28 juli 2016 kl 14:22
För några år sedan var jag inne på att testa triathlon, men det var bara det att jag är en snigelsimmare och har en obehaglig upplevelse i bagaget för sådär 15 år sedan. Jag deltog i 1/4-dels Klassiker i en följd och då ingick 750 m simning som första gren. Efter ca 500 m kände jag att jag höll på att sjunka och kallade på assistentbåten, men de tog mig inte på allvar utan satt kvar 50 m ifrån utan åtgärd. Jag fick då panik och försökte simma "som en galning" mot land, vilket gjorde att jag nästan sjönk på riktigt. Till slut nådde jag botten och rejält chockad nådde jag land och fullföljde de andra grenarna. Efter det har jag inte velat simma samt att jag får ont i mitt dåliga knä vid bröstsim. Av en simtränare fick jag rådet att crawla i stället, då bentagen i bröstsim "bryter" i knäleden.
Iaf gjorde jag ett test inför ett minitriathlon, men efter 100 m fick jag en kallsup och paniken kom tillbaka. Jag insåg då att triathlon är ingen gren för mig.
Ang yrsel. 1978 startade jag i Vansbrosimningen för att försöka klara de 3 km i öppet vatten. Hade tränat en hel del simning både ute och inne, som längst 1000 m. Det var bara 15-16 gr i vattnet och ingen använde våtdräkt på den tiden. Det gick väl OK en 7-800 m, men när jag började närma mig Västerdalälven blev jag yr och det blev suddigt för ögonen. Jag hade då haft en båt som följt mig sista 100 m och frågat hur jag mådde. Jag sa att det är som en dimma för ögonen och då bad de mig avbryta och komma upp i båten. I simning hjälper det inte som i de andra grenarna med vilja, när kroppen säger ifrån måste man avbryta.
Jag skulle gärna se att simmomentet förlades längs med stranden så att de som är rädda för simningen kunde simma närmast stranden och vid kris kunna nå botten, det skulle kunna ta bort rädslan för simningen hos en del.