KrönikaSnart ringer klockorna ut det gamla året, och in det nya. Kanske står vi där i den bistra (?) nyårsnatten och avlägger löften om milar som ska springas, målsnören som ska sprängas och skor som inte behöver köpas.
Själv berättar jag gärna att jag aldrig avlägger några nyårslöften. Men det är nog bara en halvsanning om jag ska vara helt ärlig. Det är kanske sant att jag inte avger dem precis under tolvslaget på årets sista dag – men visst finns de.
Jag vill till exempel springa milen på 50 minuter någon gång i livet, ta revansch på Fjällmarathon och använda mer miljövänliga löparkläder. Och de där andra tysta nyårslöftena – som att sluta bita på naglarna, börja öppna pensionsbreven och att vara med på städdagen i bostadsföreningen. De finns också där. Ett annat outtalat nyårslöfte är att jag vill spöa en viss 80-åring. Det kan låta hårt, och det är det – för mig. Det är hårt slit som gäller.
Min sambos levnadsglada morfar på 80 bast tycker nämligen att mina springäventyr är lite knasiga, men samtidigt roliga eftersom han själv är en spänstig typ. Han är nyfiken och frågar mycket. Vill veta.
Vid jul brukar han illmarigt berätta för mig hur långt han och hans gubbkompisar har promenerat under året. Han noterar i sin kalender varje dag som han gått, simmat eller gjort armhävningar – och sen läser han högtidligt upp detta för mig. Gubbarnas flitiga morgonpromenader i den lilla småstaden brukar skramla ihop 1200 kilometer per år i runda slängar – vilket han självklart tycker jag borde bräcka, fyrtiofem år yngre som jag är. Dessutom springer jag ju, det går ju fortare än att gå. Logiskt!
Men min match mot denna väderbitna åldring är ingen enkel sak.
När jag nyligen öppnade min träningsdagbok slog skammens rodnad till på kinderna. Jag kom på mig själv med att läsa hur mycket – eller snarare lite – jag hade sprungit under året. Bottennappet var onekligen september med 3,4 sprungna kilometer (ja, tre komma fyra). Nu, vid årets slut hamnar totaldistansen på trehundra kilometer färre än morfar. Det var väl inte riktigt vad jag hade planerat i vår kamp.
Morfar knep därmed (återigen) årets hedervärda seger och kan byta kalender med stolt hand. Nästa år är matchen igång igen, och redan på nyårsdagen vet jag att han smiter ut på en runda. Han är min personlige hare vare sig han vill eller inte. Han ligger alltid steget före och har för tillfället 300 goda anledningar att pika mig varje gång vi ses.
Så, löftena finns där och vissa fullföljs, vissa inte. Någon mil på 50 min blev det inte, och några 1200 kilometer kom jag inte heller upp till. Men jag var i alla fall med på föreningens städdag. Och vi hade tur med vädret.
Gott Nytt År allihopa!
