Maratonuppvärmning med ultraintervaller

Bästa sättet att göra nåt som man inte riktigt tror att man klarar av är att lura sig själv. Ultraintervallerna var en sån sak.

När jag stack ut på första intervallen vid midnatt mellan fredagen och lördagen 21/3, hade jag grundat med ett glas vin framför TV:n och tänkte, ah, tar väl en lugn mil, såhär på fredagkvällen, kul att vara med en intervall i alla fall. Regnade snöblandat regn och var nån centimeter snöslask på marken. Allt är roligare när det är riktigt jävligt!

När jag kom tillbaka hem var jag ju genomblöt. Hm, vilket logistiskt bekymmer det här blev. Hur gör folk? Rotade fram mina gamla avdankade gympadojjor och några fler funktionströjor. Har dock bara ett par tjocka löparbyxor. Hmm. Upp på tork med skor och kläder, fram med nya. En till jävlig intervall kunde jag ju köra mitt i natten. Bara för skojs skull.

Andra intervallen gick i nåt slags zombietillstånd. Det snöade nu och var kallare. Jag tog samma runda, var skönt att inte tänka kl 03 på natten. Inte en människa ute, men några bilar körde förbi när jag sprang längs vägen. Undrar vad de tänkte? Att jag var galen? Dedikerad? Blivande OS-medaljör? När jag kom hem stoppade jag i mig lite kalla pizzarester, körde lchf ännu..

3:e intervallen var tuff. Jag tog en annan runda, en väldigt korkad runda för det är två långa och tuffa uppförsbackar och knäna tycktes säga ifrån. Inte heller slutade rundan på runda fina 10 km, utan fick springa lite omvägar för att få till 10. Heldumt! Filmade och lade upp mitt första klipp på insta, fy fan för att höra sig själv på film! Kallt och rejält med nysnö, alla träd och buskar hängde tunga och vackra. Dags för frukost. 3 mil innan klockan 7 en lördagmorgon, helt galet ju!

Duschade varmt när jag kom in. Min 6-åring fick agera support och langade mig en Nocco när jag låg i badkaret och masserade benhinnorna. Unnade mig ett jättegott mörkt rågbröd till frukost och skönt med varmt kaffe, men efter frukosten började magen krisa. Så kan det gå när man börjar experimentera med sin mage och mat man normalt inte äter... Stoppade ner fötterna som var kalla och protesterade i ett par varma sockor och somnade till en stund.

33 km var mitt längdrekord i ett svep samt under en hel dag. Så 4:e intervallen var, trots orolig mage, ett litet segervarv. Alltid skönt att krossa ett personbästa, ta sig lite längre eller lite snabbare. Körde nu samma runda som under de två första intervallerna. Klockan 10 kom jag in igen,  Stoppade i mig två Dimor, för det började bli jobbigt nu med magen och ville inte bli alldeles urlakad. Tog med mig ena barnet och köpte mat och hämtade ut mina nya skor. Snacka om tajming!

Dags att ge sig på maratondistansen då. Benen kändes pigga, jag fattar ingenting? Hur kan två ben som redan sprungit 40 km på mindre än ett dygn kännas pigga? Kanske var det de nya skorna som fick följa med på en premiärtur mitt i allt annat. Messade en nyfunnen träningskamkrat och bad om sällskap på 5:e intervallen och det ställde han så gärna upp på. Denna intervall var den snabbaste, fick lite draghjälp. Maratondistansen kom och gick.

Stoppade i mig en till Dimor och åt lunch. Man ska äta det man är sugen på, och jag var inte sugen på att äta massa flottig fet ordentlig mat som skulle bli liggande och skvalpa i magen. Blev kvarg med honung och kokosolja = protein + kolhydrater + snabba fettsyror. Och lösgodis. :-D Eftersom jag äter lågkolhydratkost vanligtvis inbillar jag mig att socker är som raketbränsle för mig. 5 av 8 intervaller avklarat, jag hade klarat mitt mål! Gått ultra under ett dygns löpande. Helt sjukt.

Här lurade jag mig själv lite igen. Gav mig ut på 6:e intervallen kl. 15 med tanken "asch, nu kan jag ju springa ett varv extra, hur sakta som helst, bara för att se att jag kan..". Strålande solsken. Lite kissande i en buske. Funderade på om det kanske satt någon i ett av husen jag sprang förbi och klurade på om hen inte sett mig tidigare.. Klädombytet gick som på räls nu. Fötterna ner i varma sockor, myskläder på, några godisar och vätska. Magen lugn och fin.

Efter 6:e var det bara två kvar. Den tanken, "bara två kvar", kan man ju inte argumentera mot. Det går inte. Så det var bara att ta 7:e intervallen, "näst sista". Näst sista, kl 18 och det började skymma. Samma runda jag sprungit i regnigt snöblask och isande nysnö, var nu alldeles torr asfalt. De riktigt jävliga rundorna finns för att just sånahär rundor ska kännas lätta. Fullständigt galet att jag snart sprungit 70 km och kroppen höll! För bara ett halvår sen hade jag helt gått sönder vid det här laget. Tänkte på min naprapat som tvingade mig att börja styrketräna i september förra året. Tack vare styrketräningen kände jag ingenting alls i knäna. Vaderna började bli trötta och benhinnan på vänster sida har känts under en längre tid.

Sista intervallen var jobbigast att komma ut på. Klockan snart 21, jag låg i soffan, barnen var nattade, slösurfade och hade det varmt och gosigt under täcket. Men blev peppad av folk i facebookgruppen och folk på insta och så kan man ju inte bryta från soffan heller! Bara en kvar. Peppade upp mig med musik, klädde på mig de stinkande löparkläderna för sista gången idag och sprang min 8:e mil. Nu kände jag av bäckenet och tog det med flit mycket lugnt.

Kom hem, lite slut, mycket lycklig! Tappade upp ett bad och mannen hällde upp ett glas vin till mig, låg i badet en lång stund och mådde gott och drack vin. 80,55 km på 7:56:42. Tack fina Paceonearth för arrangemanget!

1 kommentarer till inlägget

2009 • Klippan
#1
29 mars 2015 - 13:42
Grattis!!!
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.