Löpning • Kom igång • 17 inlägg • 6093 visningar •

Få igång min man.

EvaMarie
1957 • Linköping
#1
•
21 mars 2008 - 14:33
Gilla
Inspirerad av diskussionen "Få igång morsan" söker jag härmed goda tips om hur jag och mina barn ska få igång pappan i familjen. Jag rör ofta och gärna på mig, barnen (tonåringar och äldre) är elitidrottare i Sverigeeliten i sina resp åldersgrupper. Vår pappa i familjen rör sig INTE. Inte för att han är överviktig eller otrevlig på något sätt, men han både röker, har högt kolesterolvärde och diabetes.

Jag och barnen vet att hans liv skulle bli ännu bättre om han rörde på sig, men han vägrar. Kanske just på grund av att han i motions- och konditionshänseende känner sig underlägsen oss eller känner det som om vi redan fixat det där med motionerandet i familjen?

Hursomhelst har vi under rätt lång tid försökt att få igång honom. Och inte lyckats. Vi kanske använder fel argument och metoder? Kanske vännerna på jogg.se har jättebra idéer?
Karin Petersson
1960 • MALMÖ
#2
•
21 mars 2008 kl 14:50
Gilla
Jag har precis samma problem ;-)
Stefan Nilsson
1953 • Lund
#3
•
21 mars 2008 kl 18:53
Gilla
EvaMarie, jag tror inte man kan tvinga någon - av egen erfarenhet så tror jag att det handlar om att hitta sin egen inre motivation och att få göra saker i sin egen takt. Jag köpte svindyra joggingskor och började jogga när min fru just köpt svindyra joggingskor och börjat jogga. Jag hade en ca 30-årig karriär som soffpotatis bakom mig (okey, det hade blivit en del Friskis & Svettis, cykling m m genom åren - men bara periodvis). Frun gav mig den där lilla kicken att komma igång. Sedan så har jag gamla kompisar som sprungit i årtionden, framför allt en som till sist blev en stor inspirationskälla. I alla fall, frun och jag började med samma utgångsläge, men faktom var att vi joggade var och en på sitt håll. Det blev aldrig tillfälle till "kom igen nu....lite till orkar du...ger du upp redan...?" Nu är jag kvar som ensam joggare i familjen...frun (och barnen) tröttnade..och jag har väl blivit för fanatisk. Visst, jag får med mig pågen ut på en runda någon gång. Det där med att vara ett exempel för andra är ju ingen självlar sak. Man måste nog hitta sin egen väg till god kondition och ett sundare liv. EvaMarie, det kanske finns någon annan motionsform som passar din man, där han inte behöver jämföra sig med er andra i familjen?
SuperGunnar
1983 • Lund
#4
•
22 mars 2008 kl 06:40
Gilla
Att vara rökare & ha diabetes är nog både orsak och ursäkt att träna respektive inte träna, jag tror inte att det hjälper med varken piska eller morot i ditt fall.
Maken måste nog själv inse, hitta motivation någonstans, att han kommer att köpa sig många år till som make och pappa om han kommer igång och rör på sig. Tyvärr?
Kanske börjar ni i fel ände? Sluta med rökningen först och starta igång träningen sedan?
Mårten Hemström
1969 • Sala
#5
•
22 mars 2008 kl 08:26
Gilla
Nej SuperGunnar, inte vänta tills rökningen är över, för det är verkligen att börja i fel ände. Att sluta röka är väldigt svårt, men att börja idrotta är helt genomförbart.

Varför inte köpa en Garmin Forerunner åt honom, om han är tekniskt intresserad. Det är många gånger som jag har kommit iväg bara för att det är så roligt att laborera med tekniken. Ännu hellre, en liten GPS för uteliv, en som har lång batteritid och är vattentät: http://www.garmin.se/productpage_tab1.aspx?pageid=1272

Fast det är ju dyrt att chansa, om det ändå inte hjälper. Å andra sidan har man nytta av den även om man är ute och går tillsammans. Varför inte raska tvåtimmarspromedader under sommaren, tillsammans? Om inte det är kärlek, vad är då kärlek? ;-)
EvaMarie
1957 • Linköping
#6
•
22 mars 2008 kl 15:26
Gilla
Ja, det där med promenader kan nog vara en väg att gå ;-)
Vi får väl lägga upp ett schema vem som ska rasta pappa...

