KrönikaVintertiden har slagit till med full kraft. Det är mörkt. Det är blött. Jag försöker njuta av att det i alla fall är barmark, men det hjälper föga. Mörkret är som en tung filt. Nu måste man kämpa för att alls komma ut.
Jag drar på de goaste skorna. Inte de där snabba, utan de där som känns som bomull.
Jag tar på de softaste kläderna. Flossade tights och en skön jacka som lite lurar en att man skall mysa i soffan. Jag väljer bort alla snabbpass för att unna mig lite lugn. Jag laddar lurarna med en timmes podradio - Konflikt i P1. Det flyttar fokus till andra och större problem.
Kepsen åker på och jag siktar mot det uttjatade, men greppbara elljusspåret. Dubbla varv. Givetvis motsols.
Allt detta gör jag för att alls ta mig ut. För att minska allt det motstånd som finns i vinterlöpningen. Varje kilometer som görs nu är en seger. Därför gäller att följa minsta motståndets lag.
Så kommer jag igång. Stelt och långsamt, men det går. En kilometer blir två och snart är jag inne på den välkända slingan. Men trots tempot är jag ensam i spåret. Om det beror på att alla kör vänstervarv eller segar framför tv har jag svårt att bestämma mig för. Men ensamt är det, trots att klockan bara är halv sju.
Så passerar jag kurvan ner mot sjön. Den vid den gamla domarringen från vikingatiden. Där en lampa är trasig. En kvinna rastar sin tax och rycker oroligt till när jag kommer närmare. Jag hälsar och passerar. Hon slappnar av. Jag släpper på nerför backen med en känsla av obehag.
När det sen planar ut förstår jag varför. Det är inte för att jag är den hårdaste löparen på jorden eller för att alla valt vänstervarv som jag är ensam i spåret. Det är sådär ensamt för att hälften av löparna saknas. Tjejerna.
När jag grejade med med lurar, vintertights och dämpade skor brottades många med ett större motstånd. Rädslan för överfall. Den tanken har inte slagit mig en enda gång trots att jag är duktig på att se problem. Kanske för att jag är grabb. Men nu, på rakan efter tax-kvinnans reaktion, förstår jag att den finns. Jag förstår också hur det motståndet kan vara droppen som får bägaren att rinna över. Som får en att stanna inne.
Visst är det statistiskt osannolikt och visst finns det betydligt farligare platser än löparspåret. Både för män och kvinnor. Men ändå. Obehaget finns där i alla fall. Det där obehaget som Örebro-, Hagamän och andra skapat. Knappast hade jag helt lugnt låtit mina döttrar jogga själva här i mörkret. Osannolikheten till trots.
Insikten gör mig upprörd. Skall det vara såhär? Skall löparvänner behöva köa till löpbandet i rädsla för att ge sig ut i mörkret. Skall jag skrämma upp hundägare bara för att jag råkar vara en okänd man? Skall kidsens kvällar handla om tv bara för att solen går ner klockan fyra?
Frågorna hopar sig och med dem kommer ilskan. Skall de där männen få förstöra så mycket för alla oss andra? Kan det inte få räcka med mjuka skor, flossade brallor och sköna radioprogram för att ta sig ut?
Benen pinnar på av rena frustrationen. Pulsen ökar och jag bestämmer mig för att blåsa liv i vår gamla träningsgrupp. Den där på torsdagarna innan simningen. Den där där vi snackar och skrattar runt varandra utan att se mörkret.
Den där som gör löpningen som roligast - tillsammans.
