Jag har sprungit Jättelångt.

Efter att ha velat fram och tillbaka och med NOLL uppladdning varken mentalt eller mat/träningsmässigt (snarare nedladdning...) valde jag att ta mig till start i Grisslehamn för att springa Jättelångt. Det var regn och usligt och inte heller kunde man tänka "så här dåligt kan det ju inte vara HELA dagen" efter som STHLM marathon mer än bevisat att så kan vara fallet.

Första biten av banan var mycket blöt och sjukt kuperad/teknisk (vissa delar av "leden" hade jag lätt bedömt som oforcerbara om någon frågat). Redan  redan vid 5km så sprang jag fel första gången (loppet har felspringningsgaranti...) och redan efter ca två mil så tyckte jag att det var lite (rätt mkt) segt. Jag satte på en ljudbok med duktiga Katarina Everlöw som uppläsare. Det gick aningens lättare. Jag försökte tvinga mig själv att inte titta på klockan då km segade sig fram.

Jag hade tidsmålet under 6-min tempo och på flacken sprang jag på i bra fart, möjligtvis för bra, men jag tror inte att det var detta som gjorde att jag vid tre mil (mer än halva kvar alltså) verkligen ville ge upp. Allt gick segt. Benen var ömma som efter 5-6mil, jag flåsade, mådde illa och kände mig obekväm. Jag hade ju dock skippat en dag av ett Amnestystyrelsemöte för att vara med på detta, då kunde jag ju inte INTE göra detta. Mitt obefintliga pannben slogs i bitar gång på gång medans jag grisade på i leran.

Med ca 1,5mil kvar träffade jag en NocOutare (!). Vi höll ihop loppet ut och trots att vi var lika trötta och lika negativa så var detta peppande för oss båda. Detta TROTS en felspringning på 2-4km ca 3km innan mål (japp, typ samma som på Full Moon Race 2010...).

Nä, ett riktigt skitlopp för min del trots en fantastiskt bra organisation!

Sämst: Ok, det var blött (men jag tror att jag hade märkt om jag passerat Östersjön) och ok jag sprang fel. Men att få  SMS:et "Välkommen till Finland" kändes verkligen som ett hån... Detta samt min dåliga dag.

Bäst: Att jag överlevde. Faktiskt. Att jag genomförde. Jag hade inte kunnat göra det en minut bättre just denna dag (hur snabbt/sakta det gick har jag ingen aning om!). Samt att jag trots detta inte var sur när jag kom i mål. Och arrangemanget. Och såklart fantomen. Även om han inte lånade ut sin häst.

Konstigast: Taxicaffissen som verkade tycka att det var absurt att vilja bli körd från Tekniska högskolan ända till Bromma. 
Samt hans kommentar på mina 68 (som blev 72km): "Det var ju JÄTTELÅNGT" - Hur visste han det? ;-)
Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.