ReportagePåskhelgen erbjöd första tillfället för året att fästa en nummerlapp på bröstet.
Den långa vintern har bjudit på färre kilometer jämfört med förra året på grund av tillökning i familjen under hösten och ett beslut att därför skippa Stockholm Marathon i år. Å andra sidan har jag sprungit kvalitétspass under våren med en regelbundenhet jag inte tidigare haft i min träning och under april känt att jag nog åtminstone lyckats bevara snabbheten hyggligt.
10km är inte en distans jag har speciellt mycket rutin på. Jag har bara sprungit ett millopp tidigare och då noterat 38:46 på det flacka Hässelbyloppet oktober 2010. Enhörnas Påsksmäll på 10km lockade i inbjudan med att vara en snabb bana som löptes två varv på 5km.
På värmningen kändes det bra och jag och min löparkompis skämtade nervöst om att målet för dagen fick bli att ha åtminstone en hemmalöpare från Enhörna IF efter oss i mål. Vi hade också pratat om att 40 minuter som ett mål för dagen då vi båda tidigare varit under den tiden.
Starten gick och jag som alltid brukar starta tävlingar försiktigt sprang den första lättlöpta kilometern för snabbt på 3:40. Det kändes ändå stabilt och jag avverkade de följande kilometrarna en bit under fyra minuter per kilometer ihop med två andra löpare varav en från Enhörna IF. I en tuff stigning alldeles innan varvningen kroknade hemmalöparen och jag gick förbi och passerade 5km på 19:20 i nivå med mitt personbästa men jag började känna nu att det andra varvet skulle bli slitigt och att banan inte alls var så snabb som jag trott utan relativt kuperad.
På andra varvet skulle den offensiva öppningen också straffa sig. Höll ihop det på kilometer fem och sex men när jag blev omsprungen av min kompis som sprungit ett jämnare lopp än jag förmådde jag inte hänga på. Det blev plötsligt mentalt tungt och när det backiga partiet på grusvägen började igen låg kilometertiderna mellan 4:10 och 4.15 min/km istället för under fyra minuter per kilometer. Inget peppande mantra eller mentala små tricks hjälpte och jag tänkte skippa målet på 40 minuter och jag hade också tankar på att helt enkelt kliva av och sätta mig och njuta av vårsolen istället. Förr eller senare kommer alltid en punkt under en löpartävling när jag på allvar frågar mig vad det är jag håller på med. varför utsätta sig för smärtan?
Att jag fortfarande hade sällskap av samma löpare jag sprungit med från start hjälpte mig att komma igenom den tunga fasen utan att vare sig kliva av eller dra ner på farten. Tvärtom, med två kilometer kvar repade jag nytt mod och noterade kilometertider under fyra minuter igen och när vi nådde krönet på sista backen orkade jag också med en kort sprut i mål. Tiden i mål på 39:33 räckte till en fjärdeplats i motionsklassen och en femteplats i M40 om jag varit modig nog att anmäla mig där.
Hur det kändes? Väl i mål var jag både glad över att ha bitit ihop och fullföljt under 40 minuter och lite besviken över att tiden var sämre än den jag gjorde själv på en flack snabbdistans för en vecka sedan. Backar gör skillnad och tänker man efter blir det orimligt att sikta på personbästa vid varje tävling med olika banor och med olika förutsättningar och form varje gång. Att känna att jag är stabil på tider under 40 minuter på milen och att inleda tävlingssäsongen med ett sådant resultat på en kuperad miltävling känns nu i efterhand väldigt bra och jag ser fram emot resten av säsongen med tillförsikt!
Löparhälsningar,
