28 maj 2015 kl 09:10
Redigerad 28 maj 2015 kl 09:18
Det talas mycket om sista milen eller att maraton börjar vid 30 km. Så har jag aldrig riktigt upplevt det, jag har sprungit fem Stockholm (och två Vintermaraton), de senaste gångerna har jag upplevt farten som hög men kontrollerad redan från början av loppet så ingen känsla av att det är så "lätt" eller "uppvärmning" första halvan eller första tre milen eller annat.
Nej, jag brukar uppleva sista biten som böljande, det finns härliga partier på sista delen av banan likväl som det finns jobbiga partier och min känsla varierar därefter ungefär så här: Det är kortvarigt skönt att komma fram till halvmarapasseringen och stämma av hur jag ligger till mot målet men jag har sällan några långvariga tankar om att nu är det "bara" hälften kvar eftersom det fortfarande är långt. Många fruktar sedan den knappa milen ute på Djurgården i och med att det är folktomt och lite böljande. Jag har aldrig haft problem här, undantaget min första mara 2008, när jag mötte väggen redan här. Jag tycker snarare den här delen av banan är rätt trevlig, det är grönt, vackert och omväxlande.
Nej, "mitt" maraton "börjar" ALLTID på allvar på Strandvägen efter att ha sprungit över Djurgårdsbron. Även om det är skönt att återse publiken så upplever jag alltid Strandvägen andra varvet som tung och lång och "uppför" trots att det är platt hela vägen fram till Dramaten. Här brukar jag få bita ihop rejält och fokusera på ett steg i taget. Jag kan dock motivera mig eftersom jag vet vad som väntar vid Berzelii Park, Norrmalmstorg och Kungsträdgårdsgatan, nämligen massvis med applåderande och jublande publik. Jag kommer minnas känslan från 2014 resten av livet, hur jag jag sprang helt ensam här, applåderade publiken med händerna över huvudet, vilket gensvar jag fick, applåder, hejarop, leenden, tummen upp. Jag log hela vägen bort till Slussen förbi 30km-passeringen :-)
Skeppsbron-Slussen-ut på Söder Mälarstrand brukar jag inte ha några problem med såvida det inte blåser på Söder Mälarstrand. Mycket publik i början och på Södermälarstrand brukar jag titta på båtarna och ladda för Västerbron och försöka hitta någon att springa med eller bakom om det blåser motvind vilket det oftast gör. Pålsundsbacken som är brant upp till Västerbron är naturligtvis jobbig men kort, och Västerbron känns i benen på andra varvet men utsikten är fin från toppen och det är härligt att rulla utför försiktigt mot Norr Mälarstrand. Här känns det verkligen som att jag är på väg "hem", en härligt peppande sträcka ofta med vinden i ryggen och det behövs för att ladda för det sista jobbiga partiet, förbi Centralstationen-Clarion Hotel och långa sega Torsgatan-Halva Odengatan. Här kommer en ordentlig trötthet som suger musten ur redan trötta ben men vetskapen om att det är sista jobbiga partiet gör att jag snart är uppe och kan rulla utför vid Odenplan, snart ser jag 40km-skylten där i fjärran och nu går jag på "rött" men det är OK för jag att jag snart går i mål, det SKA vara jobbigt här. Snart ser jag alla flaggorna vid sista speakerstationen vid foten av sista backen, Sturegatan upp mot Stadion och har jag riktig tur ropar speakern upp mitt namn, har hänt två gånger, det ger mig kraft att leendes ta mig uppför sista backen med Stadions klocktorn i blickfånget trots att jag nu är fruktansvärt trött. Sedan måste man svänga vänster och springa utanför murarna och det känns drygt men snart snart springer vi höger får en liten utförsskjuts och har Stadion till höger och får komma in genom Sofiaporten till "himmelriket", löparbanorna på Stockholms Stadion, publiken, speakern och de sista 250m, 42km skylten står strax innanför porten till höger och det brukar vara världens bästa känsla att löpa in i kurvan, vinka till publiken och med hjälp av de sista krafterna löpa leendes över mållinjen för att omedelbart därefter översköljas av en fantastisk känslostorm av trötthet och glädje i lika delar.
Lycka till att löpare på lördag, jag håller tummarna för er och hoppas på en fin dag med uthärdligt väder och fina prestationer!!! Snabb-Stark-Lätt!
