KrönikaJag minns ett morgonpass vintern 2009 när jag helt plötsligt stannade och undrade vad det var jag höll på med.
Det enda som lyste upp mörkret var snön och gatlyktorna. Jag var helt själv och det enda ljuden jag hörde var snöknarret under mina fötter och friktionen när mina armar rörde sig mot reflexvästen. Jag måste vara knäpp som gör detta, tänkte jag.
Man kan ju undra varför jag utsätter mig för morgonjogg egentligen? Jag menar vilken normal person ställer klockan på halv fem att sticka ut och jogga? Tydligen jag - och jag tror några fler…
Men jag gillar dem verkligen inte, morgonpassen alltså. Ok, när de är gjorda känns det bra, det kan jag ge dem. Jag blir pigg och de gör att jag får in träningen i en fullbokad kalender. Och jag lär mig är att springa långsamt. Det behövs. En slags bulk som motvikt till mina snabba pass. Jag behöver lära mig att jogga, inte bara springa fort.
2010 gjorde jag ett medvetet val att morgonjogga trots att det fanns andra tider på dygnet för träning. Jag ville göra en personlig forskning på ämnet och att vara sin egen försökskanin är det bästa sättet att lära känna sig själv och sin kropp.
Jag ägnade nästan tre veckor åt många jobbiga morgonpass – och vad hände? En bal på slottet höll på att gå i stöpet! Förbränningen sköt i höjden. Jag åt och åt för att kompensera, men tydligen inte tillräckligt. När jag och min man skulle gå på bal efter testperiodens slut rasade den vackra utvalda balklänningen i golvet. Vi fick häfta ihop fodret så den skulle hänga kvar på rätt plats under kvällen.
Resultatet på min lilla studie blev således att överdoser av morgonjoggar kan leda till behov av häftapparat och/eller sömmerska. Inte så oviktigt som man kan tro, i alla fall i vissa stunder.
I början på detta år åkte jag till New York med bästa väninnan och eftersom vi båda älskar att shoppa, förutom att springa, så stod detta på schemat i nästan en hel vecka. Men ett dygn har bara 24 timmar – så för att hinna med all shopping tvingades jag återigen brottas med min svaga sida – morgonjoggandet.
Och tyvärr, trots att vi sprang på klassisk mark – Central Park – blev min relation till morgonträningen inte särskilt mycket mer romantisk. Det gäller att göra rätt i den stora staden. Vi gjorde fel. Vi sprang åt fel håll och blev åthutade av de som minsann visste vilket håll som var rätt. Vi var dessutom klädda i fel kläder. Funktionsmaterial och löparkjol stod inte högt i kurs. Bäst hade varit munkjacka och långa shorts i collegetyg (tänk Rocky) - då hade vi smält in. Men morgonjoggar blev det - för att hinna med allt.
Vi kom hem till Svedala tröttare än någonsin efter denna veckas "semester", men för en hårt yrkesarbetande (och shoppande) mamma finns inga alternativ. Både älskad och hatad - morgonjoggen förblir.
Vi ses i morgon klockan 05.35.
