Löpning • Träning • 28 inlägg • 8309 visningar •

Svagt pannben

Carl

1970 • Helsingborg

•

31 mars 2017 - 07:36 (Redigerad 31 mars 2017 - 07:38)

Gilla

Hej, jag har på senare tid börjat ge upp på tävlingar. Typ efter 5 km I ett millopp tänker jag att det här är inte värt att ta ut sig för och börjat gå, småjogga. Samma med intervallpass där jag börjar få negativa tankar tidigt och funderar på att lägga av.

Även tidigare har jag alltid fått negativa tankar en bit in I loppet men då inte get vika för dem.

Min (tidigare) nivå på milen är ca 42 minuter.

Någon som har tips på hur man bygger upp pannbenet igen, motiverar sig när det "gör ont", eller bara inse att det är ok att lulla runt!?

< < < 1 2 > > >

Kerstin Delefelt

1986 • Hyltebruk

•

31 mars 2017 kl 07:50

Gilla

Utan att vara någon erfaren löpare, men har mycket erfarenhet från tävling i annan sport så tänker jag att du bör sänka kraven i några lopp för att få positiva upplevelser? Inte så att du bara ska jogga runt, men att hålla en sådan nivå att det inte börjar "göra ont" fören du har kommit så långt att målet är inom rimligt avstånd för att kunna pressa sig en stund till.

Likadant på intervall pass, kör de första repetitionerna lugnare så du kan pressa på mer de sista och avsluta passen med en riktigt trött, men positiv känsla.

Det finns ju mycket övningar, bla. visualisering och mantran som jag tycker fungerar bra.

Thomas Abrahamsson

1988 • Stenungsund

•

31 mars 2017 kl 10:41

Gilla

Intervallerna behöver du inte köra stenhårt. Tänk att du ska kunna springa en intervall till när du är klar. Börja dessutom inte för hårt, jämnt tempo på alla intervaller, alt lite långsammare första och snabbare sista.
Jag har en vilodag i veckan och lägger den innan intervallpasset för att komma mer mentalt laddad.

På lopp är det väl en fight mot sig själv. Jag tycker millopp är hemska eftersom dom gör ganska ont redan från start. Däremot öppnar många (inkl jag) lite för snabbt, kanske något att träna på att ligga på en ansträngningsgrad som inte är för extrem i början. Och efter 5-6-7km kan man öka på om det känns ok.

Carl

1970 • Helsingborg

•

31 mars 2017 kl 17:03

Gilla

tack, ja kanske sänka målen alt börja långsammare kan vara bra upplägg :)

Johannes Tussig

1976 • Göteborg

•

31 mars 2017 kl 17:52

Gilla

Vilka känslomässigt förankrade mål har du med löpningen?

Vilka upplevelser är du villig att möta för att nå målen?

När svaren på de frågorna är tydliga blir det lättare att vara mer observerande till den egna upplevelsen när smärta och obehag infinner sig - "så här är det att vara jag och tycka att det är jobbigt att springa" - och därefter fortsätta att sträva gentemot målet.

Åsa

1978 • Tyresö

•

31 mars 2017 kl 20:41

2 Gilla

Om man inte är motiverad och det inte känns lockande att ta i så man spricker är min erfarenhet att det är bättre att välja typer av pass under en period som är lite lugnare och behagligare. Att som icke-elit hålla på och pressa sig när man tappat lusten gör snarare att man börjar förknippa det hela med olust och måsten som kanske gör att man tillslut lägger av helt. Bättre i så fall att ta det lungt en period och invänta att lusten kommer tillbaka.

Har haft ett par såna perioder och låtit dem vara så. Inte slutat träna, men valt bort blodsmak-i-munnen-passen. Så småningom har lusten kommit tillbaka. Men jag har alltid tänkt att om jag skulle ha fortsatt tvinga mig till en typ av träning jag varken orkade eller ville just då, kanske jag slutat helt.

Johannes Tussig

1976 • Göteborg

•

31 mars 2017 kl 21:41

Gilla

Åsa - Jag håller med dig. Därför är det viktigt att målen är genuint känslomässigt förankrade i "jag vill" istället för "jag borde". Löpning är tillräckligt fantastiskt i sig själv. En borde inte behöva be om lov att "ta det lugnt" men det blir lätt så med prestationsdimensionen som ofta lurar i vassen. Jag uppfattar att trådstartaren inte riktigt vet varför han springer, för tillfället.

