsk hon är, hon har lurat mig! Hon tänker ju hjälpa mig till mitt pers – utan att ha berättat det för mig… Tvärtom hade hon fått mig att vara mer avslappnad än jag trodde att jag någonsin skulle kunna vara inför ett lopp.

Och det kändes bra! Jag tänkte ”Ok! Härligt, nu jävlar KÖR vi!!” Upp på första bron, vi sprang om många. Eva, alldeles kycklinggul och fin, pratade, viftade, pekade, och jag njöt! Så vackert allt var, så roligt, så bra. Även om Claes är en mästare på att prata så ligger Eva inte långt efter. (Jag såg dem verbalt duellera i Evas kök). Hon berättade om stadens historia, hur det hade sett ut förut jämfört med idag, hon pekade ut bra italienska restauranger, hon visade var Vinga var (det var för disig för att se), berättade om varven och vi småpratade om det ena och det andra. Jag kände att tempot var högre än vanligt för mig, och lydde belåtet rådet att inte titta på klockan utan bara flyta med.

När vi ute på Hisingen passerade 10 km kunde jag ändå inte låta bli; vad har vi för mellantid egentligen? Jag sneglade på klockan. 48? 48?? Jag måste se fel. Det var som en kalldusch. Jag som tyckte att vi hade stått på, känt i kroppen att ansträngningen var hög men tänkt att ”Nu jävlar, kör bara kör, det är roligt!”. Hur kunde vi bara vara på 48? Vi borde ju ligga på 45 – eller under. Humöret sjönk. Hur kunde jag ha varit så fel ute?

Vi tuffade vidare. Det blev mer och mer så att Eva var den som sprang före och jag som tog rygg, från att tidigare mer legat jämsides eller turats om lite mer. Jag började tycka att det var varmt, och jag stannade vid nästan alla vätskestationer. Jag hade inte längre flytet, men det gick ändå hyfsat fram tills andra bron. Under loppet hade vi hela tiden kontakt även om vi inte såg varandra eller pratade. Det märktes att Eva var van att ha en lagkompis, om hon såg att jag började vända mig om när jag låg först ropade hon ”jag är här”, och på liknande sätt ropade hon och kollade om jag var med när hon låg före.

Innan andra bron är jag ganska säker på att hon hade noterat min vändning i loppet. Jag låg inte längre precis i rygg på henne, jag var tystare och när jag svarade var jag mer korthuggen, och antagligen märks sådana vändningar på själva löpningen också. När vi äntrade andra bron frågade Eva hur det gick. ”Det går dåligt!” var mitt enda svar. Fram tills nu hade jag inte klagat på något, så Eva undrade förstås vad som var fel. Var det vaden som krånglade? Hade jag ont? ”Nej. Jag är bara trött!” fräste jag. Med dessa konstateranden insåg jag i efterhand hur mycket som sitter i huvudet. När man väl uttalar att det går dåligt, att det är jobbigt och att man är trött – DÅ blir det genast tusen gånger värre.

I efterhand har jag känslan av att Eva har varit med om det här tidigare. Hon peppade med att vi skulle sega oss uppför bron, den klarar vi. Hon visade läppstiftet, pratade fotbollslag och Håkan Hellström (Gaisare, tydligen) och hon distraherade. När vi hade segat oss upp hela vägen och bron vänt neråt igen frågade hon hur jag ville ha det, kändes det bättre att jag bestämde tempot och hon lade sig i rygg, eller var det skönare att bara hänga på henne? Jag valde det senare. Det var så lätt att se hennes gula kläder, och jag upplevde det både som mer avslappnat och som om tempot ändå hölls uppe något sånär när hon sprang före.

