Löpning • Träning • 9 inlägg • 4672 visningar •

personliga mål 2012 - ambition eller glädje?

a.c. perstadius
1962 • soest, nederländerna
#1
•
16 augusti 2012 - 19:35
Gilla
Med beundran och överväldigad läser jag om alla personliga mål som satts upp för 2012. Men hur viktiga är de? Jag är absolut inte kritisk, för jag är själv rätt ihärdig i min nålsättning. Men igår hade jag ett samtal med en frisör. Det är en äldre pensionerad man. Förutom alla marathons i Sverige, har han sprungit 22 internationella marathons. De stora klassierks som t.ex. La, NY, London, Tokyo, Paris, Berlin...etc. har han sprungit ett par gånger. Hans bästa tid är 4h45min. Och det var för honom ett rekord. För det mesta, berättar han, springer han så långsamt, att funktionärerna börjar gå hem innan han är klar. Men varför gör han det då? Inte för att bevisa något för sig själv eller för omgivningen, men för att det är så underbart att springa! Han cyklar också. Men han cyklar, säger han, så långsamt att människor förundrar sig över att cykeln blir stående. Ändå cyklar han mil efter mil och gör med i olika tävlingar. För det är så underbart! Då kan jag inte låta bli att tänka på mig om jag skulle få veta att jag ska dö imorogn. Skulle jag då vara ledsen för att jag inte lyckats med att springa alla de KM som jag har satt upp som mål, eller att jag inte hinner springa 10KM en minut snabbare. Nej, jag skulle vara ledsen om jag skulle upptäcka, att jag inte upplevt samma som honom: förundran och glädjen i att få springa. Han har gett mig ett nytt träningsmål!
Mikael Eriksson
1974 • Märsta
#2
•
16 augusti 2012 kl 19:49
Gilla
Målet att vara skadefri så man kan springa överskuggar alla personbästan jag kan tänka mig.

Spring för att må bra, mentalt och fysiskt.
Staffan Dahlgren
1971 • Nykvarn
#3
•
16 augusti 2012 kl 19:50
Gilla
Vad är det du försöker säga? Måste det finnas en motsättning mellan ambition om att springa fort/fortare och förundran och glädje?

Jag är enormt glad och ibland förundrad över att jag kan springa, inte för att jag tränar så enormt mycket (tre eller fyra gånger i veckan) utan för att jag ibland frestar på kroppen med tuffa pass. Jag tycker kvalitétspassen är de allra roligaste att genomföra och drivs och motiveras av att för mig själv (absolut inte för någon annan) prova hur bra löpare jag kan bli med mina förutsättningar (40 år fyllda, heltidsarbete, familj med fru och fyra barn)
Peter P
1965 • Kungsholmen
#4
•
16 augusti 2012 kl 20:01 Redigerad 16 augusti 2012 kl 20:03
Gilla
Jag har testat båda varianterna och de fungerar båda för mig.
I många år sprang jag bara för att det var kul och skönt, använde inte alls klocka och sprang inga lopp.
Sen två år tillbaka tränar jag för långlopp och vill se hur snabb jag kan bli med rimlig träningsmängd.

Om några år så kanske jag går tillbaka till den mer ambitionslösa löpningen.

Det är olika glädje i dessa, men jag finner stort nöje och glädje i båda varianterna.
Bo Engwall
1955 • Uppsala
#5
•
16 augusti 2012 kl 20:13 Redigerad 16 augusti 2012 kl 20:13
Gilla
På den tiden jag elitsatsade på marathon var faktiskt ändå löpningen i sig det viktigaste för mig och den livsstil den förde med sig.
Jag minns hur jag DÅ t o m kunde tänka mig ( i teorin åtminstone) att ta ett helt tävlingsfritt år med enbart dagliga långa lugna distanspass på 2-3 mil för upplevelsens och njutningens skull.

För väldigt många är nog löpningen i sig den stora attraktionen, medan många andra som jag t ex även finner en oerhörd stimulans utöver det i själva tävlingsmomentet.
Att sedan både livsstilen och i vart fall hälsoeffekten känns gynnsam är en bonus. Livsstilen är väl iofs mer behaglig än gynnsam s a s :-)
a.c. perstadius
1962 • soest, nederländerna
#6
•
16 augusti 2012 kl 20:13
Gilla
Men de behöver inte motsäga varandra. Det ena utesluter inte det andra. Men att också under ett tufft kvalitetspass påmina sig om att också uppleva glädjen i kroppen. Glädjen som kanske är där, för att den just får jobba så hårt.
Och vad gäller frisören. Han sprang inte sakta för att ta det lugnt. Han sprang för allt vad han var värd. Det var bara det, att han, trots all träning och total inspaning inte kunde springa snabbare. Han ansträngde sig maximalt.

Mikael C
1972 • Älvsjö
#7
•
17 augusti 2012 kl 07:20
Gilla
Mitt första mål med att börja springa öht var att kunna gå uppför en trappa utan att bli andfådd :)

Målen i sig är inte viktiga egentligen annat än att de adderar lite drivkraft och utmaning, "jag undrar om jag kan..."

För min del är målen en extra bonus utöver det allmänna välbefinnandet.
Linda P
1984 • Knästorp
#8
•
17 augusti 2012 kl 09:17
Gilla
Jag förstår inte riktigt kontentan..

Jag tycker däremot det är spännande att få höra om olika målsättningar och vad det betyder att uppnå dom. Jag tror att 99% utav alla som springer redan hittat sin egen drivkraft och glädje i löpningen. Annars skulle dom inte fortsätta.
Mikael Eriksson
1974 • Märsta
#9
•
17 augusti 2012 kl 12:01
Gilla
till viss del vill jag nog av nyfikenhet se " om jag kan klara av det "
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.