Carl

1970 • Helsingborg

•

31 mars 2017 kl 22:31

Gilla

Återigen tack för tipsen. Håller med om att det är viktigt att ha ett mål med löpningen och ofta är väl dessa målen förknippade att man vill göra bättre tider på olika distanser. En period av lite behagligare löpning kanske gör att självförtroende ökar och pannben tjocknar.

Walker67

1947 • Växjö

•

31 mars 2017 kl 23:18

Gilla

En sak som jag funderat på är om det finns någon metod att lära sig sätta upp mål och sen jobba mot dem eller får man leva med en diffus målbild eller inget mål alls dvs att man bara flyter omkring.
För att få ut max av sin förmåga behövs ett klart uttalat mål, annars blir träning och tävling lite slentrianmässig.
Om vi tar ett millopp tex måste man vara inställd på att det kommer att göra ont. Men det går inte att ta hela sträckan i "ett sträck" utan man får dela upp det i etapper och oftast har man en viss period under loppet som är mest jobbig. Jag brukar ha 6-8 km som den jobbigaste delen, sen när man börjar närma sig slutet brukar nya krafter dyka upp av nån anledning, men lusten att ge upp måste man besegra en eller flera gånger under loppets gång.
Ang. intervaller. För det första bör man inte välja en dag, då man är sliten och ur form, sen om man skall köra tex 6x1 km kan man tar 4 st först och sen plussa på en eller två st efter att de fyra är avklarade. Jag har kört intervaller i ett hårt o jämt tempo, men inte så hårt att jag fått mjölksyra.

Åsa

1978 • Tyresö

#10

•

2 april 2017 kl 16:49

2 Gilla

#9 det beror väl på om målet är att "få ut max av sin förmåga". Det är nog långt ifrån alla som har det målet med sin träning.
Det är väldigt inne just nu att snacka målsättning. Visst är det bra att ha ett mål. men att det skulle vara nyckeln till allt är jag rätt skeptisk till.
Så vitt jag förstått är den kraftigaste typen av motivation den som handlar om att man tycker om själva sysslan i sig. I träningen skulle det handla om att man inte motiveras av saker man ska uppnå med träningen i nästa led, utan att man motiveras av att tycka om träning i sig. De saker folk upprätthåller över tid, är ofta sånt som är motiverat i första ledet för dem, dvs att de tycker om själva sysslan i sig. Tycker det är värt att fundera över när man håller på med saker på icke-professionell nivå. Den allra viktigaste faktorn för att man ska fortsätta, är att det man gör ger tillfredsställelse bara i sig (och inte först i nästa led, som att nå ett visst resultat, gå ner i vikt eller att det känns bra efteråt eller så. Kul det med, men finns det ingen glädje i själva aktiviteten är det ganska osannolikt att man kommer fortsätta på sikt).
Den bästa träningen är den som blir av.

Amir Riahi

1973 • Åkersberga

#11

•

2 april 2017 kl 17:55

Gilla

Du har fått många bra svar. Jag tappar motivationen under en tävling, och börjar ta det lugnt, om jag underpresterar jämfört med tidigare pb och tvärtom får mycket pannben om kilometertiderna indikerar nytt pers :-)
Den lösning som funkar bäst för mig är att springa/cykla fler timmar gärna i kuperade miljön för styrkan.

Johannes Tussig

1976 • Göteborg

#12

•

2 april 2017 kl 19:33

Gilla

Åsa: Ett processmål, exempelvis tycka om hur det känns när en springer, är ett mål lika mycket som att springa en sträcka på en viss tid.

Åsa

1978 • Tyresö

#13

•

2 april 2017 kl 19:36

Gilla

#12
Absolut.
Det hindrar fortfarande inte att jag är rätt skeptisk till målformuleringskulturens omnipotens.
Men om det är något man tror kommer funka för en så är det bara att köra.

Johannes Tussig

1976 • Göteborg

#14

•

2 april 2017 kl 19:39

Gilla

Åsa: På vilket sätt skiljer sig i så fall ett processmål från "att vara motiverad"?

Hobbylöparn

Östermalms IP

#15

•

2 april 2017 kl 20:31

4 Gilla

Ett trix för att känna sig nöjdare är att istället för att jämföra sig med Kenyanerna eller "den på jobbet som gjorde en Ironman för 15 år sen", så kan man jämföra sig med stora massan.

