12 september 2010 kl 16:32
Jag kan tillägga att det tog sex-åtta månader innan man ens tog ett blodprov.
Jag tränar löpning på elitnivå och var under säsongen 09 bland dem tio bästa inom min åldersklass. Under hösten märkte jag träningen gav sämre och sämre respons och att andningen blev kraftigt påverkad. Jag hade sedan tre år tillbaka haft ansträngningsastma och för mig var det uppenbart att det var där problemet låg. Jag sökte först hos min lokala vårdcentral där jag varit tidigare i samband astmaproblem men där hittade man inga problem. Min läkare påstod att jag inte ens hade någon astma och istället för att berätta för mig vad det kunde röra sig om så ville han att jag skulle berätta för honom vad jag trodde det kunna vara. Jag sökte mig vidare till en privatklinik i Lund i hopp om bättre kompetens. I Lund blev man inte heller klok på vad det kunde röra sig om, utan där fick jag utskrivet två-tre recept på olika astmamediciner som jag testade för att se i fall någon utav dem skulle ge effekt. Men ingenting hände. Därefter skickade man en remiss till en lung-expert som skulle kontakta mig om en tid. I väntan på att bli kallad sökte jag mig återigen till den lokala vårdcentralen, fast denna gången till en annan läkare. Detta var i slutet på maj- i början på juni och fram tills dess hade jag testat olika astmamediciner, letat runt på olika läkare och väntat på att bli kallad till lung-experten. Först nu tog man det första blodprovet på mig. Detta tog jag i armvecket och de tog flera stycken för att kolla de olika nivåerna. Jag minns inte namnet på alla. Proverna togs på morgonen och på kvällen ringde man hem till mig och frågade hur det var med mig och i fall jag kunde stå på benen. Jag var vid den tidpunkten och handlade inför den rådande studenten tillsammans med min mamma. Det visade sig att jag hade ett väldigt lågt blodvärde. Jag blev åter kallad för att nya prover och för att se så att resultatet verkligen stämde. Under morgonen på torsdagen tog jag nya prover och redan på eftermiddagen ringde min läkare och frågade hur det var med mig och vart jag befann mig. Jag befann mig just då i skolan (Lund) därpå han sa att jag genast skulle gå till akuten. Jag blev inlagd på akuten och man tog på nytt massvis med prover, tyvärr känner jag inte till de korrekta termerna/namnen, men man tog säkert 10-15 rör och fyllde dem med blod ifrån mitt armveck. Efter en lång väntan fick jag beskedet att jag skulle få en blodtransplantion, detta eftersom blodvärdet var nere på 58. Efter ännu en tids väntan fick jag andra besked. Jag skulle nu inte längre läggas in över natten och få en blodtransplantion, utan jag fick istället åka hem. Detta berodde på man under tiden fått in mer akuta fall och mitt fall ansågs inte som akut. Om detta beslut var korrekt eller ej ska en person med kompetens inom området svara på. Men ur en subjektiv synvinkel tyckte jag det var rätt, jag mådde trots allt som jag gjort de senaste månaderna. Jag fick utskrivet duoferon 100 mg och skulle nu ta fyra tabletter om dagen. Det påbörjades även en undersökning om vad som orsakat järnbisten för man visste fortfarande inte vad den berodde på. I undersökning skulle jag genomgå gastroskopi samt endoskopi. Båda dessa undersökningar visade goda resultat. Härnäst har jag blivit skickad till en dietist. För vad som också bör nämnas är att jag haft störningar med maten fram och tillbaka under ett par års tid. Just nu mår jag mycket bättre. Jag har gått ner från fyra tabletter om dagen till endast en om dagen och skall göra detta fram tills december, då man ska ta nya prover. Både träningen och vardagen fungerar mycket bättre och jag känner enorm inspiration inför nästa säsong.
Läkarna frågar sig fortfarande hur det var fysiskt möjligt att träna löpning 4-5 dagar i veckan trots de låga värdena. Jag frågar mig fortfarande varför man inte tog blodprov tidigare.