Det är ju precis som ni skriver att man inte kan tvinga någon annan, men också att vi får fler år med make och pappa om han rör på sig lite. Tar gärna emot förslag på ba motionsformer som man kan fresta med för övrigt. Jag cyklar, löper, simmar, rider, gympar och yogar. Barnen simmar för det mesta.

Barnen brukar köpar niktintuggummin och rökavvänjningband.
Rolf Näsberg
1941 • Rönninge
#7
•
22 mars 2008 kl 19:18
Gilla
Jag har egentligen alltiid idrottat men någon gång efter fyllda 25 slutade jag med konditionsträning. Däremot fortsatte jag med min teknikidrott pingis och levde på min kondition skapad i yngre år. Vid 40 förstod jag att jag borde konditionsträna men jag tog inte tag i det förrän vid 50. Men trots att jag var i princip motiverad var det väldigt svårt. För att motivera mig måste jag ha ständig omväxling. Inte samma sträcka två gånger i rad. Musik i lurar var ett måste. Men plötsligt släppte det. Nu kan jag ta samma sträcka varje dag och musik behövs inte. Sannolikt är det så att när man kommit över tröskeln är utsöndringen av endorfiner tillräckligt motiverande och det är svårare att avstå än att träna. Om det var svårt att komma över tröskeln för mig som alltid idrottat hur svårt kan det då inte vara för en helt otränad rökare. Jag håller således med första ledet i SuperGunnars tips att vederbörande måste själv inse behovet och att hitta motivationen för träning. För övrigt tycker jag synd om alla rökare. De har blivit lurade att börja och förmodligen i de tidiga tonåren. För det finns väl ingen normalbegåvad person som börjar röka i vuxen ålder.
Lena Torberntsson
1953 • Mölndal
#8
•
22 mars 2008 kl 20:13
Gilla
EvaMarie! Har själv haft likartade problem med maken. Han har varit baketspelare elitklass i yngre år, men numera också lagt sig tillrätta i soffan. Storrökare,precis som jag var tidigare. Nu röker han bara på semestern och det är ju jättebra.! Men det där med att resa sig ur soffan har varit väldigt svårt!! Han började klaga på att han blev andfådd när han gick uppför, konsulterade läkare för han trodde han hade någon sjukdom.Han var ju van att ha bra kondition! Men han har ju inte underhållt den! Jag föreslog att han skulle börja med korta promenader och nu är han faktiskt uppe i en timme per dag! Men det viktigaste var kanske att jag först sa att jag älskade honom och att jag gärna ville ha honom kvar i mitt liv. Så kärlek och uppmuntran tror jag man kan komma långt med. Lycka till!
SuperGunnar
1983 • Lund
#9
•
22 mars 2008 kl 21:59
Gilla
För många (!) är det faktiskt tvärtom, Mårten och Lenita! Alltså svårare att komma igång att röra på sig än att sluta röka. Jag tycker inte alls att det verkligen är att börja i fel ände, men det är en annan väg för många människor.
För mig gäller inte sambandet med rökning som med vikt. (Bättre att vara fet och träna, än att vara mager soffpotatis) Rökningen är alltid helt fel.
Och JA, jag förstår att det är jättesvårt, men NEJ jag försöker inte komma med några rätta svar och ej heller tycka att alla andra har fel och jag rätt, jag presenterar bara ett tänkbart, ja till och med väldigt tänkbart, alternativ.

Hur som helst, varmt lycka till med att motivera maken, hoppas och tror att det går bra!

Fredrik Stattin
1971 • Stockholm
#10
•
23 mars 2008 kl 12:57
Gilla
Jag tror att det är två funktioner för en man som triggar till motivation:
1. Kompisgänget, om några som springer och tränar.
2. Att slå vad om att klara ett lopp.
Jag är inte speciellt tävlinbgsintriktad men det blir väldigt kul tycker jag om jag tränar inför ett lopp eller något liknande.

