Kontorit enligt VD

Använd hjärnan, sluta tänka

I somras, timmen efter målgång på Öloppet, träffade jag en gammal klasskamrat. En av de finaste och absolut killen man saknar. Han var tipptopp och sommarledig. Jag hade en gulnande blåtira från brottningen och var utkörd efter 6h swimrun. Inte desto mindre blev det ett kärt återseende.

Vi bubblade på om livet, minnen, framtid och allt däremellan. Snart snackade vi träning. Carl är killen som har sån där superkoordination. Avslappnad närvaro i varje rörelse. Han litar verkligen på sin kropp. Minns när vi andra, som knappt vågade hoppa från trampolinen, fick se på när Carl studsade sig ut, helt utan plan, fladdrade fritt några meter för att slutligen suga in varje kroppsdel till ett perfekt dyk. VARJE GÅNG! Att han idag cyklar downhill är föga förvånande.

"Det är nåt oerhört fritt i tanken att köra utför. Man vet liksom inte hur det går till, bara att man tar sig ner...å man kan inte tänka på nåt annat...ändå tänker man inte på cyklingen, den bara händer". Att kunna släppa sin tanke, eller rättare sagt sitt medvetande, från det man håller på med är professionalitet. Det är att verkligen kunna någonting. På djupet.

Vår kapacitet, alltså vår hjärnas samspel med musklerna, är SÅ mycket mer än det vi är medvetna om. Egentligen är medvetenadet en ytterst begränsad del (typ 7 bit) av alla tiotusentals intryck vi hanterar varje sekund. Medvetandet är som en liten filtrerad film av verkligheten som TROR att den är verkligheten. Det är den inte. Tvärtom tar filtreringen tid (typ 0,5 sek) och allt vi gör medvetet släpar lite. Det är därför det är lätt att spela fotboll utan att tänka men sjukt svårt att sätta en straff i en VM-final.

Mitt favoritexempel över våra kroppars totala förmåga kan låta banalt: Kasta boll. Men TÄNK vad det krävs många avväganden och exakta muskelrörelser för att få iväg en boll till en vän. Att denne sen med hjälp av synen kan processa bollbanan, hinna sätta upp handen på rätt ställe och klämma åt vid rätt millisekund är än mer otroligt. Visst svindlar det lite i magen att det funkar?

När Carl kastar sig ut för galna branter tränar han på att ha flyt. Tränar på att släppa taget. Han är inte i en planerad framtid eller i ett medvetet alldeles nyss. Han är i nuet. Litar på sin förmåga. Han tänker inte utan låter allt hända. Han styr inte sin kropp. Han ÄR sin kropp med all dess kapacitet. Det min vänner. Det är stort. Det är sådant som får mig att känna vördnad för livet.



Carl, lika glad som avslappnad. Killen till höger...ja han är trött, glad och skulle aldrig våga downhill.

Missa inte Carls fotodagbok från en dag på cykeln





Vill du kommentera det här blogginlägget?
Registrera dig eller logga in här ovanför.