Det finns massvis med tävlande som ställer upp bara för att det är en kul grej. Som står och tjattrar i starten, skrattar och mår bra. Som inte krampaktigt kollar att klockan hittat satelliterna, tar den sista gelen, hyperventilerar, köar en extra gång till toan.

Sen kan jag tipsa om att merparten av de som säger sig vara grymma på att springa, är precis som folk är i det mesta. Dvs litet halvdåliga på allt. :-)

Så gaska upp dig! Tänk på hur mycket frivilligt oavlönat folk som engagerar sig i tävlingar för att vi som springer ska få en grym upplevelse. Det är ju riktigt lyxigt att bara åka dit, lämna in kläder, få en massa give aways och sen få en perfekt uppmätt, snitslad slinga att springa i.

Kan man ha det bättre?

Walker67

1947 • Växjö

#16

•

2 april 2017 kl 22:59

Gilla

Åsa; jag invänder inte mot att man måste gilla träningen i sig, men alla gånger är det inte roligt tex vädret är dåligt, man har för mycket eller för lite kläder på sig, har en "dålig dag" osv. Jag är lite speciell i ett fall och om jag glömt klockan hemma tycker jag träningen är tråkig. Backträning är nästan aldrig rolig, men nyttig och efteråt känns det bra att den är avklarad. Men generellt sett så är majoriteten av all träning givande på ett eller annat sätt vare sig den avser ett speciellt mål eller bara för träningen i sig (aktiv återhämtning).
Sen beror det ju förstås i vilken del av träningslivet man befinner sig i, givetvis lättare att sätta upp resultatmål när man blir bättre hela tiden, sen kan det gå över i deltagarmål, där resultaten inte är det viktigaste.
Jag tycker att man i första hand skall jämföra sig med sig själv och har man haft en dålig dag i ett lopp har man alla möjligheter att "slå sig själv" i nästa lopp.

Josefina

1973 • Norrköping

#17

•

2 april 2017 kl 23:05

1 Gilla

Ett tips är att inte tänka på hur det känns eller vad man vill - utan på vad man faktiskt gör eller gjort. Alltså fokusera på uppgiften och varför du utför den.

Ett sätt är att tänka "Jag bygger styrka" när det börjar ta emot på träning. Eller "Jag förbättrar min uthållighet". Då fokuserar du på uppgiften och talar om för din kropp att det är ok att vara trött - det är ju lite poängen att man ska bli det när man bygger kondition eller styrka.

På tävling kan man tänka "Jag har tränat för detta!".

Med fokus på uppgiften, och anledningen till att man utfört den så undviker man att känna efter. Känna efter är bra i de flesta sammanhang, men ska du springa en mil och känner att du vill ge upp efter 5 k så kan det vara bra att skjuta upp känna efter-momentet en halvtimme.

Mikael Funkqvist

1986 • Göteborg

#18

•

2 april 2017 kl 23:26

1 Gilla

Om det nu är resultat och prestationer av olika slag som motiverar TS kan det kanske vara värt att påminna om skidåkaren Johan Olsson. Han levde med höga guldmål i tio-femton år som elitskidåkare utan att det hände särskilt mycket. Så gav han en dag blanka fan i allt var pallplatser hette och gjorde istället vad som föll honom in. Han älskade att åka långt så då åkte han långt. Sedan vann han VM-guld och OS-guld och alla hyllade hans "pannben".
Lite förenklat förstås. Men sensmoralen är att fundera ett varv till på vad man gillar och kanske gör tvärtemot det man gjort hittills, om man nu kört fast. Typ.

Carl

1970 • Helsingborg

#19

•

3 april 2017 kl 13:47

1 Gilla

Jag gillar verkligen din approach Jossefina om att skjuta upp att "känna efter en halvtimme".
Även att vara mindre tidsfixerad kan nog vara en långsiktig plan.
Jag kör på detta och ser hur det går på Springtime i Maj, kanske tom ska springa milloppet utan klocka, det hade varit något!
Tack än en gang för alla bra och intressanta inlägg!

Josefina

1973 • Norrköping

#20

•

4 april 2017 kl 09:41

Gilla

Härligt, Carl!
Jag tror verkligen "fokus på uppgiften" är en himla bra princip. Om man börjar jämföra sig med andra, med sig själv för fem år sen, på att slå brorsan eller kollegan så spiller man mycket tankekraft på onödigheter, är min filosofi.

< < < 1 2 > > >

Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.