ReportageI Piteå finns Erika Holmquist, en person som verkligen njuter av träningen, som går på magkänsla och älskar friheten som löpningen ger. Erika säger att hon inspireras av andras stordåd, att hon vill utmana sig själv med äventyr som testar kroppen – och hon är utan tvekan en person som andra kan inspireras av!
Hur kommer det sig att du började du springa?
Idrott har alltid funnits i mitt liv - fotboll, handboll och innebandy. När jag bildade familj hann jag inte med lagidrottens alla åtaganden, så jag började springa. De första åren bara sporadiskt, men 2003 drog träningen igång på allvar. Sedan dess har löpningen varit min träningsform, tillsammans med styrketräning. För mig finns ingen annan träning som får mig att må så fantastiskt bra och ge mig sådan energi. 2006 sprang jag Stockholm Marathon och det var inför det loppet som jag kom igång med löpning på 4-7 mil/vecka. Många tycker det är hysteriskt, men för mig handlar det om välmående och ett sätt att få härliga endorfiner till liv!
Hur ser en normal träningsvecka ut för dig?
Det blir minst fyra löppass och två styrkepass. När jag tränar inför längre tävlingar blir det nästan det dubbla.
Du tränar mycket, följer du någon struktur i din träning?
Nja, jag är ingen som följer något program. Inför Lidingöloppet och BAMM (30, 50 eller 70 km fjällorientering, reds anm) som jag sprang hösten 2008, fick jag visserligen ett program av en arbetskollega som kan det här med löpning och det var toppen! Nu känner jag att jag själv har hyfsad koll på vad som gäller, lyssnar på kroppen och låter formen få avgöra distans och tid. Jag känner mig nöjd om jag kommer ut 4-5 pass per vecka. Här uppe i Norrland rår man dessutom inte på vädrets makter vintertid - ett elände, speciellt när man som jag avskyr att springa på löpband.
Hur ser det bästa löppasset ut om du får välja?
Då är det tidig morgon, jag ställer väckaren på 05.30. Sen springer jag mellan 11-15 km, kommer hem och hinner duscha och ställa i ordning frukost innan övriga familjen vaknat till liv. Det är helt perfekt! Att hinna träna utan att "stjäla" tid från familjen – då mår jag som bäst! Jag tycker också om att jogga med lillan i vagnen. Då får jag motion samtidigt som hon vaggas skönt under sin förmiddagslur - alla nöjda!
Hur ser planerna ut inför framtiden?
Jag älskar som sagt att utmana min kropp, ordentligt. BAMM var en sådan tävling. Men jag måste hitta en löpkompis som kan det här med orientering, för det behärskar jag verkligen inte. Jag har också sneglat lite på lopp där man springer så långt man bara kan på ett dygn, eller elvamilsloppet Fjällräven Classic. Jag har anmält mig till Stockholm Marathon nu i vår och det är ett lopp jag varmt rekommenderar – att springa drygt 4 mil med ständiga påhejningar är en otrolig upplevelse, man känner sig så duktig! I år siktar jag på att komma under 4 timmar, kanske 3:45.
Vad inspirerar dig i din löpning?
I höstas gick jag med i en nystartad löpförening; Piterunners, och där får jag träffa likasinnade vänner som inte tycker jag är hysterisk bara för att jag älskar löpning! De inspirerar mig massor! Men den största inspirationen är känslan av att må så bra som jag vet att jag gör när jag har tränat. Men visst, självklart är det också ett sätt att hålla koll på midjemåttet och att tänja sina gränser - hur mycket klarar jag egentligen? Det är en rätt cool känsla att läsa reportage om tävlingar där man tänker "oj, skulle verkligen jag orka med detta?" - sedan delta och tänka, "det där har jag klarat av".