Ett tag brottades jag med negativa tankar, mest om en önskan om att säga till henne att fortsätta i sitt tempo istället och lämna mig ifred åt mitt öde. Då kunde jag stanna om jag ville. Jag kunde bryta om jag ville. Ingen annan än jag behöver bry sig om mitt lopp. Det var ett misstag att springa tillsammans med någon, vad hade jag tänkt på? Hur kunde jag ha varit så dum? Och Eva med, för den delen! Hon VET ju att jag funkar bäst om jag får vara ifred. Korkat. Men på något sätt tog det emot att be henne springa vidare. Jag kämpade på, och faktum är att vi fortfarande höll oss mestadels i vänsterfilen och sprang om många löpare. Eva guidade vidare, pekade, visade, och nästan högst upp Avenyn kändes det riktigt bra igen. Avenyn hade ju inte varit så jobbig! Några spelade en Abba-låt och vi sjöng med, publiken var härlig och när vi rundade statyn ropade jag till Eva att ”Nu är det nedförsbacke!!”. Evas tveksamma svar – jaaa, ett tag – avslöjade att jag kanske var fel ute.

Vi vände upp åt vänster, och det var lite uppförsbacke igen. Jag mindes att både Claes och Eva innan loppet varnat för Husargatan. ”Ok, men då segar vi oss upp igen. Det klarar vi!”, tänkte jag. Det gick hyfsat, och jag kände mig nöjd när jag ansåg att det hela var överstökat. Men jag hade haft fel.

”Nu börjar den - Golgata!” ropade Eva. ”Du är stark!”. Neeeeej. Jaha. Håll den gula i sikte. Det är inte mycket kvar. Kämpa! Nu var det tungt. Eva gestikulerade med händerna bakom ryggen och ville ha handkontakt men jag orkade inte komma tillräckligt nära. Precis mot slutet är det ju dessutom världens uppförsbacke. Eva upprepade flera gånger att jag var stark, och efter ett tag (ju närmare mål vi kom) började jag tro på det.

Plötsligt kände jag igen mig! De tre broarna! Där hade vi ju gått omkring och minglat med Claes på walkabouten! Men då är vi ju nästan framme! Claes hade visat målet och hur man springer sista biten. Eva tog min hand. Jag frågade om man är inne på idrottsplatsen efter sista bron. ”Japp!” Stegen lättade, och jag försökte trycka Evas hand för att visa hur mycket jag tyckte om henne. När vi passerat broarna och kom in på vallen sa vi att ”NU KÖR VI!”, och så försökte vi få till en spurt utan att släppa taget. Efter mållinjen, i en lång omfamning, försökte jag sätta ord på hur storslaget jag tyckte att det var. Det gick sådär.

Tiden blev min sämsta av mina nu tre genomförda halvmaror; 1.44. Men det var ändå kanske det största och mest speciella lopp jag har sprungit. Tiden var långt bättre än ad jag någon timme tidigare gissat hos jogg.se, men med tanke på ansträngningen efter den avslappnade inledningen tyckte jag kanske att tiden borde ha varit bättre än vad den blev.

Den största behållningen blev, trots ansträngningen, precis den förväntade. Glädjen. Den vackra staden. Att kunna springa med någon annan och inte alltid vara en sådan ensamvarg. Vänskapen. Solen. Folkmassorna, både löparna (så småningom i loppet blev det rätt trångt igen, och det blev lite bökigare när man ville springa om) och publiken.

Efteråt väntade fest både hos Eva, och senare på kvällen ute på lokal med min fantastiska klubb. Så roligt har jag inte haft på väldigt, väldigt länge. Men det är en helt annan roman.

Eva och Claes; <3

 

5 kommentarer till inlägget

1973 • Knivsta
#1
28 maj 2015 - 23:46
Jag ska försöka få in några bilder imorgon. :-)
1974 • Örnsköldsvik
#2
29 maj 2015 - 10:37
Underbar berättelse :)
1974 • Knivsta
#3
29 maj 2015 - 15:40
Vad roligt att du fick en sådan rolig upplevelse av din göteborgshelg!
1971 • Göteborg
#4
1 juni 2015 - 12:08
Tack att jag fick springa med dig <3
Skrev en LÅNG kommentar men den försvann...Du vet vad jag ville säga för det har jag redan sagt ;-)
1973 • Knivsta
#5
2 juni 2015 - 21:22
Tack Morgan :-)
Ja, Alva, det var väldigt roligt! :-)
Det har du, Eva. Tack igen för en väldigt speciell upplevelse. Stor kram
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.