Allt att vinna och inget att förlora

Jag skriver ibland, är på sociala media ibland och när jag väl gör det handlar det bara om löpning. I en vardag med tre småbarn, jobb, hus och 12 milsveckor är det löpningen som ger mig styrka, ork och inspiration. Tävlingarna är belöningen och kryddan. Träningen är andningshålet och egentiden i vardagen samt den fantastiska gemenskapen i min klubb Huddinge AIS. Jag har inte ett enda tips gällande träning, kost eller utrustning till någon tyvärr. Jag har tränat med Lidingöloppsvinnare som aldrig tränade backintervaller, VM-deltagare i Marathon som ätit pizza två gånger om dagen, 2:25 löpare på marathon som endast tränar 4gånger i veckan...osv,osv..Varva lugn träning med hård, kör långpass i pratfart, träna bål och balans varje vecka och framförallt träna kontinuerligt i resten av ditt liv...Då kommer du bli bra, punkt slut för min del..Men vad vet jag..

Så enda skälet att jag delar med mig av min löparvärld är att jag är en del av en stor löpargemenskap. Där tar vi del av varandras upplevelser, träning och inspiration. Jag själv tycker det är givande att ta del av andras träning. Främst dom som lever och tränar som jag, dvs veteraner med ambitioner att ligga runt 34-35 på milen, sub 3 på maran och gärna köra många bantävlingar. Kosttips, yoga, crossfit, hälsoprylar är för min del totalt ointressant. Jag är oldschool. Hård löpning utan krusiduller är det som gäller för mig. Fullt medveten om att jag är på en låg nivå men jag är trots allt en 42årig gubbe med en drös kids. Då får man vara nöjd med det lilla...

Rubriken allt att vinna och inget är förlora är talande för min träning i dag. Jag tränar hårt och målmedvetet och ger allt på tävlingar..Jag älskar löpning men då ungtupparna springer åttor kring mig måste man vara lite ödmjuk. Får man vara hel och träna hårt varje vecka måste man vara nöjd. Slår man något pers varje säsong är i allafall jag nöjd. Jag springer inte tävlingar för upplevelsen ännu, jag vill ramla ihop på mållinjen som ett vrak efter att ha gett precis allt, absolut. Om jag legat på landslagsnivå tycker jag det är fullt motiverat att det ska vara på liv och död, annars tycker jag glädjen kring löpning måste vara viktigast. Men det är min åsikt....Du tycker säkert annorlunda och det är bara kul.

I Januari har det blivit två tävlingar på 3000m. En med bra resultat och en med uselt...Men båda var lika jäkla roliga. På bana är tiden inte primär för mig. För mig är banlöpning att våga ge allt, våga satsa, att vägra släppa en rygg. På landsväg håller man sitt tempo, man tävlar ofta mot sig själv. Går man över tröskeln tar man slut..Men på bana kanske man har en eller ett tiotal minuter på sig och tappar du tempot en enda sekund så är loppet över. Du får inte en ny chans att få upp farten..Det är så sjukt kul och jag kan inte för allt smör i Småland fatta varför vi inte är fler på tävlingarna. Vet du? Efter det inledande loppet med uselt resultat så gick min coach bakom ryggen och frågade Uhrbom om han kunde farthålla mig i nästa lopp dagarna efter. På en sekund gick jag från trött, oinspirerad och sliten till fullständigt skräckslagen och gav naturligtvis allt och lite till i loppet. Smart drag av coach men så kan han löpning bättre än mig..Nästa mål blir ett 5000m lopp (16:50?) i Mars, ett 3000m lopp (9:45?), Premiärmilen (35:20?) och Hamburg Marathon (2:48?)i April. Återkommer då....

5 kommentarer till inlägget

1964 • Tullinge
#1
23 januari 2015 - 20:01
Lite Yoga och det blir pers igen ;-)
1972 • segeltorp
#2
23 januari 2015 - 20:18
I mitt nästa liv ska jag bli Zumbainstruktör, Pär!
Robert Holmgren
1972 • Farsta
#3
23 januari 2015 - 20:25
Underbart!
1964 • Tullinge
#4
23 januari 2015 - 20:26
Bra val. Uppvärmningen på Kalvinknatet bevisade att du har oanade talanger inom området :-)
1981 • Stockholm
#5
24 januari 2015 - 00:19
Kungen Lavecchia!


Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.