KrönikaTävlingssäsongen går in på målrakan och många löpare har nu ambitionen att på en sista tävling sätta det där personbästat och avsluta löparsäsongen på topp. Hösten bjuder in till härlig löpning - bara man lyckas ducka för alla kringflygande viruspartiklar.
För mig utgör Hässelbyloppet i Stockholm säsongsavslutning för andra året i rad. Ett lopp där jag vill putsa på det där perset på 10km landsväg. Samtidigt är hösten en vansklig säsong för varje löpare med ambition. Har man barn så är de tillbaka på skolor och förskolor efter sommaren och rätt som man går där och laddar för det sista passet med tröskelintervaller innan den länge emotsedda tävlingen så händer det. Är inte dottern lite varm? Hon somnar tidigt och verkar lika svettig som man själv är efter de där tröskelintervallerna. Jag går upp mitt i natten för att lyfta över henne till vår säng och vänder ryggen till i hopp om att hindra åtminstone några virus från att attackera mig. Vaknar med dotterns varma andedräkt tätt intill min egen näsborre några trötta timmar senare.
Traskar iväg till dagis på morgonen. "Har jag inte lite ont i halsen plötsligt?" Ska lämna storebror och möts i hallen av röda versaler som förkunnar att det går magsjuka på stugan. Hepp. Går hem med febersjuka dottern och när det vankas lunch undrar jag lite förstrött om det inte kurrar lite oroligt i magen? Efter dagis följer storebrors bästis med hem. Han hostar rakt ut och bjuder därmed på cirka tio upphöjt till sju viruspartiklar på köksbordet - där mitt tävlingsmemo och nummerlapp ligger mitt i skottlinjen.
Tiden fram till tävlingen blir sedan parodisk där man andas in med munnen åt sidan vid varje närkontakt med de små liven med sina feberglansiga blickar. Man går med dubbla strumpor på lite höstkalla golv och klär sig lite för varmt i hopp om att svettas ut det man hoppas man inte är drabbad av.
Man svär varje morgon då halsen visst är lite raspig men när det vankas kväll så är det halsonda borta och man tränar - men det blir mest mellanmjölk av alltihop då man inte vågar träna så intensivt som man tänkt sig. En hel del tid går åt till att kolla olika lopps hemsidor för att försöka räkna ut hur sent man kan anmäla sig innan loppet blir fulltecknat. Om resten av familjen bara så mycket som anade hur mycket jag just nu oroar mig för min egen motionärsprestation på ett lokalt lopp så skulle de förmodligen tycka att … min löparhybris nått ohälsosamma höjder.
Så vad ska en stackars löpare göra förutom att konsumera kopiösa mängder C-och D-vitamin, handsprit och gå och lägga sig alldeles för tidigt? Ja kanske en bättre och effektivare medicin är att inte ta sig själv och sin löpträning på så stort allvar? Chansen att jag vinner Hässelbyloppet lär vara minimal och sätter jag inte det där perset i år finns det säkert fler millopp att välja på nästa säsong.
