18 juni 2011 kl 21:17
Redigerad 18 juni 2011 kl 21:22
För mig blev just backarna en stor omställning när jag flyttade till Sheffield. I Göteborg/Umeå är det småkuperat, dvs backarna är många och branta men förhållandevis korta (sällan över 200m) så man kan kosta på sig att dra på sig mjölksyra, för den sköljs enkelt bort i utförslöpan.
I Sheffield är backarna däremot så som du beskriver det på din tävling, de är kilometerlånga och går konstant uppför! Jag trodde jag var bra backlöpare men fick mig en chock när jag flyttade hit, här handlar det om att hålla ett helt annat tempo än i Göteborg, för att hålla syran borta, och när benen väl stumnar så är det en mycket ovan upplevelse att fortsätta att mata på i nån kilometer utan chans för återhämtning. Det krävs att man tränar på, ex genom att sätta ett löpband på lagom brant lutning och springa så i ett tjugotal minuter, om man inte har tillgång till de kilometerlånga backarna i naturen.
Givetvis är det inte fel att träna i kortare backe, backträning är bättre än icke-backträning, risken är bara att man överskattar sin egen backförmåga och går sig fullständigt stum halvvägs upp för berget, och då inte vet hur man ska hantera det.
Träna inte i brantare backe än du "behöver", även om det ger bra benstyrka så går det ut över löpsteget, som blir allt annat än normalt. Såvida du inte ska tävla i "klättringsbackar", då bör man ju träna på det (som orienterare).