ReportageUlf Friberg, 46, är en av Sveriges mest framstående löptränare. Vi möter honom nu i två artiklar och hans hans tankar om löpning och träning.
Ulf är mest känd som Mustafa Mohameds tränare men tränar också ytterligare ett halvdussin löpare av vilka Oskar Käck, Eric Senorski och Johan Rogestedt är de mest kända. Ulf bor utanför Göteborg och är sedan tio år halvtidsanställd som grengruppschef för medel-långdistans på Svenska Friidrottsförbundet. Han har också ett nära samarbete med förbundskapten Stefan Olsson inför och på mästerskap och landskamper.
Vad är då det bästa med att vara tränare?
– Den långsiktiga träningsplaneringen och utvecklingsprocessen. Ofta är det inte de som har störst fysisk talang som blir bäst utan de som har viljan att satsa och lägga ner den tid som krävs. Mustafa har till exempel dålig grundsnabbhet men har genom hård och långsiktig träning nått långt ändå. Ögonblicken när aktiva lyckas på tävling är i flera fall oförglömliga minne. Ett sådant var när Musse 2007 satte svenskt rekord på 3000 m hinder med 8.05,75. Jag var inte alls inställd på en så bra tid där och då, säger Ulf.
Viljan är den viktigaste egenskapen
Att hjälpa aktiva att få ut så mycket som möjligt av sin kapacitet är något som driver Ulf och han ger flera exempel på aktiva som kommit långt trots relativt begränsad fysisk talang.
– På 80- och början av 90-talen tränade jag främst sprinters och en av dem var Terese Olofsson. Hon gjorde 13,5 på 100 m i en av sina första tävlingar vilket inte är något märkvärdigt. Men genom träningsflit och framför allt hård styrketräning sprang hon åtta år senare på 11,32 vilket placerar henne som trea på den svenska genom-tiderna-listan, säger Ulf.
Störst potential har motionären
Att man kan komma långt på vilja gäller alla människor – utifrån de förutsättningar man har.
– Det gäller inte minst långlöpare och störst utvecklingspotential har motionslöpare. Viljan att åstadkomma något är det viktigaste och jag kan bli grymt imponerad av de som sänker sin miltid från 60 minuter till 47. På den nivån handlar det om att utgå från sig själv och träna långsiktigt.
Tränare redan som elvaåring
Ulf är född och uppväxt på Tjörn i Bohuslän och blev tränare i Myggenäs Frisksportklubb redan som elvaåring 1976, detta eftersom det inte hade någon tränare. Han var en ungdomsstjärna i löpning och var tvåa i Lilla Lidingöloppet vid två tillfällen och åtta på 1000 m i Kalle Anka-finalen (motsvarande USM) 1976.
– Återkommande skador gjorde att jag slutade som 17-åring och helt gick över till tränarrollen. Men jag spelade division III-fotboll i Skärhamns IK i tio år och den lagerfarenheten har jag nytta av som tränare idag. Friidrott handlar mycket om lagmoment inom och mellan grengrupperna, träningsmässigt men även i stafetter och andra tävlingar.
Ulf besökt 130 länder
1993 var Ulf på sitt första uppdrag som landslagsledare – en inomhuslandskamp mot Finland i Tammerfors – och därefter har resorna blivit många och långa. Både i jobbet och privat.
Ulf är nämligen medlem i den exklusiva "Club 100" där alla medlemskapet kräver att man har besökt minst hundra länder. När detta skrivs i mitten på februari 2011 har Ulf varit i 130 länder. Dessutom är internationell politik ett stort intresse.
När det gäller den egna träningen så gör ett knä att Ulf inte kan löpträna.
– Men jag håller igång med styrketräning och cykling 3–4 gånger i veckan.