Jag tror att det är din mans kompisar eller kollegor som kan få igång honom.
Jonathan Albinsson
1996 • tormestorp
#11
•
23 mars 2008 kl 13:10
Gilla
fack off
Lena M
1961 • Norrtälje
#12
•
23 mars 2008 kl 13:14 Redigerad 23 mars 2008 kl 13:15
Gilla
Man blir aldrig profet i sitt eget hemland. Det är svårt att få en familjemedlem eller bästa vän att ändra sig. De behöver höra det från någon annan. Hälsoundersökningar på jobbet kan ibland vara startskottet för nya levnadsvanor. En föreläsning. Ett tv-program. Ett konditionstest. Ett gäng kollegor som drar igång något, kanske slår vad, eller en stegtävling eller liknande. Det vi närmaste säger upplevs mer som tjat och kan få motsatt effekt.
Alla behöver ju inte motionera heller, alla gillar inte idrott och träning. Din man kanske kan klippa gräsmattan, städa huset och göra trädgårdsjobb osv istället?
Mårten Hemström
1969 • Sala
#13
•
23 mars 2008 kl 16:49
Gilla
Jonathan, vad menar du med att skriva så?
Jenny
1975 • Bjärred
#14
•
23 mars 2008 kl 20:02
Gilla
Många bra förslag och tankar har redan skrivits. Det är nog så att vissa personer aldrig kommer att gilla att idrotta, men alla behöver motionera i en eller annan form. Gillar han böcker? Ni kanske kan få ut honom på en skön prommenad med en bra ljudbok i lurarna, en sån där bok som man bara inte kan sluta lyssna på;)
Eller så gillar han kanske teknik? Då kanske man också kan lura ut honom på en prommenad med en gamin eller någon anna rolig pryl.
Jag tror på att inte lägga på honom för mycket press och förväntningar. Dessutom så är det ju väldigt bra bara om han tar sig en cykeltur eller en prommenad.

Lycka till!
Kerstin Juneberg
1946 • Kärrtorp
#15
•
23 mars 2008 kl 20:32
Gilla
Sluta ta ansvar för hans motion - då hamnar det i hans eget knä. Gör som Lena T här ovan och tala om för honom att du vill ha honom kvar. Du har väl nog med att ta ansvar för dig och han är väl ändå en kapabel man själv.

Hoppas det funkar!
EvaMarie
1957 • Linköping
#16
•
24 mars 2008 kl 12:27
Gilla
Stort tack för många bra tankar, förslag och insikter.Nu kan jag ju inte svara direkt på varför det ena skulle kunna tänkas fungera eller det andra inte - det blir liksom att lämna ut min man för mycket.

Visst är det hans eget ansvar att ta hand om sig själv - men om han efter femtio års levnad inte har kommit på det än så är det väl inte så stor chans att han plötsligt kommer till insikt av sig själv.

Det som jag önskar är små tips om hur jag och barnan kan hjälpa honom att inse vad han har att vinna på ett lite sundare liv - inte alls att han ska bli en fanatisk idrottare/supermotionär på något sätt.

Och ser man mycket krasst på saken - om han inte börjar ta ansvar för sin egen friskvård - så är det faktiskt en reell risk att jag, när barnen flyttat hemifrån, istället måste börja ta ansvar för att vårda en sjuk make...
Maria Andersson
1966 • Kungsbacka
#17
•
24 mars 2008 kl 16:10
Gilla
Tror att det generellt funkar bätttre att motivera "positivt", att peka på vinster både långsiktigt och kortsiktigt. Hot om förestående sjukdom och ohälsa funkar ju sällan (tänker på rökare m fl),
Finns det något han vill kunna göra men inte orkar, t ex skidåkning i branta backar där bena inte mäktar med längre?
Vill han absolut inte blir det nog väldigt svårt. Finns det nåt litet frö ta vara på det. Jogga nån pytterunda med massor av beröm under vägen. Kanske skivstångsjympa på F&S eller Bodypump skulle kunna locka (kanske lite manligt med stänger o sånt)
Endast registrerade medlemmar kan posta inlägg till forumet. Registrera dig här eller logga in ovan.