22 november 2010 kl 23:40
I början av detta år hade jag ett fint snölöpningspass, ca 1 dm snö, några minusgrader och bra grepp i snön men ändå med skön dämpning.
Ett av mina allra finaste träningsrundor i mitt liv inträffade en nyårsafton. Det hade snöat och töat i några dagar, men till årets slut hade det blivit flera minusgrader. Snön var lagom frusen och gav gott grepp, snön krasade under varje skoisättning, en blek decembersol orkade sig över horisonten, andedräkten bildade rökpustar vid utandningen och luften kändes härligt klar att inandas. Jag körde min vanliga skogsrunda på 1 mil och det var en sån där dag, då allt gick så lätt, kände ingen trötthet, liksom flög fram över det snöiga underlaget, varje steg satt perfekt där det skulle = DET PERFEKTA TRÄNINGSPASSET.
Satt och blev lite nostalgisk, men detta var en händelse för snart 40 år sedan, som kanske bara inträffar en gång under ens träningsliv. Det märkliga är att det är just en backe, som går lite uppför i avsatser, som är den jag minns allra tydligast, varje liten detalj finns kvar i minnet.
Åter till nutiden. Skaderisken är väl inte så stor vid snölöpning, såvida inte det finns isfläckar under snön, då kan man slå dit rejält. Min son bröt handleden då han halkade på en isfläck under snön vid en löprunda. Är det riktigt halt, avstår jag löpningen och går i stället, just med tanke på halkrisken.
